År 1965 stod Tage Erlander i riksdagens talarstol och konstaterade något som då var så självklart att det knappt behövde sägas:
– Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.
Erlander hade rätt. Sveriges homogenitet var inte bara en demografisk observation. Den var grunden för det sociala kontrakt som möjliggjorde den svenska välfärdsmodellen. Ett folk med gemensamt språk, gemensamma värderingar och gemensam historia som litade på varandra tillräckligt för att acceptera världens högsta skatter.
Inget parti ifrågasatte detta. Assimilering av de invandrare som kom var den enda tänkbara politiken, och den fungerade. Finnar, balter, tyskar och sydeuropéer som valde att stanna blev svenskar. Deras barn ännu mer så. Deras barnbarn var oskiljaktiga från vilken annan svensk som helst.
Men ett år innan Erlanders tal hade något hänt som skulle förändra allt.
En artikel i Dagens Nyheter
Den 21 oktober 1964 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel under rubriken "Utlänningsproblemet i Sverige". Författaren hette David Schwarz, en polskfödd judisk man som kom till Sverige 1950 efter att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger. Han hade studerat sociologi vid Stockholms universitet och bestämt sig för att invandrarfrågan skulle bli hans livsverk.
Schwarz tes var enkel. Sverige hade fel som förväntade sig att invandrare skulle assimileras. Istället borde de få behålla sina kulturella särarter, sina språk, sina religioner. Sverige borde bli vad han kallade en "flerkulturnation". Han krävde statligt finansierade skolor för minoriteter, statligt avlönade andliga ledare och en parlamentarisk utredning som skulle utreda invandrarnas ställning från grunden.
Artikeln var startskottet för en kampanj utan motstycke i svensk debatthistoria. Under de följande fyra åren, 1964 till 1968, drog Schwarz igång inte mindre än tolv separata tidningsdebatter kring invandrarfrågan. Ingen annan person lyckades initiera mer än en debatt i samma fråga under samma period. Schwarz stod personligen för 37 av totalt 118 debattinlägg om invandring. En enda man producerade nästan en tredjedel av all opinionsbildning i frågan.
Henrik Románs studie vid Uppsala universitet (1994) tillskriver Schwarz "en avgörande roll" och Lars-Erik Hansens doktorsavhandling vid Stockholms universitet (2001) bekräftar bilden. Hansen konstaterar torrt att "ett fåtal etniska aktivister kunde få till stånd så genomgripande förändringar i det svenska samhället i strid med svenska intressen".
Motståndarna stämplas
Schwarz nöjde sig inte med att argumentera för sin sak. Han arbetade systematiskt för att göra alla andra positioner omöjliga.
Den som förespråkade assimilering stämplades. Schwarz och hans meningsfränder gick så långt som att jämföra assimileringsförespråkare med "ryssarna i Baltikum" och hävdade att deras synsätt "kunde jämföras med Eichmans slutliga lösning, fastän i humanare form". En svensk som ansåg att invandrare borde bli svenskar jämställdes alltså med nazisternas folkmord.
Hansen dokumenterar effekten i sin avhandling. Oppositionen "upplevde inte debatten som helt fri, de menade att deras åsikter var undertryckta, att de var misstänkliggjorda". Michael Wächter, själv utlandsfödd, protesterade mot "misstänkliggörandet av de individers motiv som i likhet med mig trots sin utländska börd anser att assimilation på lång sikt både är realistisk, möjlig och den enda önskvärda lösningen".
Wächters invändning drunknade. Schwarz hade ett annat verktyg som var ännu mer effektivt: fatalismen. Han presenterade massinvandring och mångkultur som oundvikliga naturkrafter som Sverige inte kunde göra något åt.
"Att stoppa invandringen kan Sverige av olika skäl inte", skrev han, utan att specificera vilka dessa skäl var. "Vårt land är alltså raskt på väg att förvandlas till ett flerkultursamhälle."
Fatalismen kombinerades med hot. I DN den 2 oktober 1980 skrev Schwarz:
"Jag är väl medveten om reaktionerna från svenskt håll, men vad är alternativet? Att invandrargrupperna sluter sig samman och blir militanta och efter utländskt mönster med våld försöker tillkämpa sig jämställdhet med svenskarna?"
Budskapet var tydligt. Antingen ger ni oss vad vi kräver, eller så blir det våld. Och om ni protesterar är ni jämförbara med nazister.
Palme och det politiska genombrottet
Schwarz gick med i Socialdemokraterna för att nå politisk makt. Hos Tage Erlander mötte han motstånd. Den gamle statsministern hade ingen önskan att förändra det homogena Sverige han byggt sin karriär på. Men hos Olof Palme hittade Schwarz en allierad.
Palme plockade upp budskapet snabbt. Redan i sitt jultal 1965 bröt han med traditionen att rikta sig till utlandssvenskar och talade istället till invandrare i Sverige. Han använde uttrycket "annorlunda svenskar", ett begrepp som myntats av Inga Gottfarb, en annan debattör med nära kopplingar till Schwarz och engagemang i judiska frågor. Palmes talskrivare Olle Svenning "skrev ihop med David Schwarz", enligt dokumenterade källor.
1967 kom det avgörande ögonblicket. På Israels nationaldag höll Palme tal på Stockholms Judiska Center. Där lyfte han fram David Schwarz som "den man som gjort mer än någon annan för Sveriges invandrare och etniska minoriteter".
Samma år konstaterar källorna att Schwarz hade "vunnit mediedebatten". Det fanns inte längre några betydande opinionsbildare som öppet förespråkade assimilering. Fyra års kampanj hade räckt för att helt förändra det svenska debattklimatet.
År 1968 tillsatte regeringen Invandrarutredningen. Schwarz och hans meningsfränder dominerade processen. Sju år senare, 1975, antog en enhällig riksdag proposition 1975:26. Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Assimileringspolitiken var officiellt död.
Hansen sammanfattar vad som hänt:
"Ideologiskt, till själva sina grundläggande idéer, krävde inget parti före 1960-talet den invandrings- och invandrarpolitik som alla de fem riksdagspartierna från vänster till höger beslutade om 1975/76."
En total omsvängning. Från enig assimilering till enig mångkultur. På elva år. Driven av en handfull debattörer med en enda man i centrum.
Den dolda agendan: Två röster
David Schwarz förde två samtal samtidigt. Ett offentligt, i Dagens Nyheter, riktat till det svenska folket. Ett annat i Judisk Krönika, riktat till den judiska minoriteten i Sverige.
I DN skrev han "vi" och "vårt land". Han talade som svensk, för Sverige, om Sveriges bästa. Om hur invandringen var oundviklig och att Sverige måste anpassa sig, assimilering var omöjlig och dessutom omänsklig. Han framställde sig som en omsorgsfull samhällsdebattör som ville hjälpa alla parter.
I Judisk Krönika förde han ett helt annat samtal.
I nummer 3 och 4, 1984, publicerade Schwarz en artikel med rubriken "Vi måste själva ta initiativet till förändring av myndigheternas inställning". Där beskrev han hur Sverige "under efterkrigstiden tagit emot över en miljon invandrare och att landet, som en följd av denna massinvandring, undergått stora demografiska förändringar och att det nu, trots svenskarnas motstånd, allt mer utvecklas i mångkulturell riktning".
Trots svenskarnas motstånd. Schwarz visste att det svenska folket inte ville ha den förändring han drev. Han drev den ändå. Och han skrev det öppet, men bara i en publikation som det svenska folket inte läste.
I samma artikel skrev han att den judiska gruppen borde gripa detta unika tillfälle och "stiga fram och kräva att bli erkänd som en minoritet med rätt till statsstöd på minoritetspolitiska grunder". Han uppmanade alltså judar att utnyttja den mångkulturella omvandling han själv konstruerat för att säkra statligt stöd åt den egna gruppen.
Kosherslakt och turbaner
Schwarz var inte ensam om att koppla mångkultur till judiska minoritetsintressen. Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, formulerade det önskade slutmålet tydligt. Han ville se "ett pluralistiskt samhälle, där många kulturella och religiösa minoriteter har en självklar plats" och "där varken kosherslakt eller turban på en sikhisk bussförares huvud i Göteborg, ses som ett främmande och därför icke-accepterat inslag i allas vårt Sverige".
Notera formuleringen. "Allas vårt Sverige." Samma retoriska grepp som Schwarz använde i DN. Att tala om Sverige som om det vore lika mycket deras land som svenskarnas, samtidigt som hela projektet gick ut på att förändra det till oigenkännlighet.
Jakubowski erkände samtidigt att den judiska grupp som var engagerad i mångkulturfrågan var liten. "Endast en liten minoritet utgörs av de judar som kom till Sverige för 150 år sedan eller tidigare", skrev han. Resten var nyanlända, precis som Schwarz själv.
Schwarz manade dessutom till "stor försiktighet när det gäller att offentligen bli identifierade som judar". Synligheten behövde hanteras. I DN var han samhällsdebattör. I Judisk Krönika var han strateg för judiska minoritetsintressen. Att de två rollerna skulle kopplas samman offentligt var uppenbarligen inte önskvärt.
Sionism och mångkultur
1967, samma år som Palme hyllade Schwarz på Stockholms Judiska Center, hyllade Palme också Israel och sionismen. I samma andetag uttryckte han motvilja mot svensk nationalism. Schwarz själv beskrivs i samtida källor som öppet sionistisk.
Här öppnar sig en avgrund av dubbelmoral.
Sionismen är judisk nationalism. Den bygger på principen att det judiska folket behöver en egen stat, etniskt och kulturellt sammanhållen, för att kunna överleva som folk. Israel genomför denna vision med hård konsekvens. Lagen om återvändande ger alla judar i världen rätt till medborgarskap. Icke-judisk invandring begränsas strikt. Israels grundlag definierar landet som "det judiska folkets nationalstat".
Schwarz stödde detta. Samtidigt krävde han att Sverige skulle överge precis den kulturella homogenitet som Israel byggde sin existens på. Nationalism för det judiska folket, mångkultur för det svenska.
Och debattinlägget “Sluta krypa!” riktade Schwarz mot judar i Sverige som ville assimileras. De skulle sluta vara rädda, sluta gömma sig, sluta anpassa sig. De skulle kräva sin plats som synlig minoritet. Assimilering, den politik han fördömde som omöjlig och omänsklig när det gällde andra grupper i svensk debatt, var för den egna gruppen något att aktivt motarbeta av helt andra skäl. Assimilering av judar "skulle vara att ge nazisterna segern postumt", som idéhistorikern Mats Wickström sammanfattar Schwarz resonemang.
Logiken är konsekvent om man ser den från Schwarz perspektiv. En homogen svensk majoritet utgör en potentiell fara för en judisk minoritet. En fragmenterad, mångkulturell befolkning där ingen grupp dominerar gör den judiska minoriteten säkrare. Mångkultur i Sverige och nationalism i Israel tjänar alltså samma syfte. Judisk trygghet.
Mönstret upprepas
David Schwarz dog 2008, men resonemanget lever vidare hos andra. Barbara Lerner Spectre, amerikanskt-israelisk filosof och grundare av Paideia, det statligt finansierade europeiska institutet för judiska studier i Stockholm, sa följande i en intervju med IBA News 2010:
– Europa har ännu inte lärt sig att vara mångkulturellt. Och jag tror att vi kommer att vara en del av denna förändringens konvulsioner, som måste ske. Judarna kommer att stå i centrum för detta. Det är en enorm omvandling som Europa måste genomgå. De går nu in i ett mångkulturellt läge och judarna kommer att bli illa omtyckta på grund av vår ledande roll. Men utan den ledande rollen och utan den omvandlingen kommer Europa inte att överleva.
Spectre säger rakt ut det som Schwarz formulerade mer försiktigt i Judisk Krönika. Europa måste bli mångkulturellt, judar ska ha en ledande roll i den omvandlingen, och den som ogillar det kommer att stämplas.
Alex Soros, son till George Soros, lade till den logiska pusselbiten i en tweet 2021: "Anledningen till att man kämpar för ett öppet samhälle är att det är det enda samhälle man kan leva i som jude, såvida man inte blir nationalist och bara kämpar för sina egna rättigheter i sin egen stat."
Öppet samhälle eller egen stat. Mångkultur i värdländerna eller nationalism i Israel. Samma val, samma logik, uttryckt med decenniers mellanrum av personer som aldrig behövt koordinera sina uttalanden eftersom de utgår från samma premiss.
Vad detta handlar om
Några preciseringar behövs. Dessa individer representerar inte alla judar. Schwarz agerade mot den bredare judiska gruppens önskan, de "föreföll rätt oroliga över hans engagemang" och "ville absolut inte hamna i något strålkastarljus", enligt en samtida källa som kände honom personligen. De flesta svenska judar har assimilerats och lever som svenskar bland svenskar.
Det förändrar inte fakta. En handfull politiskt motiverade individer drev medvetet en agenda som syftade till att förändra det svenska samhällets grundläggande karaktär. De gjorde det med uttalade motiv som de bara formulerade öppet i judiska publikationer, medan de i den offentliga debatten framställde sig som neutrala samhällsdebattörer. De tystade kritiker genom att stämpla dem som rasister eller värre. Och svenska politiker svalde argumenten utan att någonsin fråga sig vems intressen som egentligen låg bakom.
Maskineriet
David Schwarz visste exakt vad han ville ha. Redan i sin första DN-artikel 1964 krävde han en "förutsättningslös parlamentarisk utredning" om invandrarnas ställning. Det lät oskyldigt. Tillsätt en utredning, låt experterna titta på frågan. Men Schwarz förstod hur den svenska staten fungerade. En utredning leder till en proposition, en proposition leder till ett riksdagsbeslut, ett riksdagsbeslut blir lag. Kontrollen över utredningen var kontrollen över resultatet.
1966 tillsatte regeringen en arbetsgrupp för invandrarfrågor. Inga Gottfarb, Schwarz nära allierade i DN-debatten, satt med som expert. Arbetsgruppen producerade veckoblad på invandrarspråk, startade tolkutbildningar, höll föreläsningar och såg till att filmer och pjäser "såg dagens ljus". Informationsarbetet riktades inte bara mot invandrare. Även "kunskapen bland svenskar om invandrare skulle öka". Med andra ord: opinionsbildning med skattemedel.
År 1968 tillsattes Invandrarutredningen. Jonas Widgren, utredningens sekreterare, formulerade ambitionen: "Sverige borde verkligen ta chansen att bli första land i Europa som medvetet satsar på att låta invandrarna behålla sin identitet, sin egen kultur." Uppdraget var inte att undersöka om Sverige borde bli mångkulturellt. Uppdraget var att utforma politiken för hur det skulle gå till.
Utredningen arbetade i sju år. Under tiden fortsatte Schwarz sin opinionsbildning. 1971 publicerade han boken "Svensk invandrar- och minoritetspolitik 1945-1968" och 1973 startade han tidskriften "Invandrare & Minoriteter" som lästes av myndigheter, politiker och beslutsfattare. Schwarz kontrollerade alltså inte bara den offentliga debatten utan hade direkta kanaler in i det politiska systemet.
Proposition 1975:26
Den 27 februari 1975 la regeringen Palme fram proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. Anna-Greta Leijon var ansvarig minister. Tre övergripande mål slogs fast: jämlikhet, valfrihet och samverkan.
Valfrihetsmålet innebar att invandrare själva fick välja "i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten". Assimileringspolitiken var officiellt avskaffad. Det svenska samhället skulle inte längre förvänta sig att människor som flyttade hit blev svenskar. Istället skulle staten aktivt finansiera bevarandet av främmande kulturer på svensk mark.
Riksdagen antog propositionen enhälligt. Alla fem partier röstade ja. Vänsterpartiet Kommunisterna, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna. Inte en enda ledamot röstade emot.
Från talarstolen proklamerade Anna-Greta Leijon:
– Herr talman! I dag är det en viktig dag för svensk invandrarpolitik. Man kan hävda att det är första gången vi lägger fast en långsiktig målsättning för samhällets insatser när det gäller att förbättra invandrarnas sociala och kulturella situation.
Hon var fortfarande stolt decennier senare.
– Det var en visionär utredning och jag var stolt över att vi kunde lägga fram den och jag är fortfarande stolt över det, sa hon i en intervju med Expo 2021.
Att svenska folket aldrig tillfrågades nämnde hon inte.
Det som aldrig diskuterades
Riksdagen som röstade ja 1975 bestod av politiker som aldrig i sina liv upplevt något annat än det homogena Sverige. De flesta hade knappt rest utanför Norden. De hade ingen som helst erfarenhet av vad mångkultur faktiskt innebär i praktiken. Som en kommentator senare uttryckte det: de trodde att mångkultur betydde "nya spännande kryddor, hudfärger och dansrytmer".
De hade ingen aning om hederskultur, om parallella rättssystem, om klanstrukturer som inte erkänner den svenska staten. De visste ingenting om de konflikter som uppstår när fundamentalt olika värdesystem tvingas samexistera på samma territorium. De antog att alla invandrare i grunden ville samma sak som svenskar, bara med lite mer kryddor i maten.
Politikerna svalde Schwarz premiss utan att ifrågasätta den: att invandringen var oundviklig, att assimilering var omöjlig, att mångkultur var den enda vägen framåt. Ingen frågade varför. Ingen undersökte vems intressen som drev debatten. Ingen ställde den uppenbara frågan: om den mest tongivande debattören i frågan samtidigt driver judiska minoritetsintressen i judiska publikationer, borde vi kanske granska hans argument extra noga?
Hansen konstaterar i sin avhandling att Schwarz och hans meningsfränder var "så dominerande och aggressiva att debattörer med en avvikande uppfattning drevs på defensiven". Antisemitkortet spelades effektivt. Ingen politiker ville riskera att jämföras med nazister. Så de gav efter. Alla tillsammans, utan undantag.
Beslutet fattades utan folkomröstning. Sverige fick folkomrösta om höger- eller vänstertrafik 1955. Men om huruvida landet skulle genomgå den mest genomgripande demografiska och kulturella förändringen i sin historia fick ingen svensk medborgare säga sitt.
Konsekvenserna
Olof Palme fick i en intervju med tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 frågan hur det kom sig att hans regering "utan folkets stöd" fattade beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Han svarade att regeringen "troligtvis låg före folkopinionen" men att opinionen "mer och mer kommit i samklang med den antagna politiken".
Palme hade delvis rätt. Opinionen anpassade sig, men inte för att svenskarna plötsligt insåg mångkulturens förträfflighet. Utan för att alla andra åsikter gjorts omöjliga att uttrycka offentligt. Den som ifrågasatte mångkulturen riskerade sin karriär, sina vänner och sitt rykte.
Och konsekvenserna blev exakt de som Tage Erlander varnade för 1965, om än i en form han aldrig kunde ha föreställt sig. Det homogena, trygga, sammanhållna Sverige han beskrev finns inte längre. I dess ställe finns ett fragmenterat samhälle med parallella normsystem, med områden där polis och räddningstjänst inte kan verka fritt, med gängkriminalitet som eskalerar för varje år, med en välfärdsstat som knakar i fogarna under trycket av att försörja människor som aldrig bidragit till den.
Och den tillit som en gång gjorde Sverige unikt, den tillit som möjliggjorde handslag istället för kontrakt och generös välfärd istället för minimal stat, den försvinner i takt med att gemenskapen som bar den ersätts av något ingen bad om.
Vad vi borde lära oss
Den svenska mångkulturpolitiken drevs igenom av en handfull individer med egna motiv som de aldrig redovisade öppet för det svenska folket. Godtrogna politiker spelade med, delvis av naivitet, delvis av rädsla för att stämplas. Det svenska folket fick aldrig rösta om saken.
Det finns en lektion i detta som sträcker sig bortom invandringsfrågan. Varje gång en politiker säger att något är "oundvikligt", fråga dig vem som egentligen tjänar på att du tror det. Varje gång någon stämplar kritik som rasism eller något värre, fråga dig vad de försöker skydda från granskning.
Schwarz var öppen med sina motiv, och Palme visste vad han gjorde, men frågade aldrig folket om lov. Riksdagen röstade ja, men hade ingen aning om vad de egentligen sa ja till.
Och idag, ett halvt sekel senare, lever vi med resultatet. Inte för att vi valde det. Utan för att vi aldrig fick välja.
Artikeln har ursprungligen publicerats på Substack-sidan Engelbrekt den yngre och återpubliceras med skribentens godkännande.
