Fria Tider avslöjade förra veckan att regeringens afrofobiutredare Tobias Hübinette är dömd för ett mycket stort antal brott och har uttalat att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan.
Nu visar det sig att den 42-årige Expo-grundaren och AFA-veteranen Hübinette går så långt som att öppet skryta om sin brottslighet på Twitter.
Står och väntar vid en busshållplats i Sthlms innerstad. 'Titta, titta en kines!' ropar en vit pojke från en buss och dunkar glatt på rutan, twittrade Hübinette i juli förra året.
I nästa twittermeddelande informerade han om att fortsättningen hittas i artikeln 'Gulinghumorns grunder' (Arena 2/2010) och länkade till en text på sin hemsida som tidigare publicerats i tidskriften Arena.
Artikeln Gulinghumorns grunder inleds med ett långt stycke där Hübinette berättar om hur han rusar in på en buss i Stockholm och misshandlar en vit pojke som kallat honom för kines.
Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: Titta, titta en kines! Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet. Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar tjing tjong, japan, Kines eller guling efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med tjing tjong-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa nej, nej. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.
Förskoleålder, svarar Hübinette kort när en annan twittrare frågar honom hur gammal han uppskattar att pojken han misshandlade var.
