Dan Park röker en cigarett i Malmö.

Konsten att inte bry sig

Publicerad 11 juni 2015 kl 19.33

Porträtt. Dan Park kan, i god konkurrens, benämnas som Sveriges mest kontroversiella konstnär. Sedan 1998 har han upprepade gånger dömts för hets mot folkgrupp. Senast dömdes han till fem månaders fängelse, men han har inga som helst planer på att ändra något i sitt konstutövande. Fria Tiders Tove Karlsson träffade honom i Malmö för att få veta mer om drivkrafterna bakom hans konst.

Gilla artikeln på Facebook

© Dan Park

Den här bilden utgör motivet på en av de nio tavlor som beslagtogs från Henrik Rönnqvists galleri förra sommaren, då Dan Park häktades i fyra månader. Den fälldes i Tingsrätten men frikändes av hovrätten. De sju tavlor som fälldes även i hovrätten kommer att brännas i hovrättens ugnar, gissar Dan Park.

Denna artikel är en del av en längre intervju med Dan Park i Fria Tider Plus. För att läsa hela intervjun teckna en prenumeration här.

Dom säger att konsten ska provocera. Speciellt sa de det år 2009, när Anna Odell provocerade en massa vanliga, hårt arbetande och samvetsfulla medborgare genom att spela självmordsbenägen och filma alla som försökte hjälpa henne. Alla försvarade inte Odells agerande. Men många gjorde det, med hänvisning till att det både måste finnas arbetande människor som får systemet att fungera, och provokativa, ifrågasättande människor som ifrågasätter systemet och får människor att tänka till. De senare är konstnärerna.

Dan Park är som klippt och skuren för den konstnärsrollen. Han provocerar allt och alla han kommer på att provocera. Han uppmanar åskådaren till eftertanke, genom att vända en händelse till något annat än den sägs vara. Han kan inte rita, men det är inte viktigt för en konstnär idag. Det viktiga är att ha originella idéer som någon uppskattar. Detta kan onekligen sägas om Dan Park.

Men han är inte så pigg på att delta i det pretentiösa snacket själv. Han ser ingen mening med det, eftersom det ändå är kultureliten som bestämmer vad som är konst i Sverige. Han säger att han gör konst för nutiden, och tror inte att hans konst kommer att överleva honom.

– Men vad spelar det för roll, då är jag ju död, säger han.

Till skillnad från Lars Vilks har Dan Park ingen särskilt utvecklad finkulturell förklaring till sin konst. Medan Vilks säger att alla reaktioner på hans rondellhundar är en del av konstverket, nöjer sig Park med att säga att affischerna som sådana är konst och kanske några av reaktionerna – när de blir tillräckligt roliga.

Innehållet i Dan Parks konst beror på vad som händer i nutiden. Han följer nyhetsrapporteringen och kommenterar det som är aktuellt just för tillfället. Oftast genom affischer uppklistrade på elskåp, ibland genom att hålla upp oväntade plakat vid demonstrationer. Han har hållit på med det sen 1988, då han var 20 år, och till en början var det främst vänstermänniskor som uppskattade hans konst.

– Folk säger att jag har förändrats. Men det är samhället som har förändrats. Jag är bara en återspegling av samhället, säger han.

En utställning med Dan Park-konst från de senaste 27 år som han har varit verksam skulle bli en bild av samhällsutvecklingen under den perioden, fast med de givna sanningarna ifrågasatta. Huvudsaken är att folk fattar provokationen.

– Hitler är ett säkert kort. Om jag har dåligt med idéer tar jag fram honom. Han funkar alltid.

Dan Park skulle kunna vara satiriker på en tidning, om han inte hade varit så obenägen till självcensur. Han säger det som en uppenbar självklarhet, att självcensur är dåligt. 

Men, försöker jag, alla censurerar väl sig själva hela tiden. Om man till exempel är på en släktmiddag… 

– Jag är aldrig på släktmiddag, jag har ingen släkt, svarar Dan. 

Nähä. Då gick inte den. Men någon gräns måste det väl finnas? Att vara för total yttrandefrihet är en sak. Att vara för total anarki i stadsplaneringen är en annan. Man kan tycka vad man vill om att man inte får måla sitt eget hus lila med rosa ränder i ett tätbebyggt bostadsområde, men det är knappast en rättighet som ryms inom ramen för yttrandefriheten. Men Dan Park är anarkist även där. Jag provocerar honom för att hitta några som helst gränser för vilka bilder han anser att det är rätt att tycka upp i ansiktet på människor som inte har bett om dem, men får inget sammanhängande svar.

– Du gjorde en installation bestående av en konservburk med texten ”Zyklon-B” utanpå och hängde upp på en vägskylt utanför synagogan i Malmö. Om du hade haft mer pengar, hade du skickat upp en luftballong med texten ”Zyklon-B” då?

– Det hade väl varit roligt med en luftballong, blir det spontana svaret.

– Hade det varit rätt att spraymåla ett vattentorn till en Zyklon-B-burk?

Det är han inte helt säker på. Å ena sidan hade det varit roligt, men någonstans står det också i strid med Dan Parks fredliga läggning. Gatukonst är ändå inte vandalism, påpekar han. Att förstöra en byggnad är något av en våldshandling. Men mitt argument att människor, och familjer, kan vilja ha en frizon från stark visuell provokation att vistas i förstår han inte.

– Nej, de är tråkiga, dem behöver man inte bry sig om.

Denna okänslighet för människors upprördhet över bilder har fått Dan Park att beskrivas som en hänsynslös person. Men han ger inte ett hänsynslöst intryck när man pratar med honom. Snarare framstår han som totalt oförstående.

– Det är ju bara en bild, är en återkommande kommentar från hans sida.

Att diskutera avvägningen mellan yttrandefrihet och andra viktiga principer med Dan Park visar sig vara svårt, eftersom han inte ser några viktiga principer som krockar med yttrandefriheten. Han skulle själv aldrig kunna bli upprörd av en bild och tycks ha svårt att över huvud taget föreställa sig hur någon annan kan bli det.

Dan Park framstår överlag inte som någon överkänslig person. Snarare som ett under av jämnmod. Som 20-åring tog han ett sommarjobb på ett slakteri efter att en kompis hade slutat eftersom han inte klarade av jobbet, som gick ut på att skära upp komagar. Detta trots att Dan Park var, och fortfarande är, vegan och övertygad förkämpe för djurens rättigheter. Dan Park inte bara orkade med att sortera ut osmält gräs och fett och annat som skulle bli minkmat. Han hittade ett kalvfoster i en av magarna, och smugglade ut det för att skära huvudet av det på scen under en konsert. 

– Det var väl lite gulligt med en kalv, kommenterar han nu, 27 år senare.

Läs fortsättningen på intervjun i Fria Tider Plus.


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Världselitens köp av privatjet skenar

Predikar "flygskam" för reguljärflygets resenärer.. Men själva slår kändisar och storbolag rekord i inköp av privatjet i år.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.