Kulturkrigare utan kultur

Tyskland, hjärtat i den Europeiska Unionen, det land förutan vilket denna omedelbart skulle störta samman som ett korthus i en ökenstorm, har via sin förbundskansler, Angela Merkel, nyligen låtit förstå att “Tyskland har en historisk plikt att tillåta fortsatt obegränsad invandring från utomeuropeiska länder”. Hmm. Intressant formulering. Ty den vittnar om att det är ett kristet dåligt samvete som ligger till grund för en förment botgöring som just Tyskland, och med henne andligen och kulturellt besläktade germanska stater som de skandinaviska, har att ådagalägga inför den övriga världen. Syftet är lättförståeligt: det handlar om att en gång för alla begrava den rasistiska och därmed förment antihumana ideologi som förde nazisterna till makten. Och alla är överens. Men nu är just rasismen lika seglivad som Demonen själv och det räcker inte med att genomborra den blodsugande Dracula med en vanlig kula för att han ska försvinna för alltid.

Lika programmatiskt antirasistiska som de västeuropeiska folken är i ögonblicket, lika rasmedvetna och etniskt motiverade är omvänt araberna och judarna. Vi har ett helt Asien grundat på föreställningen om den gula rasens överlägsenhet. Vi har ett “viva la raza!” överallt där den sydamerikanska revolutionen framskrider i Pancho Villas, Emiliano Zapatas, Che Guvaras och Fidel Castros fotspår. Slutligen har vi alltjämt rädslan för den svarte mannens hämnd att tacka för att USA inte i första taget ger upp sitt privilegium att beväpna medborgarna i händelse av oförutsedda attacker. Vi har även det faktum att amerikanen i gemen är en större barbar än europén att tacka för att han alltjämt förmår åskåda världen i för honom självklara termer av ”de goda” gentemot ”de onda” och därför osäkrar sin revolver vid blotta ordet ”terrorist”.

Även mer civiliserade amerikaner står dock under såväl massivt kristet som judiskt inflytande och man kan av den orsaken knappast begära att de ska se klart i politiska, för att inte tala om filosofiska, frågor. Således aktar sig även den nutida, liberale amerikanen för att öppet bekänna sig till socialistiska ideal, och det är i slutänden endast i Europa, ja, faktiskt endast i Västeuropa – ty invånarna i de stater som en gång trampades under den sovjetiska arméstöveln är väl medvetna om vad det av kommunismen propagerade “internationella brödraskapet” i realiteten innebar och asiaterna är födda affärsmän – som vi alltjämt måste uthärda sviterna av en seglivad socialistisk revolutionsromantik. Här utmålas stundom Stalin och Mao alltjämt som älskade landsfäder, detta trots att det är allom bekant hur många miljoner av sina egna de lät mörda. Västeuropas “intelligentsia”