Israels före detta premiärminister Ariel Sharon avled tidigare idag på Sheba Medical Center i en förort till Tel Aviv, efter att ha legat i koma i åtta år. Han blev 85 år gammal.
Sharon var en av de mest betydelsefulla gestalterna i Israels historia och hade en lång bana som officer och politiker bakom sig.
Han inledde sin militära karriär 1942 när han vid fjorton års ålder anslöt sig till en paramilitär judisk styrka i Palestina. När staten Israel grundades 1948 blev han officer i den israeliska armén.
Sharon kom att delta i ett mycket stort antal av de krig som Israel utkämpade med sina arabiska grannländer. Han blev redan under det arabisk-israeliska kriget 1948 känd som en skicklig, men aggressiv och ibland odisciplinerad, officer och steg snabbt i graderna.
1953 fick Sharon, som då var major, i uppdrag att grunda en specialenhet Enhet 101 som skulle utföra vedergällningsaktioner på arabiskt territorium. Styrkan omfattade 50 man, leddes av Sharon och rapporterade direkt till den högsta israeliska arméledningen.
Första gången som Enhet 101 sattes in var i slutet av augusti 1953, då styrkan angrep ett flyktingläger på Gazaremsan och dödade 20 palestinier. FN-observatörer beskrev incidenten som ett fruktansvärt fall av uppsåtligt massmord.
Den 14 oktober 1953 utförde Enhet 101 en vedergällningsaktion som var ett svar på att tre israeler dödats av arabiska terrorister tidigare samma månad. I samband med att byn Qibya på Västbanken angreps dödade soldater under Sharons befäl dussintals palestinska kvinnor och barn.
Enligt den israeliska militärhistorikern Benny Morris hade Sharon givit sina soldater order att döda så många som möjligt och förstöra så mycket egendom som möjligt. Incidenten kom att kallas Qibyamassakern.
Angreppet på Qibya beordrades av ministern Pinhas Lavon, som senare blev känd för sin roll i den så kallade Lavonaffären en operation där israeliska agenter rekryterade egyptiska judar för att genomföra bombattentat mot brittiska och amerikanska civila inrättningar, bland annat bibliotek, i Egypten.
Efter att ha lett israeliska trupper med stor framgång i sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973 lämnade Sharon, som då var generalmajor, armén och inledde en politisk karriär. Han tjänstgjorde som jordbruksminister 1977-81.
1981 utnämndes han till försvarsminister. Han tvingades emellertid lämna posten 1983 efter att en utredning kommit fram till att han bar ett indirekt ansvar för Sabra och Shatila-massakern en incident där libanesisk milis allierad med Israel dödade ett mycket stort antal civila palestinier under israeliskt överinseende. Uppskattningarna av antalet döda varierar mellan 700 och 3 500 personer.
Sharons politiska karriär återhämtade sig emellertid snabbt. 1984 blev han handels- och industriminister. Han tjänstgjorde på olika ministerposter i flera israeliska regeringar under 1980- och 1990-talen. Sharon blev Israels premiärminister 2001 och kvarblev på den posten till 2006 då han drabbades av en hjärnblödning.
