Striden om svenskheten har nu lett till en direkt kollision mellan två av Sverigedemokraternas mest kända företrädare.
I en ordväxling på Facebook vänder sig Richard Jomshof mot Mattias Karlssons utfall mot etnonationalismen.
I kommentarer som enligt Expressen i efterhand har raderats skriver Jomshof att han "står fast vid att det finns ett värde i att svenskarna utgör folkmajoriteten i sitt eget land, även framgent".
Han anklagar samtidigt Karlsson för att misstänkliggöra människor som delar den uppfattningen.
"Den åsikten är dock enligt Mattias 'omoralisk'. Den är i själva verket så omoralisk att man väljer att svartmåla och rasistanklaga alla – helt vanliga människor – som tycker så", skriver Jomshof.
Karlsson tolkar däremot partikollegans resonemang som att svenskars rätt till landet graderas efter härkomst. Enligt honom säger Jomshof, med andra ord, att Sverige egentligen bara tillhör svenskar med rätt gener eller släktbakgrund.
"Jag står för att det är en omoralisk och vedervärdig hållning och det är definitivt inte kulturnationalism", svarar Mattias Karlsson.
Bakom konflikten ligger oenigheten om vad en svensk är. Partiideologen Karlsson försvarar sin och partiets princip om "öppen svenskhet", som går ut på att vem som helst kan bli svensk om man bara tillägnar sig rätt "värderingar" först.
"Den som uppfyller kraven gällande språk, identitet, lojalitet och kultur är svensk. Punkt", skriver han.
Även Samnytts politiske redaktör Mats Dagerlind går till angrepp mot Karlssons resonemang. Han invänder att kritikerna inte motsätter sig att människor med utländsk bakgrund kan bli en del av den svenska gemenskapen. Oenigheten gäller vilka som kan tas upp i den och i vilken omfattning.
Dagerlind beskriver situationen i Sverige som ett "etniskt nödläge" och frågar hur SD ska leva upp till vallöftet att göra Sverige till Sverige igen. Han uppmanar Karlsson att lämna "chefsideologens tron" och i stället bli "realpolitiker".
En anonym SD-källa uppger för Expressen att konflikten kan avgöras inom några veckor. Källan tror dock inte att partiledningen kommer att överge principen om öppen svenskhet.
För att travestera Mattias Karlsson så finns det mycket missförstånd, känslosvall ("vedervärdigt") och felaktigheter i hans syn på SD:s väljarkårs och vanliga svenskars syn på nationstillhörighet.
Den handlar inte om att vår sida i debatten skulle avvisa möjligheten att uppgå i den svenska gemenskapen med någon form av kontrakt för öppen svenskhet. Vi tycker alla att den dörren bör finnas. Frågan gäller för vilka och hur många. Karlsson erkänner själv att utsikterna för den som kommer från en geografiskt och kulturellt avlägsen del av världen är relativt små att bli kulturellt svensk. Och det behöver vi inte ens spekulera i eftersom vi i Sverige idag har lågt räknat en miljon människor från sådana delar av världen som kan ha både uppehållstillstånd och medborgarskap men inte ens med de mest liberala krav på öppen svenskhet kan anses ha kvalificerat sig. Många av dessa har haft år och till och med decennier på sig att anpassa sig men inte gjort det, i huvudsak därför att de inte vill bli svenskar, de vill bara leva på svenskt territorium därför att en modern trea i Rinkeby, socialbidrag och gratis tillgång till hela Sverige offentligfinansierade välfärd smäller högre än ett skjul i korrugerad plåt utanför Mogadishu i failed state Somalia.
Sverige har för längesedan passerat gränsen (pun intended) för där kulturnationalistisk öppen svenskhet är något annat än en akademisk fråga. Det råder etniskt nödläge i Sverige och den akuta frågan är hur SD tänk sig infria vallöftet ”Vi gör Sverige till Sverige igen”, hur partiet tänkt sig att vi ska få ut nyss nämnda miljon människor ur Sverige som inte kvalificerat sig för den öppna svenskheten. Några kommer förstås att kalla det för diskriminering och deportering, men vi trodde kanske inte att det skulle vara Mattias Karlsson utan mer från det rödgröna hållet. SD har myntat begreppet massinvandring, så varför inte bara kalla det massutvandring. Men det viktiga är förstås att processen inleds. Det aktuella i den situation som Sverige befinner sig i är alltså inte vem som ska få komma in i enlighet med den öppna svenskhetens princip, utan hur de som inte tagit den dörren in ska visas på dörren ut. Sedan när Sverige gjorts till Sverige igen, då kan vi ha den debatten om exakt vilka boxar som ska checkas för att man ska få den öppna svenskhetens erbjudande.
Sedan lite mer allmänna reflektioner. Om man erkänner att det finns ett etniskt svenskt folk så följer av det och folkrättsliga principer också att detta folk har en arvsrätt till Sverige som grundläggande princip. Man behöver inte dra en exakt gräns på individnivå för att erkänna principen. Med den rätten följer också att det är vi det svenska folket som avgör vilka andra som ska tillåtas slå sig ned i Sverige. Det är ett privilegium, inte en rättighet som för etniska svenskar, precis som det är en rättighet för judar att bosätta sig i Israel men ett privilegium för andra att göra det. Sverigedemokraterna erkänner dessutom etniska minoriteters särskilda rättigheter, i samernas fall mycket långtgående sådana, men man kan inte erkänna ett etniskt svenskt folks rättigheter, bara att det existerar men utan något folkrättsligt skydd för det land vi formellt mutade in som vårt för 1 000 år sedan men mer informellt som evolutionär särart för 3 000 år sedan eller om man vill vara ännu mer generös i sin definition av nordbor för runt 10 000 år sedan när inlandsisen drog sig tillbaka.
Etnonationalismen är inte så mycket en ideologi som den är ett faktum – etniska svenskar har en tusenårig folkrättslig rätt till Sverige. Och så såg det ut fram till mitten på 1 900-talet, invandring förekom av och till men det handlade om ett ytterst litet antal personer och promille-andelar av befolkningen. Sedan exploderade det. Först med arbetskraftsinvandring för att fylla exportindustrins fabriker efter kriget och sedan en gradvis förskjutning mot asylinvandring i något slags föreställt humanitärt imperativ som visat sig resultera i en samhällelig katastrof för Sverige.
Så tillbaka till dagens verklighet. Sluta prata om vilka som utöver etniska svenskar ska ha rätt att ingå i den svenska nationella gemenskapen. Börja tala om hur vi ska bli av med alla dem som befinner sig på svensk mark men inte kvalificerat sig. Tala om hur SD tänker sig att vi ska få ut dem ur landet, vilka lagar som behöver ändras eller stiftas, vilka internationella konventioner vi kanske måste ta strid mot, vilka länder vi måste träffa avtal med för att ta emot sina medborgare, vilka bidrag och vilken tillgång till välfärdstjänster vi måste dra in för att förmå dem att resa hem frivilligt vi måste införa, vilka tvångsåtgärder vi behöver utvidga – vi har redan omfattande möjligheter att verkställa utvisning med tvång – hur stora förvar eller anläggningar vi behöver bygga för att avskilja dem som inte ska vara i Sverige tills de kan lämna landet. Det är den stora gruppen som debatten om öppen svenskhet behöver handla om, de som är här och inte kvalificerat sig och heller aldrig kan förväntas kvalificera sig för att bli svenskar. Kliv ned från chefsideologens tron och bli lite realpolitiker Mattias Karlsson. Gör Sverige till Sverige igen - inte i tanken utan här på marken, i verkligheten. #svpol
P.S. Huruvida jag är "utanför partiet" eller inte beror på vad som avses. Jag är inte aktiv och inte heller medlem. Men jag röstar SD och gjorde det till såväl riksdag, som region och kommun även i detta val. Jag betraktar mig som socialkonservativ Sverigevän och är skribent och medgrundare till en socialkonservativ tidning och har även arbetat för SD:s egen tidning när det begav sig. Jag tycker det bör räcka för att inte kunna avfärdas som "utanför".
— Mats Rune Dagerlind 🇸🇪 🇮🇱 (@MatsDagerlind) October 26, 2026
