Är Brigitte Macron, den franska presidenthustrun, egentligen född man? Den frågan fick internationell uppmärksamhet när den enormt populära, kontroversiella opinionsbildaren Candace Owens tog upp den i en serie om åtta drygt timslånga avsnitt i sin podcast Candace förra året. Den bygger helt på en bok, också utgiven i fjol, med samma titel, Becoming Brigitte, av den franske publicisten Xavier Poussard.
Som svar högg maktens media frenetiskt med de gamla slitna stämplarna ”debunked”, ”fake news”, och så vidare. Owens har ju dragits inför rätta av makarna Macron, det skulle aldrig gå om det hade funnits någon substans i påståendena, heter det. Så var det med den saken, inget värt att ta på allvar, alltså. Vänd blad!
Fast så enkelt är det inte.
Det har nu gått drygt ett år sedan makarna Macron stämde Owens i en amerikansk domstol. Såvitt känt har inget substantiellt framkommit i den rättegången. Andra har förvisso stämts och i vissa fall fällts i Frankrike för att ha hävdat att Brigitte egentligen är man, eller bara delat uppgifter om saken på sociala media (flera har visserligen sedan friats i högre instans), men – och det är mycket viktigt– det har inte varit för förtal, utan för Cyber harcèlement, ”nättrakasseri”. En rätt ny lag som framtagits mot mobbning på sociala medier, knappast avsedd att tillämpas för att skydda offentliga personer från publicitet de ogillar.
Det är i det här fallet ett simpelt trick, ett sätt att kunna hävda att man har fått ”rätt”, utan att behöva bemöta sakfrågan. Maktmedia rapporterar sedan bara att befängda osanningar om att Brigitte skulle ha varit född man faktiskt nu har prövats och fällts i domstol och bibringar därmed allmänheten uppfattningen att det hela är utrett en gång för alla. Att domstolen överhuvudtaget inte förhållit sig till sakfrågan framgår inte.
Frågan var inte alldeles ny i Frankrike innan Candace Owens uppmärksammade den. Den som först tog upp saken var en bloggare, Natacha Rey. Det fick genomslag när hon medverkade i Amandine Roys Youtubekanal 10 december 2021. Det hela kunde lätt ha ignorerats och avfärdats som oseriöst – Rey var en obskyr bloggerska och Amandine Roy marknadsför sig som ”medium”. Natacha Reys observationer var emellertid så bestickande att de genast blev virala.
En som i ett tidigt skede kom i kontakt med Natacha Rey var ovan nämnde journalisten Xavier Poussard. Mycket av hans grävande arbete var tidigare publicerat i Faits et Documents, ett mycket initierat nyhetsbrev, som kallas ”högerextremt”. Låt gå för det, men i Frankrike finns i det lägret en imponerande publicistisk tradition av att granska samhällets korrupta och korrumperande eliter som går tillbaka ända till 1789. Undertecknad hade själv en prenumeration under flera år på just Faits & Documents och kan intyga att är det något man inte ägnar sig åt där är det sensationsjournalistik, tvärtom är det i regel så grundligt och faktaspäckat att det snarare riskerar att bli baktungt.
Vad handlar då själva saken om?
Emmanuel Macron var helt okänd för den franska allmänheten fram till 2014 då han blev ekonomiminister i François Hollandes socialistiska regering. Han hade gått på de två elithögskolorna École Polytèchnique och École Normale d’Administration, ENA, där Frankrikes framtida makthavare formeras. Lite senare handplockades han av David de Rothschild till att bli rådgivare och delägare på investmentbanken Rothschild & Cie. vilket fick många att höja på ögonbrynen – Macron hade visserligen gått på landets elithögskolor, men utan några enastående resultat som kunde ha motiverat denna favorisering. Från Rothschild-banken gick han så rätt in i regeringen 2014. Efter två år som minister tillkännagavs att han ämnade ställa upp i presidentvalet 2017, vilket han vann i andra valomgången mot Marine Le Pen; enkelt, eftersom de flesta fransmän röstade inte för honom, men mot den demoniserade Le Pen.
Maktmedia hade lanserat honom som en nytänkande, ung och fräsch politiker efter i stort sett samma mall som hade använts för Bill Clinton och Tony Blair generationen före och precis som de hade han först gjort sin debut på Bilderbergmötet (Clinton ’91, Blair ’93, Macron ’14). Karriärist, center/vänster, rätt stereotyp fransk politiker i många avseenden, men det var en sak som stack ut med Macron. Hans fru. Denne högpresterande man, på ytan en svärmorsdröm, var gift med någon som gott och väl kunde ha varit hans mamma.
Den officiella versionen (som fortfarande upprepas av många) gjorde först gällande att de skulle ha träffats när Emmanuel nyss fyllt 17 och och Brigitte var 36, men det framkom efter ett tag att Brigitte måste ha varit närmare 39 och Emmanuel 14. Hur man än vänder och vrider på det är det åtminstone mycket udda, för att inte säga oaptitligt. Ifall relationen var intim redan på ett tidigt stadium var det våldtäkt enligt fransk lag.
Etablissemangsmedias sätt att hantera detta har varit att framställa historien som en romantisk sannsaga om den känslige, hyperbegåvade unge pojken, med en mogen själ, som förförde sin sexiga lärarinna, hon som var varje skolpojkes dröm. Det visade sig att de var ämnade för varandra. Han svor vid 16 års ålder, när han gav sig av till Paris, att han skulle komma tillbaka och gifta sig med henne. Hon hade inget annat val än att lämna make och tre barn. För kärlekens skull. Så vackert!
Det är en modern pigroman för svagsinta, men fransk press, i synnerhet käringblaskor som Paris Match, Closer och Madame har formligen pumpat ut det här tramset år efter år.
Saken är dock att även de mest välvilligt inställda journalisterna med uppgift att framställa glorifierande biografiska reportage, böcker och dokumentärer om i synnerhet Brigitte har stött på besynnerliga hinder. Dels har de mötts av en mur av tystnad från allas familjer och – framförallt – det saknas fotografier.
I Emmanuel Macrons fall finns det några på honom som litet barn, kanske två till fyra år, men inget med föräldrarna. Sedan inget före 12-årsåldern. I Brigittes fall blir det ännu konstigare. Hon ska ha varit född Brigitte Trogneux i Amiens, norra Frankrike 1953. Det finns ett från hennes första kommunion där hon bör vara mellan åtta och tio, sedan ett bröllopsfoto från 1974, när hon är 21 (detta bröllopsfoto ”upptäcktes” märkligt nog först 2019). Inget från tonåren, alltså, och vad märkligare är, inget från de närmare tjugo åren efter bröllopet, när hon ska ha levt under mycket välordnade omständigheter och fått tre barn. Inget. De första fotona av ”Brigitte” är från början av 90-talet, vid tiden då hon ska ha träffat Emmanuel Macron (personen på de bilderna kan förresten omöjligen ha varit föremål för tonårspojkars trånad).
Redan detta säger att det är mycket som inte alls stämmer. Emmanuel Macrons föräldrar var båda läkare, familjen Trogneux var framgångsrika chokladfabrikanter sedan generationer, med flera butiker. Brigittes förste make, André Auzière (född 1951), kom från en bakgrund av högt uppsatta tjänstemän och gjorde själv en bra karriär inom bankvärlden. Samtliga inblandade kommer alltså från välbeställda och (åtminstone utåt) helt konventionella familjer – skulle inte de ha tagit några kort på sina barn eller på sig själva med sina barn? På 70/80-talen? Det är totalt osannolikt. Vad beträffar den förste maken, André Auzière, finns det heller inga foton från hans liv efter bröllopet 1974. Allt är raderat. Han ska ha dött först i slutet av 2021.
Natacha Rey var först ut med att presentera teorin att Brigitte Macron är den verkliga Brigittes äldre bror Jean-Michel Trogneux (f.1945). Denne har ett minst sagt gäckande förflutet. Han verkar sedan barndomen ha varit mer eller mindre försvunnen under ett halvt sekel och det har inte funnits några kända foton på honom i vuxen ålder. Inte förrän Xavier Poussard, efter att under lång tid förgäves försökt få fram handlingar med foton från ovilliga skol- och myndighetsarkiv, handlingar som i normala fall ska vara offentliga, till sist fann ett skolfoto på honom som 18-åring.
Det är frapperande likt Brigitte Macron.
Elyséepalatset har visserligen visat upp en äldre man som de hävdar är Jean-Michel Trogneux, men han vill inte ställa upp på några intervjuer och ingen verkar känna honom.
Poussard har använt sig av ett AI-program för ansiktsigenkänning som utvecklats för den kinesiska staten, Face ++. Det visar att sannolikheten är klart större att presidenthustrun är Jean-Michel Trogneux än dennes lillasyster Brigitte vid sin första kommunion eller bröllop. De visar också att pojken Jean-Michel på tidiga skolfoton är mer lik fru Macron än den äldre man som sägs vara han idag.
Det finns annat som talar för tesen att Frankrikes första dam har genomgått ett könsbyte, helt eller delvis. Förutom naturligtvis hållning, för stora händer och fötter, en (fotodokumenterad) naturlig benägenhet att sitta bredbent när stilettklackarna och designerklänningarna inte stagar upp, med mera. Trots mörkläggningen i media framkom att presidenthustrun fick plastikoperationer, vilket i sig naturligtvis inte är något att förvånas över, men just det här ville Brigitte hålla hemligt. Kirurgen hon gick till var nämligen en viss Patrick Bui, internationellt erkänd expert på ansiktsoperationer i samband med transsexualism, ”feminisering”, alltså ingrepp som ska ge själva skelettet en kvinnligare struktur. Bui har tilldelats Hederslegionen av president Macron.
En märklig sak, som kanske är en tillfällighet, men bör nämnas parentetiskt är att Emmanuel Macrons mor, Françoise Macron-Noguès, arbetat med att hjälpa transsexuella tillbaka in i samhället, efter att de fått en ny könsidentitet. Hon ska ha varit känd och mycket uppskattad inom den specifika miljön.
Det bevisas inte konklusivt att Brigitte Macron egentligen är Jean-Michel Trogneux, men presenteras flera indicier för att så faktiskt är fallet. Många frågor förblir dock obesvarade. Kanske framförallt – vad hände med (den verkliga) Brigitte Macron? Vems/vilkas är i så fall presidenthustruns barn, framförallt yngsta dottern, Tiphaine Auzière (född 1984), har ju bedyrat att Brigitte Macron är hennes mor?
Jo, men ändå inte kunnat förklara varför det inte finns några foton på dem från hennes uppväxt, eller varför det inte finns några på hennes far.
Författaren har dock inte tagit på sig att förklara allt, så de frågorna får helt enkelt förbli obesvarade tills vidare och Becoming Brigitte handlar inte bara om makarna Macrons och deras respektive familjers förflutna.
Att ha älskarinnor är sedan länge betraktat som en given arbetsförmån för franska presidenter. Man kan tänka att med en 25 år äldre fru borde Emmanuel vara mer intresserad än de flesta av sina företrädare. Det är han inte, och det är knappast gammaldags äktenskapsmoral som håller honom tillbaka. Både han och Brigitte har istället djupa försänkningar i Paris bögvärld. Det är allmänt känt och inget de sticker under stol med. När Notre Dame skulle återuppbyggas efter branden 2019 stödde presidenthustrun ett förslag där katedralens spira skulle vara fallosformad med gyllene kulor under. Detta motsatte sig kulturministern Roselyne Bachelot, som senare fick avgå.
Brigitte lät också handplocka den homosexuelle regissören Thomas Jolly till att skapa den vidriga invigningsceremonin av Sommarolympiaden 2024. Det här går igen i vilken typ av konst, musik och inredning presidentparet gillar. Emmanuel Macrons favoritförfattare är André Gide. Denne må ha varit en stor författare, men han betecknade sig likväl som ”pederast”. Han beskriver i sin självbiografi Si le Grain ne meurt hur han i medelåldern förlustade sig med arabiska pojkar under resor i Nordafrika. På Macrons officiella porträtt i vilket han står framför sitt skrivbord, flankerad av Trikoloren och EU-flaggan, där allt är minutiöst arrangerat, syns tre böcker bakom presidenten: De Gaulle, Stendhal och Gide. Givetvis är böckerna/författarna placerade där för att säga något.
Ifall Poussards tes stämmer, och en del talar som sagt för det, handlar den här historien alltså inte om en 14-årig pojke som inledde en relation med en nästan 25 år äldre kvinna, vilket hade varit illa nog, utan om en pojke som i något skede av sitt liv har letts in i en relation med en 32 år äldre transsexuell man. Då har vi att göra med något annat, betydligt mer sinistert.
Macron har från början stöttats av ofattbart rika människor som David de Rothschild och Bernard Arnault, chef för LVMH (Louis Veuillot, Moët, Hennessy) som nyligen ska ha gått om Elon Musk som världens mest förmögne man.
Till parets entourage hör också politiska högdjur som förutom att de älskar EU-federalism och massinvandring till Europa även har andra gemensamma intressen. Nämnas kan Olivier Duhamel, ständigt placerad på centrala positioner i Frankrikes politiska liv, EU-parlamentariker, som häromåret beslogs med att ha våldtagit sin styvson när denne var 13-14 år. Daniel Cohn-Bendit, gammal 68-ledare, EU-parlamentariker som under en tolerantare tid gärna skrev och pratade om sina sexuella erfarenheter med dagisbarn. Jack Lang, flerfaldig kulturminister i socialistiska regeringar sedan tidigt 80-tal, som öppet försvarat pedofili, men nyligen drog sig tillbaka en aning från offentligheten efter att polisen börjat utreda hans ekonomiska inblandning med polaren Jeffrey Epstein. Det är, som sagt, bara några exempel på vad för typer de omges av.
Xavier Poussard har, precis som sin läromästare Emmanuel Ratier, och hans före honom, Henry Coston, ägnat hela sin skriftställargärning åt att granska och (i den mån det är möjligt) kartlägga de maktcentra och strukturer som finns bakom den politiska marionetteatern. En av hans slutsatser är att de nominella makthavarna ofta redan är utvalda och rekryterade från ljusskygga miljöer och sammanhang, alltså redan från början är åtminstone vänskapskorrumperade och i många fall har hållhakar på sig. Det är ytterst det den här affären handlar om, inte ”transfobi” och det är därför hela världens maktmedia sluter upp som Elyséepalatsets gårdvarar.
Av liknande skäl envisas svenska systemjournalister med att framställa Jeffrey Epstein som en enskild pervers miljardär som kände ovanligt många mäktiga personer, när det klart framgått för varje normalintelligent person att han ingick i ett större internationellt nätverk. De ställer inte heller frågan varför vår statsminister och gänget kring honom till varje pris skulle driva igenom sänkningen av åldern för juridiskt könsbyte från 18 till 16 för ett par år sedan, eller varför man ungefär samtidigt utsåg en Grindr-torsk till nationell säkerhetsrådgivare.
Den engelska översättningen av Becoming Brigitte är tyvärr bristfällig. Den är förmodligen inte utförd av en människa, eftersom ingen översättare anges. Boken är svårläst och faktatung men kan rekommenderas den som sett Candace Owens programserie och vill veta mer. Det är ett veritabelt kaninhål man hamnar i, men läsaren får en skrämmande skymt av sammanhang bakom maktens kulisser i denna onda tid.
