Den första juli lät Sankt Pius X:s prästbrödraskap, en katolsk sammanslutning som för de flesta svenskar är känd under sin engelska förkortning SSPX, viga fyra nya biskopar. Det ledde till att de omedelbart exkommunicerades, uteslöts från kyrkans gemenskap, av påven.
Likt många katolska ordnar och rörelser kom SSPX till för att möta ett specifikt behov i tiden. Prästbrödraskapet grundades 1970 i Schweiz av den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre som ett svar på den krissituation som uppstått till följd av det andra Vatikankonciliet.
Det var ett kyrkomöte 1962–65 som förändrade den Katolska kyrkan till oigenkännlighet. Initiativet togs av påven Johannes XXIII och fullföljdes av hans efterträdare Paulus VI. Under devisen aggiornamento, ”uppdatering”, genomfördes en rad reformer som skulle göra den Katolska kyrkan relevant för den moderna världen, men som fick förödande konsekvenser för kyrkan och i förlängningen även för västerlandet i stort. Man må känna sig främmande för eller rentav direkt ogilla katolicismen, men den har varit vital för vår civilisations immunförsvar. Andra Vatikankonciliet var en trojansk häst som öppnade portarna från insidan. Det är ingen tillfällighet att västerlandets sociala och intellektuella upplösning tar fart på allvar strax efter att konciliet avslutats 1965.
Den större bilden hade kanske inte alla de fromma katoliker som slöt upp bakom ärkebiskop Lefebvre klar för sig. Den kanske mest påtagliga förändringen för dem var att andra Vatikankonciliet ledde till en ny mässa, en rit som var protestantifierad, desakraliserad och främmande. Men det handlade inte bara om mässan. Hela det katolska fromhetslivet förändrades på kort tid till oigenkännlighet. Kyrkorummen förfulades, högaltaren revs ut, devotioner och böner ändrades eller kasserades helt. Katoliker kände sig inte längre hemma i sin, sina föräldrars och förfäders kyrka. Det grymma och paradoxala är att för de katoliker som engagerade sig för bevarandet av traditionen hade det ditintills varit otänkbart att ifrågasätta, än mindre trotsa, något som kom från påvligt håll, men nu gick det emellertid för långt, blev för mycket.
Det ska sägas att de allra flesta katoliker vid den här tiden bara blev desillusionerade, förstod det som att en ny tid tydligen var inne där kyrkan mer eller mindre avskaffat sig själv. Lite snopna och förbryllade ryckte de på axlarna och slutade praktisera den tro de vuxit upp med. Det var snarare kyrkan som lämnade dem än de som lämnade kyrkan.
Förra året släpptes en studie från det ansedda amerikanska forskningsinstitutet National Bureau for Economic Research (som inte har någon kyrklig koppling) med titeln Looking Backward: Long-Term Religious Service Attendance in 66 Countries. Baserat på omfattande statistiska data visade den att mässdeltagandet vid tiden kring konciliet minskade så drastiskt att det inte kan förklaras med en allmän tidsanda eller sekulariseringsprocess. Studien pekar inte på något enskilt dokument eller uttalande från konciliet, men anger den doktrinära otydlighet som blev följden och den nya mässordningen som väsentliga faktorer.
Andra Vatikankonciliet uppstod inte ur ett vakuum, tvärtom. Sedan åtminstone Franska revolutionen var den Katolska kyrkan inte bara utsatt för hårt yttre tryck av fientliga makter, utan också av infiltration av starka och välorganiserade krafter. Det kom att prägla hela 1800-talet och skulle kulminera under Pius X (påve 1903-1914), den förste påven att helgonförklaras sedan 1500-talet. Att just han togs som skyddspatron för SSPX var givetvis ingen tillfällighet. I sin encyklika Pascendi Dominici Gregis 1907 bröt han staven över alla dem som på olika sätt sökte anpassa kyrkan till en i grunden kristendomsfientlig ny världsordning och världsbild, de så kallade "modernisterna". Pius X gör i encyklikan helt klart att kyrkan hade att göra med en avancerad subversion på olika nivåer. Han skriver, för att inskärpa situationens allvar, att kyrkans fiender inte ger sig på grenar och kvistar utan har satt yxan i trädets (kyrkans) själva rot från vilken de förgiftar det inifrån.
Pius X lät 1910 införa antimodernist-eden, som alla präster skulle svära. Det hjälpte inte. Modernisterna gick under jorden och bidade sin tid. Ett halvt sekel senare triumferade de under kuppartade former vid andra Vatikankonciliet.
Det sista ärkebiskop Lefebvre ville var att prästbrödraskapet han grundat skulle kunna framställas som ett nytt samfund, så fast han var väl medveten om vad för krafter som hade tagit makten över Vatikanen var han in i det sista mån om att hålla dörren öppen för en så god relation som möjligt, i förhoppningen att Rom skulle återvända till traditionen och kyrkans inre liv kunna restaureras. År efter år bad han om tillåtelse från Vatikanen att få viga åtminstone en biskop, annars skulle brödraskapet inte kunna bestå, eftersom bara biskopar kan viga nya präster. Rom sa inte blankt nej, men förhalade och förhalade. Till sist kunde den gamle ärkebiskopen bara konstatera att man från den sidan helt cyniskt bara väntade ut hans bortgång. Förmodligen kände han själv att den inte kunde vara så avlägsen (han dog 1991).
Därför lät Lefebvre, assisterad av den brasilianske biskopen Antônio de Castro Mayer, 1988 viga fyra nya biskopar. Motiveringen – då som nu – var att kyrkan befann sig i en nödsituation, katoliker som motsatte sig andra Vatikankonciliets reformer och värdesatte den traditionella mässan hade ingenstans att ta vägen. Helt sant. Det ledde då till de två gamla och de fyra nya biskoparnas exkommunicering. På frågan om hur han ställde sig till det svarade Lefebvre lakoniskt – ”det bekommer oss faktiskt inte, eftersom de som utfärdar den är sådana som själva hade exkommunicerats av tidigare påvar, så vadå?”.
2009 hävdes denna exkommunicering helt sonika av Benedictus XVI. Det var väl inte främst därför han så märkligt förtidspensionerades från Petri stol, men det kan säkert ha bidragit.
Nästan fyrtio år har gått sedan den förra biskopsvigningen och det konciliära, modernistiska Vatikanen har fortsatt på den inslagna vägen. Prästsällskapet har nästan tredubblats under denna tid, två av de fyra biskoparna som då vigdes är döda, situationen skulle snart ha blivit ohållbar igen när två, redan till åren komna, biskopar ska sköta alla prästvigningar och konfirmationer över hela världen.
Trots fåfänga försök till förhandlingar för att finna någon sorts lösning befinner sig SSPX nu återigen i samma situation som 1988. Den nya exkommuniceringen ska dessutom inte bara omfatta prästbrödraskapets gamla och nya biskopar, utan även alla präster och dessutom alla som "formellt" ansluter sig till dem. Det är omöjligt att säga hur många det berör, eftersom det inte finns några egentliga församlingar, inga formella medlemmar utöver prästerna, men det rör sig gissningsvis om cirka en miljon människor för vilka SSPX erbjuder en andlig refug.
Leo XIV, som hittills har velat framställa sig som en mild, närmast självutplånande påve, visar nu för första gången vad han går för, vilken agenda han egentligen tjänar bakom den blida masken, precis som Johannes Paulus II gjorde 1988. Det här bedrövliga agerandet har dock väckt reaktioner även utanför den katolska världen. I brittiska The Spectator kallar Jane Stannus Vatikanens svar på biskopsvigningarna för ”brutalt” och ”grymt”. Hon skriver:
”Det här är förbluffande strängt, i synnerhet eftersom exkommunicering som straff för att viga biskopar utan påvligt mandat bara har funnits sedan 1951. Pius XII lät införa det för att hindra det kinesiska kommunistpartiet från att utnämna biskopar som var lojala med Peking. Ironiskt nog utser det kinesiska kommunistpartiet idag biskopar utan mandat, med den uttryckliga uppgiften att garantera lojalitet med kommunismen, vilka automatiskt får Vatikanens välsignelse. I kontrast mot det har nu över en miljon traditionella katoliker avskurits från kyrkan för brottet att vilja praktisera sin tro som den var före andra Vatikankonciliet.”
Den nuvarande påven säger om konciliet att det ”har hjälpt oss att öppna oss mot världen och uppfatta förändringarna och utmaningarna i den moderna tiden genom dialog och delat ansvar”.
Ifall man är på hermeneutiskt gott humör och utgår från att detta inte bara är snömos måste man fråga sig: ”öppna sig för världen”, vad innebär det? När var kyrkan stängd? Var det när missionärer tog sig till världens alla hörn för att, ofta med fara för liv och lem, sprida evangeliet? Varför detta ständiga prat om ”världen” överhuvudtaget? Det ordet har inte entydigt positiva konnotationer i en katolsk kontext.
Vad betyder ”uppfatta förändringarna i den moderna tiden?” Att vara mer hörsam mot den nya världsordningen och dess herrar?
Slutligen – ”dialog”? Jo, visst, med någon obskyr muslim och buddist då och då, för syns skull, men i realiteten sannolikt mest med Judiska världskongressen. Hursomhelst finns uppenbarligen inget uppriktigt intresse av att samtala med de kvarvarande katoliker världen över som vill försvara sin traditionella tro, som de älskar och behöver.
Det visades denna sommar med all önskvärd tydlighet.
