Det finns visst ett alternativ

Publicerad 26 juli 2017 kl 17.56

Kolumn. Antidemokratiska debattörer menar att det bara finns ett möjligt alternativ inom politiken. Den inställningen demonstrerades tydligt under en så kallad debatt om invandringens kostnader som nyligen hölls i Stockholms stadsfullmäktige, skriver Jan Tullberg.

Dela artikeln

Etablissemangen inom högern, vänstern och EU har en gemensam politisk grundlinje. Till den saknas politiska alternativ, eller som det påståendet kallas internationellt: TINA, There is no alternative. Det behövs knappast något demokratiskt val eftersom det inte ens finns en valsituation. De insatta, det vill säga de själva, ser bara en väg framåt – den enda vägen – och den är så uppenbart nödvändig att rationella skäl inte behöver presenteras.

Ibland uppkommer dock några invändningar som appellerar till många insiktslösa så därför finns det behov av att understryka vikten av att genomföra det nödvändiga valet, som ju inte är ett val. Mot den enda vägen står endast diffusa icke-alternativ som kännetecknas av att de är otillräckliga, omoraliska, opraktiska, ja katastrofala. Målsättningen är därför att inte hamna i en debatt utan slå fast den enda vägen framåt.

Demokratiska val bör dock alltid vara val mellan alternativ. Att införa den enda lösningen är att smita ifrån både analys och det demokratiska valet. Diktaturer erbjuder ofta rösträtt och ibland fiktiva alternativ, men inga som har en reell betydelse. TINA innebär att processa fram en lösning i en icke transparent bysantinsk byråkrati eller att bara fortsätta i tangentens riktning.

Demokratin har inte vunnit en gång för alla utan lever ständigt under hot. Även om en av tre centrala komponenter faller kan de andra två slå tillbaka hotet. Om politikerna sviker kan media spegla detta och folket kan avsätta politikerna. Om media sviker kan politikerna och väljarna intervenera på mediemarknaden, detta även om högtidspratet om ”en fri press” låtsas som att detta är tabu, men om pressen brister i pluralism förtjänar den inte att kallas fri. Folket kan brista i demokratiskt etos och en stor del av upplysningsprojektet handlar om att upplysa allmänheten. Politiker och media har en möjlighet att hålla emot totalitära strömningar i delar av befolkningen. Försvarstriangeln för demokrati fungerar även om ett hörn fallerar.

Sveriges problem idag är att alla de tre delarna är demokratiskt opålitliga. Media predikar en agenda som har mycket begränsat intresse av svenska folkets åsikter och intresse. Politikerna lyssnar uppmärksamt på media som håller i taktpinnen. Befolkningen är ett kuvat folk som i hög grad nöjer sig med att välja mellan föreslagna alternativ utan viktig särskillnad. Det tredje politiska alternativet accepteras inte som okej, utan kan leda till att personen utsätts för mobbning. Svenskens fallenhet för underdånighet är kopplad till hård konformism.

Nu verkar istället destruktiva spiraler. Om prominenta personer tas i örat och känner sig tvingade att pudla för något som utpekas som opassande så drar allmänheten slutsatser om ”vad man inte får säga”. Lynchmobben inspireras till att angripa saker som tidigare inte varit förbjudna. Den försiktige medborgaren retirerar inom ett alltmer begränsat skal och med ännu vidare säkerhetsmarginaler till det som förkastas.

Det behövs en insikt om att åsiktskorridoren inte är en trivsam gemenskap utan ett fängelse. Det behövs att fler kliver fram och tar ton. Det behövs också att en del hycklare ställs vid skampålen. Ett kulturkrig kan lika lite som andra krig drivas så att det är ofarligt med ställningstaganden för den ena sidan, medan personer som tar ställning för den andra riskerar sin försörjning och sin sociala vänkrets. De anpassliga och försiktiga måste känna att det finns risker också med ett opportunistiskt och hycklande beteende.

En viktig egenskap hos olika alternativ är deras ekonomiska kostnader och konsekvenser. Ett rivaliserande alternativ blir en kandidat när både det och huvudalternativet får ett pris. Först då först börjar en mer rationell jämförelse medan diskussionen innan dess mest är tomt prat. Seriösa debattörer försöker bidra till en realism kring de båda alternativen.

Antidemokratiska debattörer menar att det bara finns ett möjligt alternativ. Den generella problematiken illustreras väl vid en debatt i Stockholms stadsfullmäktige 24 april 2017. Majoriteten motsatte sig indignerat att tjänstemännen skulle räkna fram vad migranthanteringen kostade Stockholms stad under ett år. Behövde väljarna veta? Behövde de själva veta? Det sägs att kunskap är makt och det implicerar att okunskap också är makt. Majoriteten såg bara fördelar, inga nackdelar, med okunskap i denna fråga.

Ekonomiavdelningen i Stockholms stad skulle troligen presenterat en siffra på vad invandringen kostade som är i underkant. De skulle känna av politikernas önskemål att kostnaden ska vara så liten som möjligt, helst ännu mindre. Men det finns en professionell gräns för hur mycket man kan bortse från och ändå ha hedern i behåll. Sverigedemokraterna ansåg att det var bättre med en låg, men gemensam siffra, än att de själva tog fram en mer omtvistad siffra. Men majoriteten ville inte ha en siffra för det skulle skapa två alternativ. Att inte ta emot migranter blir ett rivaliserande alternativ som inte skulle medföra denna extra kostnad. Den enda vägens förespråkare vill inte ha alternativ. De kan på sin höjd gå med på att saker kostar, men kostnaderna ska ses som oundvikliga och därför något man inte ens bör känna till.

Några citat ur denna debatt skulle inte kunna förmedla det skrämmande helhetsintrycket. Vuxna människor med förtroendeuppdrag spårar ur mentalt och beter sig som på ett religiöst sektmöte. De arbetar upp en vildsint harm mot ett förslag som skulle ta fram ett sifferunderlag med kostnader vilket är relevant också för framtida beslut. Det finns alltid en påtaglig risk att faktauppgifter kan stödja en kritik mot förd politik. Detta fruktar uppenbarligen majoriteten även om de inte säger det explicit.

Lite till mans kan vi protestera mot när andra påpekar att vi gjort något idiotiskt. Det är smärtsamt att höra varför detta man gjort inte bara är dåligt utan dumt, det var fel på mer än ett sätt. Vi vill inte höra, men i många sociala sammanhang måste vi lyssna på kritik och låtsas som om vi inte är dogmatiskt låsta. Vi söker visa att vi inte bara drivs av prestige och oresonlighet. Men i grupp kan vi protestera mot ifrågasättanden.

Ledamöterna i stadsfullmäktige vill absolut inte höra att de är veritofobiska; de anser sig var goda människor och för sådana saknar fakta relevans. Lyssna gärna på denna självgoda orgie i hyckleri. Den visar att Sverige är så galet som du fruktar och du behöver en rejäl drink för att orka med eländet. Det är delvis som ett stormöte på Beckomberga mentalsjukhus, delvis som ett väckelsemöte för bigotta. Hör dem vittna om att för det goda människor finns bara den enda vägen, there is no alternative, TINA.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Efter snyftreportaget i GP. Joakim Lamotte ställde kompletterande fråga till jättefamiljen.0 Plus

Fyra i matchfixningshärva. Allsvenskan-matchen var uppgjord på förhand.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ras och IQ mer tabu än pedofili och incest

Värsta man kan tycka – trots att det är sant. Slår frågan om "huruvida pedofili är skadligt" i färsk studie.0 

Ekonominyheter

94 procent väljer rörlig ränta – räknar med Riksbanken

"Exceptionellt hög nivå.". Tros bero på förväntningar om sänkt styrränta och psykologiska orsaker.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.