Cancersjukdomen Waldenströms makroglobulinemi, även kallat lymfoplasmocytiskt lymfom, har fått sitt namn från den svenske läkaren Jan Waldenström som 1944 första gången beskrev sjukdomen.
Sjukdomen är tre gånger så vanlig i Sverige som i världen i övrigt, och fyra till fem gånger så vanlig i norra Sverige. Dock är den även där ovanlig jämfört med andra cancerformer. I genomsnitt insjuknar årligen knappt en person på 50.000 i Norrbotten och Västerbotten.
Orsaken till Waldenströms makroglobulinemi är ännu inte helt klarlagd. Sjukdomen är vanligare bland män, äldre och bland personer med autoimmuna sjukdomar eller vissa infektioner. Det talar för att stimulering av immunförsvaret bidrar till utvecklingen.
De regionala variationerna och att det finns familjer där flera familjemedlemmar drabbats, talar för att även genetiska faktorer kan spela in. I familjer med flera drabbade hade också många familjemedlemmar autoimmuna sjukdomar som reumatism eller andra blodcancersjukdomar.
En vanlig behandling vid Waldenströms makroglobulinemi är en kombination av cytostatika och rituximab, en substans som består av en antikropp som riktas mot ett protein på tumörcellens yta.
I sin avhandling visar forskaren Lena Brandefors att överlevnaden har ökat under 2000-talet. Under perioden 2000–2006 levde 61 procent fem år efter insjuknandet. Under perioden 2007–2014 hade femårsöverlevnaden ökat till 70 procent. Förbättringen kan eventuellt hänga samman med att rituximab började användas 2007.
Avhandlingen baseras på studier av 1500 patienter med olika lymfkörtelcancersjukdomar som under åren 2000 – 2014 registrerades i Svenska lymfomregistret. Eftersom Waldenströms makroglobulinemi är så ovanligt finns få kontrollerade studier och registerstudier över tid kan därför bidra med värdefull information om förekomst, behandling och prognos.
