Under en längre tid trodde jag, liksom de flesta verkar tro, att abort är en fråga om kvinnans rätt till sin egen kropp och sitt eget liv. De som var emot abort ansåg jag vara reaktionära, kvinnofientliga och patriarkala – de ville ju helt enkelt inskränka kvinnans frihet.
Denna syn på abort har lett till att abortfrågan är en av de fundamentala frågor som vänstern, liberaler och HBTQ-rörelsen använder för att avgöra huruvida någon är feminist eller inte, modern eller konservativ, jämställd eller kvinnoförtryckande.
Så här i efterhand är det inte förvånande att även jag kunde ha denna åsikt: Samhället gör allt för att vi ska tycka just så.
När man lär sig om abort i skolan, hos ungdomsmottagningar eller hos gynekologen får man höra hur kvinnan genom rättigheten till abort har kunnat bli mer fri och således mer jämställd mannen på en samhällelig nivå. De argument som gärna lyfts fram är att kvinnan inte behöver bli en ung mamma som sumpar sin utbildning, karriär och framtid för att hon "råkade" bli med barn.
Hur fel jag än anser att dessa argument är – det finns inget finare än att bli mamma (och jag kan bara hoppas att jag får chansen snart) – så utgör de grunden till att de flesta tror att "rätten" till abort är en fråga om kvinnan.
Tar man däremot ett steg tillbaka och försöker se bortom det som vi blivit lärda från barnsben så är chansen större att vi ser vad abort egentligen handlar om. Det vill säga om barnet som andas, lever och utvecklas inuti kvinnan. Abortfrågan handlar alltså egentligen om man är för eller emot att ta bort det liv som skapats i kvinnans livmoder. Inga konstigheter egentligen – ren biologi.
Jag klandrar eller fördömer inte de som genomgått abort, verkligen inte. Jag kan bara beklaga att samhället har fått oss att tro att abort bara är en fråga om kvinnan, att man ignorerar och medvetet undviker att tala om barnet i magen – antagligen för att inte skapa känslor och kärlek hos dessa kvinnor, vilket skulle riskera att de fick för sig att behålla barnet.
Tyvärr är det också i längden kvinnan som påverkas av samhällets indoktrinering kring abortfrågan. Det är den unga tonårstjejen som kommer må dåligt när hon slutligen förstår vad aborten inneburit och hur samhället, skolan, gynekologerna och föräldrarna ljugit för henne. Hur de försökt förklara att barn är det värsta som kan hända henne och hur de istället förespråkat abort som hennes kvinnliga rättighet så att hon ska kunna fortsätta att satsa på karriären och således också bli "jämställd".
Att ta ansvar för sina handlingar är också något som gärna glöms bort i debatten om abortfrågan. Alla vita, svenska människor vet att samlag med en man kan leda till graviditet. Ändå verkar alla bli lika chockade när de blir gravida "av misstag" och känner då att abort är en smidig, accepterad och enkel "lösning" på det problem man själv orsakat. Hon utför ju trots allt bara en feministisk handling. Något som samhället hyllar.
När ska vi sluta prata om "kvinnans rättigheter" och istället börja prata om barnets rättigheter?
LIV EK
