I en ledare på Samnytt ställer redaktören Mats Dagerlind dagens SD mot det parti som Jimmie Åkesson ledde inför riksdagsinträdet 2010.
Då lovade Åkesson att bekämpa den "islamisering" han ansåg hotade Sverige. Nu har Richard Jomshof, som enligt Dagerlind hållit fast vid samma linje, i stället blivit obekväm för delar av den egna ledningen.
"När man lyssnar på tongivande röster i partiet idag kan man lätt få intrycket att det är svenskarna som är det stora hotet och att det som ska skyddas är partieliten", skriver Dagerlind.
"Inget blod, ingen jord"
Ledaren tar avstamp i den pågående konflikten mellan bland andra Jomshof och Mattias Karlsson om härkomstens betydelse för svenskheten. Karlsson hänvisar till partiets princip om "öppen svenskhet", som innebär att vem som helst kan bli svensk om man bara har rätt "värderingar". Jomshof har invänt mot att svenskarnas biologiska släktskap skulle sakna betydelse.
Dagerlind menar att partiledningen nu ger begreppet öppen svenskhet en annan innebörd än tidigare.
"Tidigare framställdes den öppna svenskheten som ett tillval för att inte exkludera den som inte var född svensk men gärna ville bli en del av den svenska gemenskapen. Den etniska folkmajoriteten var fundamentet."
Han fortsätter:
"Idag river ledande SD-ideologer detta fundament och Sverige ska i stället vila helt på en öppen svenskhet som svävar fritt i luften. Inget blod, ingen jord, bara en abstrakt idé."
Enligt Dagerlind har SD tidigare försvarat uppfattningen att etniska svenskar är ett folk med egna rättigheter. Han anklagar nu partiets ideologer för att själva närma sig den vänsterliberala antisvenska hållning som SD en gång motsatte sig.
Karlssons eget förflutna
Dagerlind vänder också kritiken mot Mattias Karlssons egen roll i partiets ideologiska utveckling.
Han framhåller att Karlsson, som brukar beskrivas som "partiideolog", varit central i arbetet med principprogrammen sedan 2003 – inklusive program som betonade behovet av etnisk likhet. I den äldre programtext som återges i ledaren beskrevs en gemensam identitet som en förutsättning för trygghet och solidaritet. Denna identitet förutsatte i sin tur "en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen".
När programmet ändrades 2011 försvann den uttryckliga betoningen på etnisk homogenitet. Men Dagerlind bestrider att detta uppfattades som ett fullständigt avsked från den tidigare synen på det svenska folket.
Han beskriver föreställningen om en sådan total omsvängning som en efterkonstruktion. Enligt hans tolkning såg både väljare och centrala företrädare, däribland Jomshof, den öppna svenskheten som ett tillägg till den äldre hållningen.
Om Karlssons förändring skriver han:
"Sedan ändrar han sig lite. Sedan lite mer. Till slut mycket. Jomshof gör det inte."
Makt framför ursprungliga ideal
Dagerlind sätter svenskhetsbråket i samband med flera andra politiska förflyttningar. Han pekar på övergången till att främst beskriva SD som socialkonservativt, det övergivna kravet på EU-utträde och stödet för svenskt Natomedlemskap.
Hans förklaring är att närheten till makten kan göra partiets gamla övertygelser besvärande för den egna ledningen:
"Ju mer ett parti närmar sig maktens centrum och blir en del av det etablissemang man tidigare stod utanför, desto större kan frestelsen bli att betrakta den egna rörelsens ursprungliga frågor som störande påminnelser om ett förflutet man helst vill lämna bakom sig. Att ge upp sina stridbara ideal förvandlas till ett tecken på politisk mognad."
Jomshof har enligt Dagerlind blivit ett problem genom att hålla fast vid uppfattningen att svenskarnas historiska kontinuitet har ett värde. Men han ifrågasätter om partiledningens förnyare har väljarna med sig.
"Kärnväljarna verkar dock luta åt att det är förnyarna som är problemet, inte Jomshof."
