Gårdagens Fria Tider-artikel om att bara var sjunde ung man numera har ett aktivt sexliv torde oroa alla med tonårssöner. Men istället för att tala om blommor och bin kan varje förälder ge ett kort och enkelt råd:
Hitta någon som tittar på dig som den statliga journalisten Erika Nielsen tittar på den gängkriminelle rapparen Haval på bilden till höger (eller i slutet av artikeln, om du läser i mobilen).
Bilden kommer från P3:s reportage "På café med Haval" och Haval är alltså samme Haval som dömdes i tingsrätten för medhjälp till kidnappningen av den sedermera mördade Nils Einár Grönberg. En kidnappning där Einár blev våldtagen med olika föremål och torterad.
Istället för kritiska frågor går dock inslaget, som finns kvar på Youtube, ut på att den 27-åriga Nielsen, iförd magtröja, anlägger en trånande blick och sedan i flirtigt tonläge öser diverse osakliga komplimanger över den flerfaldigt dömde rapparen.
"Du är verkligen omtyckt, vet du det?", lyder en fråga från Nielsen.
"Ni har ju utvecklat en ny form av ljud", smickrar hon vidare, och talar då om serieförbrytarens sound, som hon kallar "Havalbeats". Även ett otränat öra kan dock höra att dessa beats består av samma trötta elektroniska kantslag som alla i genren använt sedan 00-talet.
Intervjun påminner om snyftreportaget som Ekots reporter Sanna Drysén gjorde med den kriminelle islamisten Raad Al-Duhan, med vilken hon i hemlighet samtidigt hade en sexuell relation. Det hela uppdagades, men Ekot försvarade absurt nog ändå publiceringen och lät snyftreportaget om pojkvännen ligga kvar online.
Både Sanna Drysén och Erika Nielsens så kallade journalistik framstår dock som ett under av saklighet och opartiskhet jämfört med det alster som två Expressen-kvinnor, Nina Svanberg och Anna-Karin Nilsson, under gårdagen fick publicerat i den kvällstidningen.
Låt oss ta det från början.
Den 19 juni 2014 förde ett invandrargäng med sig en svensk tonårsflicka till en kolonistuga på Järvafältet mellan Rinkeby och Tensta. Där hjälptes de åt att våldta henne vaginalt och oralt, bland annat med en pistol som de använde för att slita upp så svåra skador i hennes underliv att hon nästan förblödde. Fria Tider skrev utförligt om händelsen senast i mars i år.
En av de som dömdes för våldtäkten var Mehdi ”Dumle” Sachit, 25, som då gick under namnet Abdulmahdi Baker Hedi. Men Mehdi är inte bara mannen bakom den grövsta våldtäkten i modern tid, utan också rappare och medlem i gangsternätverket Dödspatrullen.
Nu har Expressen publicerat ett rafflande gangsterreportage och personporträtt av Sachit, där Nina Svanberg och hennes fotograf Anna-Karin Nilsson möter våldtäktsmannen och intervjuar honom om hans vänskap med Einár, hans syn på hiphop och om Dödspatrullen. Gruppvåldtäkten däremot – den mörkas helt – trots att formuleringarna i texten avslöjar att Svanberg känner till den.
"Mehdi 'Dumle' Sachit har ett långt brottsregister. Han är dömd för grova våldsbrott och övergrepp samt narkotikabrott", skriver hon i reportaget.
Men det är en lögn. Sachit är överhuvudtaget inte dömd för sexuellt övergrepp, som är ett mindre allvarligt sexbrott, utan för grov våldtäkt. Den grövsta våldtäkt som skett i Sverige, närmare bestämt. Domen finns att läsa här.
Kontrasten till våldtäkten i kolonistugan är slående när man läser om den glamourösa och lite coola gangstertillvaro som Expressen målar upp i sitt långa personporträtt.
"Brudar, bilar.. Du vill inte ens ha de grejerna längre", förklarar gruppvåldtäktsmannen för Svanberg i intervjun och fortsätter:
"Jag gick omkring med 70 000–80 000 kronor på mig i sedlar. Så jag fick slösa dem på allt möjligt. Jag visste inte vad jag skulle göra av alla pengarna. Jag fick slösa dem snabbt. Jag köpte två bilar en dag bara för att ha dem."
Hon skriver om honom:
"Drömmen är att kunna försörja sig på musiken, så att ingen ur hans gruppering behöver begå brott".
Reportaget innehåller en stor mängd bilder där gruppvåldtäktsmannen poserar med eller utan skottsäker väst för Anna-Karin Nilsson och hennes kamera. På bilderna, varav flera är tagna i källarkorridorer för att skapa rätt stämning, har Nilsson lagt på ett blått filter och skapat samma färgsättning som i en TV-thriller.
När Sachit får frågan om vad han tycker om namnet Dödspatrullen säger han:
"Den är fet, jao? Det var media som började kalla oss det. Det lät bra, så fick vi ta det. Dödspatrull, vad låter det som att vi gör? Det är bra."
Gruppvåldtäktsmannens svar är talande. Gangstergängen och deras så kallade musik hade inte varit ett fenomen idag om det inte vore för Sveriges mäktiga kvinnor inom media. Och vad gäller Anna-Karin Nilssons smickrande fototeknik är det tveksamt om resultatet skulle ha blivit bättre om Dödspatrullen anlitat en professionell reklambyrå för att marknadsföra sitt våldskapital.
Under fredagskvällen spreds Fria Tiders gamla artikel om Sachit och gruppvåldtäkten, och Expressen svarade faktiskt ibland på kritiken i sociala medier.
Vill man hjälpa gängkriminella ska man göra så här; låta dem spela allan framför kameran, med häftig bakgrund och tuff ljussättning. Det bidrar till deras rykte och status. Vill man motarbeta gängkriminella skriver man i stället faktatunga reportage, utan fräna personporträtt. https://t.co/NGwd9TD1GB
— Fredrik Kärrholm (@FredrikKarrholm) October 29, 2021
Bra @Expressen bra! Vad håller ni på med. Samma pers men annat namn. Bra koll. Idioter. Bara @friatider hr skrivit om detta! #svpol pic.twitter.com/JBOsQIlRyv
— Peter Pan (@Clownen_manne) October 29, 2021
Det är dock ett oärligt svar. Expressens kriminaljournalister granskar inte gängen, sånt får Samnytt och Fria Tider sköta. Expressens journalister verkar istället i symbios med gängen.
Den som vill göra riktig, granskande journalistik om organiserad brottslighet kan förstås inte åka ut till Husby eller Skarpnäck och prata med gangsters i mörka källare. En sådan journalistisk arbetsmetod fungerar bara om gängen är hundra procent nöjda med det man gör, och håller man inte vad man lovar blir nästa förortsbesök en resa som endast fordrar enkelbiljett.
Med andra ord är det inget mysterium som ligger bakom att Expressen fortsätter att mörka gruppvåldtäkten i sina uppföljande artiklar idag, trots en så häftig kritik i sociala medier. I en ny kriminalkrönika följer Expressens Fredrik Sjöshult istället upp porträttet med några rena plattityder och en floskel redan i rubriken.
Expressen har även publicerat något sorts försvar, som inte heller nämner gruppvåldtäkten, där det framgår att det är Karin Olsson som varit biträdande chefredaktör vid publiceringen. Det är samma Olsson som i klippet nedan försvarar att gängmedlemmar som har begått grova våldsbrott ska få vara med i public service, medan hon anser att den som uttryckt sig rasistiskt på Flashback inte bör få vara med.
I slutet av det långa reportaget om gruppvåldtäktsmannen har Expressen publicerat de båda journalisternas cv:n, under rubriken "Om reportern och fotografen". De är i princip kompletta, men i Nina Svanbergs fall saknas ett uppdrag. Närmare bestämt det där wallraff-jobbet där hon för Expressens räkning tog anställning som städerska på en Finlandsfärja för att sätta dit fulla svenska män som utsätter kvinnor för olämpliga kommentarer och ovälkomna blickar efter #Metoo.
FRIA TIDER
