Turkiet har tillsammans med flera andra Natoländer, bland annat USA, Storbritannien och Frankrike, stött upproret mot Syriens president Bashar al-Assad.

En betydande del av rebellernas vapen och förnödenheter har fraktats in i Syrien via Turkiet, vars premiärminister Tayyip Erdogan uppges vara starkt fientlig mot den sittande syriska regeringen.

Men sommaren 2013 såg det mörkt ut för Natos planer på regimskifte i Damaskus. De väststödda rebellerna hade sakta men säkert börjat pressas tillbaka av syriska regeringsstyrkor och förband från libanesiska Hizbollah.

Den turkiska regeringen oroade sig över utvecklingen och menade att bara en amerikansk intervention skulle kunna säkra segern åt rebellsidan, uppger den världsberömde journalisten Seymour Hersh, som i fredags publicerade ett långt reportage om gasattackerna i Damaskus i London Review of Books.

”En amerikansk underrättelsekonsult berättade för mig att han, några veckor före [gasattackerna] den 21 augusti hade sett en hemligstämplad promemoria som tagits fram åt [general] Dempsey och försvarsminister Chuck Hagel. Den beskrev regeringen Erdogans 'starka oro' för rebellernas allt sämre utsikter. Analysen varnade för att de turkiska ledarna hade sagt att 'det är nödvändigt att göra något som leder till ett amerikanskt militärt ingripande'”, skriver Hersh.

Enligt Hersh trodde amerikanska underrättelseanalytiker aldrig att den syriska regeringen låg bakom gasangreppen den 21 augusti. Istället var det Turkiet som befann sig högst upp på listan över misstänkta stater. Den misstanken bekräftades senare av kommunikationer och andra data som insamlades under analysarbetet, uppger Hersh.

– Idag vet vi att det var en hemlig operation som Erdogans män planerade i syfte att få Obama att agera. De var tvungna att eskalera till ett gasangrepp i eller i närheten av Damaskus när FN-inspektörerna var där. Överenskommelsen var att göra något spektakulärt. Defense Intelligence Agency har informerat högt uppsatta officerare och andra inom underrättelseväsendet att saringasen kom via Turkiet – den kan bara ha kommit dit med turkisk medverkan. Turkarna tillhandahöll också utbildning i att producera och hantera sarin, säger en källa som arbetat inom en amerikansk underrättelseorganisation till Hersh.

– Den huvudsakliga bevisningen kom från turkiska glädjeyttringar och ryggdunkande efter attacken i ett stort antal uppfångade meddelanden. Operationer är alltid superhemliga på planeringsstadiet, men det blir slappare när folk gottar sig efteråt. Det finns inget större riskmoment än när de som utfört en operation skryter om att ha lyckats.

Enligt Hersh har Turkiet länge stött såväl al-Nusra, som är anknuten till terrornätverket al-Qaida, som andra islamistiska rebellgrupper i Syrien. Fria Tider publicerade redan i september en analys av tre filmer som visar hur gasmaskförsedda rebeller från gruppen Liwa al-Islam avfyrar ett antal raketer på natten den 21 augusti. Raketerna är av samma typ som de som enligt FN:s inspektörer användes för att skjuta in sarin i de områden som angreps med nervgas den natten.

Seymour Hersh beskrev i en artikel i december hur den amerikanska regeringen valde att bortse från underrättelser som talade mot att den syriska regeringen låg bakom angreppen, för att istället lägga skulden på Assad. Det som i slutänden fick Obama att ställa in det planerade angreppet på Syrien, för att istället begära kongressens tillstånd att starta krig, var enligt Hersh att motståndet mot krigsplanerna var mycket starkt inom den amerikanska krigsmakten.