Dags att erkänna – det svenska folket är dekadent

Publicerad 11 december 2019 kl 20.58

Kolumn. Det dekadenta svenska folket ser stillatigande på när deras makthavare ljuger ohämmat. De accepterar både att de blir lurade och att politikerna ignorerar folkviljan. Vid något tillfälle försvann kotorna i ryggraden och bara en geléartad massa blev kvar. Man kan fundera vad som är mest stötande – elitens bedrägeri eller befolkningens passivitet, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Sverige har begått ett stort antal underlåtssynder. Det finns många kostsamma missförhållanden som många kan gripa sig an och rätta till. Men det görs ofta inte.

Tullen får inte ingripa mot stöldgods som förs ut ur Sverige – det behövs antingen poliser som kommer innan varorna exporteras eller egna polisbefogenheter. Detta är lätt att ordna om viljan finns att lösa detta lätta problem. Men alla inblandade ställer sig frågan: ”Varför skulle just jag ingripa?” År blir till decennier och inte ens en dramatiskt ökande kriminell verksamhet får oduglingarna att piggna till och göra det självklara.

När arbetskraftsinvandrarna skulle importera anhöriga så var tanken år 2008 att det skulle villkoras med en försörjningsplikt. Men då frågan om anhöriginvandring redan var under utredning för andra grupper så infördes inga sådana regler utan de restriktionerna skulle vänta på utredningen. Men sedan glömdes detta bort och Sverige har fått betala uppehälle för tiotusentals anhöriga i onödan.

Men vad gör väl några miljarder? Det är en skandal, men alla i etablissemanget vill lägga en våt filt över denna blamage som så många andra. Arbetskraftsinvandringen är onödig och politiskt känslig vilket gör deras anhöriga till en farlig fråga att peta i. Har man schabblat är det bäst är att låta ett felaktigt lagt kort ligga. Det gäller att inte irritera kollegerna – ”pass” ser ut som ett klokt bud.

Sverige var tidigare ett rätt välskött samhälle. Om något gick fel så fanns det ofta rättrådiga och handlingskraftiga människor som ingrep. Så är det inte längre. Man kan förvånas över hur en inlärd oförmåga sprider sig. Rädslans kultur sprider sig från förorterna – det är bäst att vända bort huvudet och inte se. Vem vill bli inblandad?

Svenska politiker ljuger obesvärat om att svensk invandring ligger på EU:s miniminivå och är en liten rännil jämfört 2015. Men sedan dess har vi haft tre rekordår 2016, 2017, 2018 med ännu fler utfärdade uppehållstillstånd än 2015. SCB och Migrationsverket räknar med fortsatt massinvandring. Ett dekadent folk accepterar ljugandet. De accepterar både att de blir lurade och att politikerna ignorerar folkviljan. Vid något tillfälle försvann kotorna i ryggraden och bara en geléartad massa blev kvar. Jag tycker syltryggar är ett ord som fastnar. Hur kan folk acceptera detta? Man kan fundera vad som är mest stötande, elitens bedrägeri eller befolkningens passivitet.

Under en tid verkade jag i en kommunistdiktatur och hade en viss insikt i att en organiserad elit kan styra den oorganiserade massan. Det är svårt att göra uppror så kommunismens fall var oväntad. Regimerna var impopulära, men jag såg dem ändå som starka och svåra att bli av med. Deras svaghet framstod inte klart förrän det kommunistiska motkuppen i Moskva 1991. Från att ha varit en stark kraft så hade kommunismen nu blivit helt dekadent. Inte ens de mest högavlönade professionella partigängarna trodde på det system som betalade dem så bra. Det var några föredettingar som gjorde ett kuppförsök som ingen general från en amerikansk bananrepublik skulle se som något mer än ett dålig skämt. Kommunismen hade inte dött av en farlig sjukdom, den dog av en brist på livsvilja, en terminal dekadens. Den var ett korthus som föll.

Vid den franska revolutionen stod inte revolutionärerna mot ett starkt och enat etablissemang. Det hade inga egna reformidéer, utan instämde i all kritik mot regimen för orättvisor och oförmåga. Frågan är om inte den svenska nationalstaten har hamnat i en liknande destruktiv dekadens. Ett bestående samhälle tycks hållas ihop av tusen starka balkar, men det mesta är ruttet. Ett samhälle chanserar snabbt och då blir det som förvånar mest att det inte föll ihop tidigare.

Förr fanns ett starkt civilsamhälle. Kyrkor, fack och nykterhetsorganisationer hade en rad frivilliga som ställde upp. Den sociala verksamhet som dessa stod för har nu tagits över av statsmakten. Den svenska statsindividualismen har gjort att allt utanför marknaden och staten tynat bort. Välgörenheten gör sig påmind till jul, men är en mindre viktig del i samhället. Den bygger på att man gynnar någon på ett sätt som inte ger något tillbaka utom just en viss förnöjsamhet med att man som givare anses god. Tidigare var solidaritet ett populärt ord. Det var samverkan med andra för att uppnå ett gemensamt kollektivt intresse. Om några starka och engagerade drog igång en verksamhet kunde andra hänga på. Eldsjälarna fick ett genomslag, men mindre insatser välkomnades också.

Vi har kvar en del vanor som att inte trängas i kön, men frågan är om någon reagerar mot den som tränger sig. En passiv allmänhet skapar ett behov av ordningsvakter i varuhus och trygghetsvärdar på tunnelbanan. Vi kan inte lita på medborgarna som blir alltmer passiva. Kan vi då istället lita på statsmakten? Det finns många goda skäl att vara skeptisk till den förmågan. Polisen behöver vittnen, men om de blir hotade och polisen inte klarar av buset så sjunker intresset för att ställa upp och vittna. Vi har en rad negativa cirklar i samhället. Många talar stolt om ”rättssamhället” som om vi har ett närmast perfekt sådant. Men dess oförmåga är slående när 12 procent av brotten klaras upp och bedrägerier på mindre än 5.000 kronor läggs ner direkt utan utredning.

Politikerna gör inte saken bättre. De höjer maxstraffen för att försöka visa kraft, men det är inte en ändring som får genomslag. Politikerna beslöt att kriminella invandrare ska utvisas. Rättssystemet har bisarrt nog ignorerat detta och politikerna accepterar denna olydnad. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och rättskedjan består av en serie svaga länkar. Var och en av dessa riskerar att demotiveras och bli ännu svagare. Pjäsen ”den goda människan i Sezuan” tar upp de svårigheter som drabbar den som söker agera lite bättre än sin mer korrupta omgivning. Sverige riskerar en rad negativa spiraler. Politikerna verkar inte förstå sprängkraften i en fråga som ”Vad fan får jag för pengarna?” Politikerna skyfflar ut pengar på usla projekt och bygger sjukhus med samma vidlyftighet som Egyptens faraoner byggde pyramider. Arbetslösa invandrare dominerar stadsbilden på allt fler orter. Dekadansen stirrar på oss, och många törs inte titta tillbaka.

Sverige har en oduglig elit som saknar förmåga att organisera samhället. Det mesta blir sämre: skolan, vården, kriminaliteten. Svensken har inga naturliga gemenskaper som kan mobiliseras till handling utom nätet. Där kan ett missnöje ventileras vilket etablissemanget fruktar och därför söker begränsa. Men vad gör de mer? Förhoppningarna tycks vara en klimathysteri som följer religiösa förlagor: Medborgarna uppmanas att förtränga sina problem och engagera sig i terapiverksamhet mot den annalkande klimatapokalypsen. Det är inte konstruktivt utan tar bort fokus på alla aktuella problem.

Problemet är att Sverige blev för litet för våra politiker. De ville inte snickra på folkhemmet åt svenskarna. De ville lägga ner Sverige och måla upp den nya Sverigebilden, ett kosmopolitiskt territorium för framtiden. Den skapelsen skulle skänka ära och berömmelse och andra utländska ledargrupper skulle ge stående ovationer. Jag tror de är lite besvikna; de ville så väl helt i takt med tidens retorik. Det finns ingen skyddsvärd grupp som de inte vill skydda.

Sverige drabbas inte bara av en lågkonjunktur vilket hänt förr, men samhället är mycket bräckligare nu. Vi har en feministisk utrikespolitik, vad det nu är. Vi har en socialdemokratisk regering som ska genomföra en centerpartistisk politik. Vi har fattiga och lurade kommuner som knorrar över migrantkostnader som beskrivits som ”kompetensregn”. Initiativet att skydda svenskarna från några fientliga imamer slutade med att myndigheterna istället beslöt att skydda imamerna från sina muslimska hemländer. Det svenska ledaskapet ha skrivit på så många ogenomtänkta rättighetsdokument att de inte kan göra någonting av intresse. Donald Trump har en spännande slogan: ”dränera träsket!”. Med det avses inte en trivsam torvmosse, utan den trögflytande massa av inkompetenta makthavare som är oförmögna att lösa problem och själva utgör ett akut problem. Förut talade vi i Sverige om en ”inlärd hjälplöshet” för vissa utslagna grupper. I ett dekadent samhälle blir inlärd hjälplöshet i ledarskiktet ett mycket mer omfattande problem.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Kolumn. Klas Blom om en utveckling som kan ge banker och statsmakt oinskränkt kontroll över medborgarna.0 Plus

Vansinneskörningen i Malmö

Körde sin Mercedes rakt in i parkerade bilar under vansinnesfärd. Mammans ben var "söndertrasat" när den 21-årige bidragstagaren valde att avvika i riktning mot Rosengård.0 Plus

Ekonominyheter

Bunkring av torrvaror och djupfryst. Totalt steg försäljningen med 11 procent.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.