Den 5 maj försvarade Barack Obama sina satsningar på välfärden under ett tal vid Ohios universitet, där han kritiserade dem som varnar för "tyranni". Som svar på detta dök några välbekanta ansikten upp på Fox News där de höll en livlig debatt om huruvida "staten" ska tillåtas att detaljstyra våra liv. Kirsten Powers försvarade Obama-administrationens engagemang för vårt välbefinnande och argumenterade för att den här sortens verksamhet borde utökas. Jonah Goldberg och Tucker Carlson klagade å sin sida på att vår nuvarande regering utnyttjar sina befogenheter på ett godtyckligt sätt. De instämde också i vad någon från Catoinstitutet hade sagt i en tidigare intervju; nämligen att Obama var på väg att återinföra "den administration som fanns under Woodrow Wilson och den progressiva rörelsen". Goldberg, som i en av sina böcker har klandrat såväl den progressiva rörelsen som europeiska fascister för att ha givit upphov till välfärdsstaten, höll med. Han och Carlson försvarade därefter den "amerikanska modellen" i betydelsen att man låter "vuxna sköta sig själva" och lyckas eller misslyckas på egen hand.
Det här låter ju fint, om man bortser från att ingen i panelen talade sanning. Staten har expanderat på alla fronter i årtionden och det har skett under såväl republikanska som demokratiska regeringar. Den som lyssnade på den här debatten mellan "konservativa" och "liberaler" kunde emellertid få intrycket att vi för första gången diskuterade huruvida vi överhuvudtaget ska ha en offentlig sektor eller inte.
Vi är redan välsignade med (eller plågade av) en stor statsapparat som både "konservativa" och "liberaler" är beroende av för att säkra ekonomiskt stöd och för att locka röster till sina respektive partier. Om mitt minne inte sviker mig så protesterade Goldberg indignerat när Rand Paul under sin senatorskampanj föreslog att man skulle lägga ned det amerikanska utbildningsdepartementet och påpekade att vissa bestämmelser i 1964 års medborgarrättslag står i strid med konstitutionens regler om äganderätt. För Goldberg, som gapar och skriker om att Wilson och den progressiva rörelsen ligger bakom välfärdsstaten, är det "extremistiskt" att säga att ett federalt utbildningsdepartement kan vara grundlagsstridigt och innebära slöseri med skattebetalarnas pengar, eller att påpeka att vår diskrimineringslagstiftning har haft drag av tyranni under decennier. Ingenting skulle passa mig bättre än att "återgå" till den oändligt mycket mindre ingripande statsmakt som den progressiva rörelsen lämnade efter sig och skrota den betydligt mer påträngande dito som "libertarianen" Goldberg vill bevara.
Den "konservativa rörelsen" och det republikanska partiet arbetar utifrån en falsk självbild, där man utger sig för att vilja avveckla vår stora byråkratiska statsapparat. I själva verket är båda dessa partier inget annat än sosseklubbar där man accepterar och i varierande grad också genomdriver de politiskt korrekta läror som flödar ut ur våra kulturinstitutioner och läroverk. Det är möjligt att republikaner och demokrater har tvingats in i sina roller som den ständigt expanderande statsmaktens försvarare av övermäktiga krafter som de (i synnerhet republikanerna) inte klarar av att bemästra. Men låt oss inte ljuga om vad det är som pågår, även om det skall medges att det finns påtagliga skillnader mellan partierna: Det republikanska partiet är mer aggressivt i utrikespolitiska frågor och gör lite mindre för att blidka media i sociala frågor, samt har en något mer positiv attityd till näringsliv och företag än sina motståndare. Republikanska väljare och politiker tenderar också att i större utsträckning tillhöra gruppen vita kristna män medan det andra lägret har betydligt större attraktionskraft bland missnöjda och ständigt tjafsande minoritetsgrupper som kräver förmåner och klagar.
Det pågår inte någon strid om huruvida vi ska ha en stor välfärdsstat, som oåterkalleligt ska påverka våra privatliv och ständigt ägna sig åt storskalig social ingenjörskonst. Det beslutet fattades redan för flera decennier sedan och då med stöd av båda de stora partierna och deras väljare.
När jag talar med européer har jag ofta svårt att förklara att våra republikaner inte är ett gäng halvgalna anarkister som vill krossa regeringen. De är i själva verket en del av problemet och står mycket närmare de moderata välfärdspartierna i Europa än någon gruppering som vill avskaffa det statliga inflytandet över våra liv.
Våra två nationella partier begagnar sig av vissa retoriska grepp eftersom deras väljare tycker om att höra sådana tongångar. Kanske består den amerikanska exceptionalismen i verkligheten av att vi hänger oss åt politisk retorik som ingen egentligen tror på, ??men som båda våra partier låtsas sympatisera med? Vi beter oss som om frågan på dagordningen var huruvida vi ska ha en stat och, i så fall, hur stor ska den vara. Som om den frågan fortfarande var aktuell.
Den diskussionen är så fjärran den politiska verkligheten att jag ibland kommer på mig själv med att beundra den övertygade vänstern, åtminstone på ett teoretiskt plan. Jag håller med om att någon form av statsmakt behövs, och jag är beredd att låta staten hjälpa dem som verkligen är i behov av det. På det rent teoretiska planet har jag ofta mer gemensamt med vissa kollektivister än med sådana radikala individualister som vill låta varje enskild människa klara sig helt på egen hand. När det gäller de praktiska detaljerna vill jag inte ge vår nuvarande välfärdsstat mer makt än den redan har roffat åt sig, och jag skulle gärna se den reducerad till en spillra av sin nuvarande storlek. Det beror på att jag betraktar den nuvarande staten som skadlig för traditionella sociala relationer och som alltför obenägen att lämna oss ifred.
Innan jag lämnar jordelivet hoppas jag få höra republikanska politiker och partifunktionärer ärligt deklarera följande:
"Om vi får makten, kommer vi inte att göra något för att minska statens storlek eller dess befogenheter, men vi kommer kanske att försöka effektivisera den en liten smula, om vi kan göra det utan att förlora väljare. Vidare kommer vi från och med nu att behandla våra väljare som vuxna trots att de visat sig köpa de tomma fraser som vi har levererat hittills."
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA, bland annat After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och The Strange Death of Marxism. Han kommer att föreläsa i Stockholm den 29 juni.
