Det är i New York Times som en mängd forskningsresultat sammanställts av Arthur C. Brooks, ordförande för American Enterprice Institute.
Brooks frågar sig vilka som lever det lyckligaste livet, höger- eller vänstermänniskor ("conservaties" eller "liberals" i amerikansk terminologi). I USA är svaret självklart - vänstermänniskorna är lyckligast. Socialantropologin har i drygt sextio år hamrat in att den konservativa högerns sympatisörer är auktoritära och dogmatiska. Dessutom är de intoleranta mot mångtydighet, lätt oroade över hot och förluster, svagt utrustade vad gäller självkänsla samt ovilliga att ta till sig komplexa tankebanor. Professorer som bekänner sig till den s.k. Frankfurtskolan, en rörelse som sedan 40-talet är förhärskande i universitetens värld, fastslår ständigt att alla åsikter förutom de kulturmarxistiska utgör ett tecken på psykisk störning och dålig social förmåga.
President Barrack Obama förklarade under valkampanjen 2008 att de vita arbetarväljarna, som i regel inte stödde honom, är "bittra" och att de "klamrar sig fast vid vapen och religion".
Presidentens svenske motsvarighet Fredrik Reinfeldt har givit luft åt en liknande uppfattning. Och för ett par dagar sedan talade jag själv med en svensk professor som berättade att SD-väljare (som väl får motsvara Obamas bittra "blue-collars") är lantliga, avundsjuka, olyckliga, obildade, ointelligenta förlorartyper. Min bordsgranne förklarade också att denna grupp kommer att tyna bort under tyngden av den auktoritet som utstrålas från vårt samhälles mer framgångsrika personligheter.
Forskningen säger ett, rapporterna om forskningen ett annat
Det är känt att lycka och hög intelligens hör ihop. Fria Tider har tidigare presenterat statistik som visar den förmånliga verkan som en låg intelligensnivå i valmanskåren har för våra svenska vänsterpartier. (Detta avslöjande fann tyvärr ingen större genklang i övriga massmedia, men fick god spridning på Internet).
I USA har man gjort omfattande forskning om lyckans förhållande till den politiska tillhörigheten. Resultaten motsäger statsministerns och min gode vän professorns uppfattning. De politiska etiketterna skiljer sig naturligtvis mellan USA och Sverige - men om man översätter den amerikanska termen "conservative" med SD-väljare/gråsosse/högerman och "liberal" med en medveten mångkulturalist framträder en bild av den politiska fördelningen av personlig lycka, som troligen äger svensk giltighet. (Den amerikanska termen "moderate" är tyvärr svår att översätta till svenska förhållanden, där de flesta partier tävlar om att vara mest i mitten, ett av dem heter t.o.m. Moderaterna. Ordet "moderat" får i denna artikel känneteckna en person som tycker att det mesta som landets högste makthavare gör är rätt).
Senaste rapporten från Pew Research Center bekräftar att högern har den personliga lyckan med sig, oavsett hur det går med den politiska. Enligt Arthur C. Brooks har mönstret varit stabilt under flera årtionden och frågan är inte om det är sant, utan varför.
En konservativ förklaring
Många konservativa förordar en förklaring som fokuserar på livsstilen, såsom äktenskap och religion. De flesta amerikanska konservativa är gifta, i motsats till "liberaler" (53% mot 33%). 52% av alla gifta, religiösa, politiskt konservativa människor med barn är "mycket lyckliga" med sina liv. Endast 14% av de ogifta/single, oreligiösa, "liberala" människorna kan säga detsamma (se grafik).
Tydligt är att giftermål (lyckligt eller olyckligt giftermål) och lycka hänger ihop - efter kompensation för demografiska skillnader är gifta 18% mer sannolika att vara lyckliga än ogifta, allt enligt "General Social Survey 2004".
Samma sak gäller för religiösa människor jämfört med oss andra.
En liberal förklaring
Många "liberala" ser en helt annan förklaring, nämligen att de konservativa är egoister som saknar empati. Därmed är de konservativa okänsliga för andra människors lidande - en slags politiska psykopater. Axel Oxelstjierna sade på sin tid till sin son "Min son, om du visste med hur lite vett som världen styres, du skulle häpna." De "liberala" har tagit upp samma tråd när de morrar "Om de konservativa bara begrep hur orättvis världen är skulle de inte vara så lyckliga". Denna förklaring förfäktas ordrikt från universitetshåll - t.ex. av professor Jaime Napier.
Brooks ger de "liberala" delvis rätt. En undersökning från New York 2005 visade att 90% av konservativa respondenter höll med om att "Medan människor börjar livet med olika möjligheter kan hårt arbete och uthållighet kompensera en ofördelaktig utgångspunkt." Väsentligt färre "liberaler" håller med om detta. Enligt Brooks ser dessa hellre människan som offer för omständigheter. Dagens "liberaler" tvivlar på att fattiga människor kan lyckas utan statens hjälp.
En annan undersökning, från Florida, visade att "liberaler" definierade rättvisa och samhällelig förbättring såsom ekonomisk jämlikhet. Eftersom en sådan jämlikhet inte finns i sinnevärlden blir "liberalerna" olyckliga och fördömer de konservativas lycka. Dessa är ju obekymrade om åtskilliga samhällsproblem som de menar att de "liberala" bara har hittat på.
Extremister lyckligare än moderata
Frågan om den konservativa lyckan är ganska genomtuggad, medan den extremistiska lyckan har fått föga uppmärksamhet. Man kunde ju tro att moderat tänkande människor är lyckligare än extremister, i och med att de förstnämnda, politiskt sett, har fått som de vill. Men även detta visar sig vara fel, enligt New York Times.
Efter justering för inkomst, utbildningsnivå, ålder, ras, familjesituation och religiositet är de lyckligaste amerikanerna de som kallar sig för "extremt konservativa". 48% av dessa säger sig vara mycket lyckliga. Motsvarande siffra för "extremt liberala" är ganska höga 35%. Alla andra är mindre lyckliga än extremisterna - med bottennivån vid "mitten-moderat", där de "mycket lyckliga" är bara 26% (se grafik).
Arthur C. Brooks har bara en förklaring till extremisternas lyckokänsla - att extremisten är färdig med att klura ut hur världen fungerar, att han eller hon har läget under kontroll och vet vilka som är de onda och goda. Extremisten vet eller tror sig veta vad som är rätt och fel och han vet vem och vad som skall bekämpas. Han är den lycklige krigaren.
Enligt Brooks såg Wall Street-ockupanterna ut som en eländig samling, men han konstaterar att demonstranterna förmodligen var lyckligare än de bankanställda som skrattade åt dem från kontorsfönstren. Och lyckligast av alla var teapartyaktivisterna som klamrar sig fast vid sina vapen och biblar med beundransvärd energi. Detta torde göra moderata läsare av hans artikel ännu mer deprimerade än de redan var.
