Det var på de Pontisk-kaspiska stäpperna i norra Kaukasus som hästar först tämjdes – och därefter erövrade resten av Eurasien inom några århundraden.
Det visar en internationell studie som letts av paleogenetikern Ludovic Orlando vid den franska forskningsorganisationen CNRS.
Studien har löst en gåta som forskare klurat på i decennier och för det krävdes 162 specialister inom arkeologi, paleogenetik och lingvistik från närmare 120 olika forskningsinstitut.
För några år sedan tittade Orlandos forskningsgrupp på Botai i Centralasien, som hade gett det äldsta arkeologiska beviset för tamhästar. Men DNA-resultaten stämde inte; dessa hästar som levde för 5.500 år sedan var inte förfäder till våra moderna tamhästar.
Förutom stäpperna i Centralasien avskrevs alla andra förmodade områden som Anatolien, Sibirien och den iberiska halvön som också visade sig vara felaktiga antaganden.
Det fick forskarna att utvidga sin studie till hela Eurasien. Först analyserades arvsmassan från hästar som levde mellan 50.000 och 200 år före vår tideräkning och sedan jämfördes den med arvsmassan hos moderna tamhästar. Det gav resultat.
Även om Eurasien en gång var befolkat av genetiskt distinkta hästpopulationer inträffade en dramatisk förändring mellan år 2000 och 2200 före vår tideräkning. Då började en enda genetisk profil, som tidigare var begränsad till de Pontiska stäpperna (norra Kaukasus), att sprida sig utanför sitt inhemska område och ersätta alla vilda hästpopulationer från Atlanten till Mongoliet inom några århundraden. De genetiska uppgifterna pekar också på en explosiv demografi som saknar motsvarighet under de senaste 100.000 åren.
Anledningen är att det var då, för omkring 4.000 år sedan, som människan tog kontroll över hästarnas reproduktion och började avla dem i stort antal.
Forskarna fann två slående skillnader mellan genomet (arvsmassan) hos denna häst och genomet hos populationerna den ersatte: det ena är kopplat till ett mer fogligt beteende och det andra indikerar en starkare ryggrad. Detta kan vara en av anledningarna till den moderna hästens framgångar, tror forskarna.
Studien avslöjar också att hästen spred sig över hela Asien samtidigt som häststridsvagnar och indo-iranska språk. Migrationen av indoeuropeiska populationer, från stäpperna till Europa under det tredje årtusendet före vår tideräkning, kan däremot inte bero på hästarna, eftersom dess domesticering och spridning kom först senare. Detta visar enligt forskarna på vikten av att införliva djurens historia när man studerar mänskliga migrationer och möten mellan kulturer.
