I Sydsvenskan publicerade nyligen Per Svensson en recension av vänsterprofilen och postmodernisten Magnus Lintons nya bok Under pälsen på extremismen.
Boken presenteras som en resa i Ungern, Holland och Norge. Det är dock uppenbart att dess syfte och udd är riktad mot den folkliga opinion som protesterar mot massinvandringspolitiken i Sverige.
Symbiosen Svensson/Linton personifierar den orm vid Moder Sveas barm som är på väg att helt ödelägga tidigare generationers uppoffringar för att skapa ett välfärdssamhälle och en fredlig plats på jorden för sig och sina efterkommande.
Från sina redaktioner, inbäddade i en Godhetsbubbla, framställer de kartor som har ytterst lite med verkligheten att göra. Det närmaste realiteter som Linton kommer i sin bok är de fakta som han väljer för att raljerande beskriva de tre koderna i högerextremisternas hjärnkontor; 1) Parasiter (romerna) suger vårt blod. 2) Sluga Ockupanter (muslimerna) tar makten i vårt samhälle. 3) Förrädare (PK-journalisterna, multikultiakademikerna, vänsteraktivisterna, de fega politikerna) ljuger för folket och förföljer sanningssägarna.
Svensson/Linton är helt oförmögna/ovilliga att förstå vad de senaste decenniernas massinvandring till Sverige innebär och därmed varför det finns en opinion mot den fatala politiken. Detta trots att det formulerats ett antal mycket uttömmande och faktabaserade böcker och avhandlingar i frågan. Kostnaderna och konsekvenserna på olika områden är så omfattande att redovisningarna idag fyller hyllmetrar. Samtidigt som redan några tiotal punkter i sig kan räcka för att beskriva hur vettlös den bedrivna politiken är.
Nu reflekterar gemene man över följande:
? Att de dryga 200 miljarder kronor/år som invandringen kostar svenska skattebetalare netto, istället borde gå till att upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, skola eller fungerande infrastruktur, etc etc.
? Att den stora gruppen svenska fattigpensionärer borde få åtminstone lika mycket som den nyanlända analfabet från Somalia (uppgivande sig vara 65+ men som i avsaknad av identitetshandlingar icke sällan är närmre 45 år) som lyfter drygt 11000 kr/mån skattefritt - plus särskilt bidrag för många av sina utgifter.
? Att de företagsamma kulturberikare som ägnar sig åt väpnat krig på gator och torg i sin - dessbättre oftast självsanerande - aktivitet för att värna om monopolet i den kriminella verksamheten, inte bara kostar rättsväsendet astronomiska summor och ianspråktar större delen av Polisens resurser, utan också innebär en fara för oskyldiga svenskar som råkar befinna sig på plats.
? Att alltfler föräldrar fruktar för sina pojkar och flickors säkerhet när de vistas utanför hemmets väggar. Vilket inte betyder att de många vuxna som allt oftare råkar ut för rån och våldtäktsöverfall själva känner sig tryggare.
? Att svenskar diskrimineras, inte längre räknas som folkgrupp (och därför heller inte kan anses utsatta för etniska hatbrott) och i accelererande takt fråntas alla de kulturaktiviteter och traditioner som förnöjt och fostrat generationer av barn till goda och kristna samhällsmedborgare.
Ovanstående axplock av realiteter står som synes helt utanför Svensson/Lintons begreppsvärld. Vi som genom uppoffring av egen välfärd och bekvämlighet försöker hejda det pågående vansinnet har naturligtvis ingen anledning att be våra förfäder om ursäkt. Ändå känns det ibland som att man var dem det skyldig. På samma sätt gällande våra efterkommande. Såväl våra egna blodsband som de barn och barnbarn vars föräldrar nu omvandlar ett förhållandevis välfungerande svenskt Folkhem till en nation i kaos.
Kenneth Sandberg
