Med kanonen har regeringens utredare Lars Trägårdh vidtagit det ovanliga greppet att lyfta fram svenska institutioner och politiska, byråkratiska och lagtekniska lösningar som "kultur", medan mycket egentlig kultur har lämnats utanför.
En lång rad lagar och traktat finns med på listan över särskilt viktig svensk kultur. Förutom allemansrätten (som onekligen hör hemma här) är det mesta dock sådant som har motsvarigheter i de flesta utvecklade länder: "Offentlighetsprincipen", "rättegångsbalken", "brottsbalken" och "Europakonventionen" är inte exempel på svensk kultur.
Det är däremot mycket som saknas, både i bred och smal bemärkelse.
Här märks exempelvis matkulturen, som helt lyser med sin frånvaro – varken kålrot, surströmming, pizzasallad eller köttbullar kom med. Och det gjorde för övrigt inte heller löjrom, gravad lax, Toast Skagen, Tore Wretman, kräftskiva eller Cajsa Warg.
Även inom mer förpliktande kulturformer har det av allt att döma slarvats en del. Inom form och arkitektur har exempelvis "Stockholms stadshus" och "Kungliga slottet" tagits med, medan Gunnar Asplund, miljonprogrammet och Carl Milles lämnats utanför.
Inom litteratur har Gösta Berlings saga och Utvandrarna fått sällskap av barnböcker och deckare samt – trots löften om motsatsen – en inkvoterad barnbok som helt saknat inflytande på svensk kultur, nämligen "Katitzi” av zigenaren Katarina Taikon. Och Strindberg har av någon anledning fått representeras av Giftas istället för Röda rummet. Varför?
I listan på musik har de klassiska verken fått sällskap av Evert Taube och Alice Tegnér, men däremot inte av Bellman (vars diktverk dock finns med). Som ersättning har regeringen lagt in en same som skrivit en låt med namnet "Till kåtan och hemmet". Bör en lista över särskilt betydelsefulla musikverk inom svensk kultur innehålla verk som i princip ingen svensk har hört? Tydligen.
I media är svenska journalister besvikna över att vissa saker inte kom med, i regel sådant de sett på tv. Aftonbladets Karin Pettersson skriver exempelvis en indignerad ledare om vilken skandal det är att "Hasse & Tage" inte kom med. "Pappaledigheten" är med på listan, men Pettersson är ändå arg över att "allmän och lika rösträtt" inte kom med.
Det som saknas mest på listan är emellertid "Den svenska woke-kulturen". Det är synd, för i vårt land är den tydligen fortfarande mer inbiten, påbjuden och omöjlig att lägga ifrån sig än vad den är någon annanstans – även när det verkligen skulle behövas.
FRIA TIDER
