Är Kinas elit värre än vår?

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 14 juli 2019 kl 22.32

Dela artikeln


Under kalla kriget blev världen delad mellan två system som vardera hade två centrala komponenter. De västerländska staterna hade demokratin som politiskt system och kapitalism som ekonomiskt, medan de kommunistiska staterna var politiskt enpartidiktaturer och hade en centralstyrd socialism som ekonomiskt system. Bandet mellan den politiska lösningen och den ekonomiska föreföll stark – det var två distinkta paket som stod emot varandra.

Konvergensteorins prognos var att de två systemen skulle bli mer lika varandra över tid. Framförallt skulle västländerna bli mer socialistiska och de kommunistiska mer kapitalistiska. Om centralstyrning inte fungerade skulle de kommunistiska ledarna kanske övergå till funktionssocialism eller en marknadsanpassad socialism. I väst förespråkade många en tudelad ekonomi, en kapitalistisk sektor och en socialiserad välfärdssektor med politiska beslut som verkställdes av en offentlig byråkrati. Kärnan i konvergensteorin är att beståndsdelarna kan modifieras. En västerländsk stat kan bli mindre demokratisk och kapitalistisk och en kommunistisk stat kan bli mindre socialistisk och diktatorisk.

Kommunismens fall kring 1989 tolkades som en total seger för den västerländska modellen. Både socialismen och enpartiväldet föreföll dödsdömda. Francis Fukuyama var den som mest övertygande proklamerade demokratins och kapitalismens seger.

Nordkorea är mer en seglivad kvarleva än ett tecken på att kommunismen har en framtid, men Kina tycks mer än ett ynka undantag som bekräftar regeln. Många experter menade att Kinas halvkapitalism skulle köra fast. Om Kina verkligen utvecklade kapitalism så skulle Kina bli som Hongkong och även påbörja en demokratisering. Men 40 år efter det att Deng Xiaoping slog in på den kapitalistiska vägen, syns ännu ingen Jeltsin som vill lägga ner enpartistaten. Xi Jinping tycks snarast inne på att förstärka partiet och partiledaren roll, och därigenom minimera politisk pluralism.

Milovan Djilas är en författare som såg ett halvt skifte i öst. Kommunistpartiet blev alltmer en styrande grupp som framförallt intresserade sig för sina egna intressen. De blev en ny klass, nomenklaturan, som framförallt prioriterar sin egen välfärd och maktställning. Den marxistiska visionen tynar bort, men viljan till en enpartistat är obruten. Kinas utveckling tycks i linje med den prognosen. Det förekommer strejker och missnöje, men regimen tycks inte ha några problem att behålla makten och kontrollen över befolkningen.

I väst har ”den tredje vägen”, den mellan socialism och kapitalism, haft framgångar som nu tycks krympa. Socialism i en välfärdsorienterad tjänstesektor övergår till en modell med beställare-utförare. Politikerna behåller makten över beställarfunktionen, men utförardelen överförs till privatföretag och blir kapitalistisk. Men med en offentlig andel av BNP på närmare 50 procent är det ingen modell där en spartansk nattväktarstat råder. Vi får en stor grupp människor som försörjer sig på att bemanna denna statsapparat. Den svaga punkten i västs demokrati-kapitalism tycks dock inte vara kapitalismen utan demokratin.

Inom företagsetik kan man notera en övergång från government till governance. Vänstern är nu mindre intresserad av statliga representanter i bolagsstyrelser än av ett mer diffust styrande av företag. Idealet är snarast en sort kollektivt ledarskap genom olika representanter. En kartell av organisationer kan enas genom sina tjänstemän. Miljöorganisationer och konsulter kan skapa en efterfrågan på beslut som en avdelning inom ett företag gärna fattar. En märklig skapelse är GONGO. Akronymen står för ”Governmental Organised Non-Governmental Organisation”. En regering organiserar en extern organisation som främst ska skapa opinion för det som statsmakten önskar. Att tala i egen sak kan väcka protester, så därför behövs andras stödjande röster. Man skapar efterfrågan genom att finansiera en organisation som genom sin agitation stöder sin stödjare.

I västerlandet blir nomenklaturan i mindre grad en organisatorisk gemenskap än i öst, utan en intressemässig och åsiktsmässig gemenskap. En nyckelförmåga blir att komma överens med personer i andra organisationer och dra åt samma håll. Nomenklaturan har tröttnat på är att vara tjänstehjon åt landets befolkning som inte har samma intresse eller värderingar som nomenklaturan. Den senare påverkas starkt av det som anses ”progressivt” inom dess krets. Ledarskiktet vill därför befordras till förmyndare som kan instruera folket till fina värderingar. En person som tidigt såg detta är Christopher Lasch med boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin”. Den kan ses som ett inlägg för konvergens, nomenklaturan i väst vill ha en ledande roll på samma sätt som nomenklaturan i öst.

En märklig sekulariserad religion har skapat en rad bud som står över den simpla folkviljan. Inte minst överstatliga beslut bli moraliskt-religiösa trossatser som står över ifrågasättanden och demokrati. Mänskliga rättigheter är en sådan grupp trossatser. Men även Lissabon-konventionen blir juridiskt-religiös så att Europadomstolen inte behöver någon lagstiftande församling utan direkt kan tolka den heliga texten till konkreta beslut.

Nomenklaturan anser sig kallade att rädda klimatet, bekämpa rasismen, öka jämställdheten, stötta vissa minoriteter, hetsa mot de åsikter man kallar ”hat” och förädla yttrandefriheten genom att reducera den. Befolkning borde förstå att deras uppgift är att rösta på de partier och personer som talar för dessa godkända ideal med störst hänförelse. Vad som är politiskt önskvärda och lämpliga åtgärder har nomenklaturan redan beslutat; att vara ”tolerant” anses nu betyda att inte säga emot. Medborgaren ska också vara ”normkritisk”, vilket betyder att man ska ogilla de normer som nomenklaturan ogillar.

Demokrati i västvärlden betyder av tradition folkvilja, vilket konkret innebär majoritetsstyre. Men det synsättet utmanas nu av en revisionistisk demokratisyn. Nomenklaturan arbetar fram en värdegrund som man kallar för ”demokratisk”. Demokrati ska omvandlas från ett sätt att styra en stat till en uppsättning åsikter som det ledande skiktet kan enas om. ”Värdegrundsdemokrati” är dock inte mer demokrati än folkdemokrati. En mer passande term är ”värdegrundsdespoti”. Möjligen skulle den kunna kallas ”postdemokrati” då det försiggår en liknande utveckling/avveckling i ett flertal etablerade demokratier.

Den västerländska demokratin utvecklas till en oligarki med av ett kollektivt ledarskap, vilket i hög grad är en mediekrati. I Sovjet skrev media som politikerna hade bestämt. I väst så är det i hög grad journalistkåren som pekar och politikerna som sedan följer. Medias negativa pekpinne har ett större inflytande än den mediala hyllningen, journalistkåren kan döma ut en politiker som avviker och den politiker som anses negativ för partiets varumärke blir snart petad av sina kollegor.

Sovjetsystemet innebar otrygghet i nomenklaturan när partilinjen plötsligt ändrades; det som varit rätt kunde plötsligt bli fel. Värdegrundsdespotin förändras däremot stegvis så opportunisten hinner anpassa sig. Det tycks som att ett regelskärpande ligger i systemets dynamik. Den egna troheten manifesteras i att bli lojalare än lojal. PK-religionen drivs som andra religioner mot det extrema och ortodoxa. Revolutioner äter sina egna barn.

Demokratin hotas inte av populisterna, även om en rad tokar påstår detta. Populisternas centrala förslag är att återgå till demokrati istället för att avveckla den. Men en stark nomenklatura arbetar idogt för att avskaffa den liberala demokrati som de säger sig hylla. Låter det paradoxalt? I ett land där tvärtomspråket råder är det självmotsägande helt friskt och normalt. Ja, frågan uppstår om ”friskt” är ett suspekt ord som bör undvikas. Har det inte en mängd transfobiska, homofoba, islamofobiska och funkofobiska undertoner? Det ”friska” ingår inte i nomenklaturans nya normativa normalitet.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Satsning på "gröna jobb" gav prostituerade jobb i Norrland

Myndigheterna slår larm om ökad efterfrågan. "När många män samlas på ett ställe vet vi att risken för sexköp ökar".0 

Ekonominyheter

Inflationen sjunker ytterligare

Nya siffrorna.. KPI på 4,5 procent i februari.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.