Så bör PK-mobbning bemötas

Publicerad 5 februari 2020 kl 08.52

Kolumn. Debatten är märklig. Det finns en rad åsikter som framstår som är både heliga och bisarra. De politiskt korrekta fortsätter i en religiös tradition att försvara dogmer med att de själva är goda människor och att bara de verkligt onda är emot dessa dogmer. De bedriver mer det som kommunisterna kallade agitprop än att delta i en debatt, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Invandringen är berikande och lönsam. Vi kan ha en ”debatt” om varför det är så, men de som har en motsatt åsikt kallas ”hatare” och ska hållas utanför. De som har den godkända åsikten ska helst helt fredas från tvivel och invändningar. Detta är ingen premiss för en demokratisk diskussion, utan snarast en modell för indoktrinering.

Vad kan vi då göra åt detta? Vi kan dels föra den sakligt orienterade diskussion så gott det går trots motståndarna. Men vi måste också föra den osakliga diskussionen. Vi kan inte bara snällt säga att det kanske inte är så klokt att könsoperera ungdomar till sitt nya upplevda kön. Vi kan inte huka oss för skurar av anklagelser för transfobi, homofobi, islamofobi osv med genmälet ”jag är inte fobisk”. Utan vi bör påstå: ”Jag är frisk, men du har sjuka, riktigt sjuka åsikter”. Margot Wallström uppmanade kaxigt Jordan Peterson ”att krypa ner under en sten”. Det yttrandet motiverar uppmaningar till henne att krypa ner under en sten och skämmas för sina många misslyckanden.

Alla kan välja vilken debatt de vill delta i, men jag vill påstå att båda måste föras. Den brutala debatten är det enda sättet att bemöta den mobbning och de karaktärsmord vi utsätts för hela tiden. Våra motståndare lockas hela tiden till tarvliga påhopp därför att inte kostar dem något. Då fortsätter de precis som mobbarna på skolgården.

Det är en positiv händelse när Magnus Betnér tar en time out efter att ha utsatts för omfattande kritik. På vår sida är det många som kroknat efter massiva påhopp fast de själva bara har sökt föra en saklig debatt och inte varit extremt nedlåtande mot åsikter de inte delar. Vi ska inte eskalera, men vi ska inte huka oss för ovett, utan ge igen. De som brunsmetar bör påminnas att det finns en risk för vedergällning. Vi vinner inte på att ”vända andra kinden till”. Vi ska ha en balanserad reciprok debatt; det kan bli en hård debatt eller en mer återhållsam.

När Jonas Sjöstedt påstår att ”rasism är Sverigedemokraternas affärsidé” så ges en möjlighet för Åkesson att med lugn röst svara: ”Vi känner alla till kommunisternas affärsidé och dess historiska konsekvenser. Sjöstedt är den siste som ska angripa andra för skamliga rötter.” Om Sjöstedt svarar att han alltid tagit avstånd från kommunismen så finns svaret att ”rötter förblir rötter. Vi har hört era revisioner, Kamrat Stalin gjorde vissa misstag”. Den sista meningen kan upprepas och instämmas i. Viktigt är att det inte är två personer som grälar, utan det passar Åkesson väl att vara den vuxne i rummet, lugn men orädd. Min prognos är att Sjöstedt då inte upprepar sitt uppjagade emotionella påhopp.

Ramsan rasism-fascism-nazism är en debattstrategi för okunniga och oärliga människor. Man kan ironisera och håna tjatet, men det håller inte att bara ignorera det. Högern i många länder är för mjuk. Det ligger mycket i det gamla djungelordspråket: ”Fantomen är hård mot de hårda.” Många debatter är hårda och då gäller det att vara hård tillbaka. Ben Shapiro noterade att i föregående amerikanska presidentval angrep Demokraterna Mitt Romney som ”ond och inkompetent” medan republikanerna angrep Obama som ”trevlig men inkompetent”. Detta resulterar rimligen i fördel Obama. I det senaste valet framstår Trump inte som sympatisk, men inte heller Hillary Clinton. Båda sidor tar på sig knogjärn vilket inte är så trivsamt, men det går inte att slåss med handskarna på när motparten använder knogjärn. Möjligheten är en reciprok nedtrappning, men för att det ska lyckas krävs att man är överens om att försöka föra en civiliserad debatt.

Dagens obalans är i hög grad institutionaliserad. Ju sämre invandringspolitiken framstår desto viktigare är det att demonisera SD och sprida otydlig och missvisande retorik i sakfrågan. I Frankrike hävdar Marine Le Pen att hon skall de-demonisée, avdemonisera, sitt parti Front National som i den processen bytt namnet till Rassemblement National. Men inte oväntat försöker motståndarna demonisera det nya namnet. Hon står inte för demoniseringen, det gör motståndarna, och de kommer att göra detta så länge de tror att de vinner på det. Tyvärr fungerar mobbning liksom skitsnack, de underminerar den angripnes trovärdighet, ingen rök utan eld, osv. Den som fulspelar måste därför hotas med motangrepp, Om hotet inte biter så bör det verkställas. Det blir då båda parter som drabbas och bara en partiell fred kan få slut på smutskastningen. Fred kan skapas genom underkastelse, men oftare genom avskräckning, terrorbalans.

Inom åsiktskorridoren råder en viss balans, de käbblar med varandra med växlande framgång. Det otäcka är hur man behandlar personer utanför åsiktskorridoren. En person som nyligen hängts ut, och för andra gången, är Mr. Scania, Leif Östling. För två år sedan uttalade han den famösa frasen ”Vad fan får jag för pengarna?”. Jag tror han hade klarat sig om han istället sagt ”Vad fasen får jag för pengarna?”. Östling var styrelseordförande för Svensk Näringsliv så att vara kritisk till högt skattetryck ingår i jobbet, men också att gå fot till matte: politikerna. Om hans klagomål bara berört hans personliga skatt så hade det diskuterats mer lågmälts. Men jaget i meningen uppfattas inte som jag = Leif Östling. Genom den folkliga svordomen ”Vad fan” uppfattas subjektet som: jag = kritisk skattebetalare. Så populistiskt får näringslivet inte argumentera utan en skarp tillsägelse. Östling blev kanske förvånad när hans organisation fegade ur och slutade sex månader innan hans tid som ordförande var över. En general kan inte kriga utan officerskåren, och om Östlings mål var att få en diskussion om skattetrycket så misslyckades han. Han blev till och med statuerad som exempel på hur en direktör näpsas som inte lärt sig att gå fot till regeringen.

När Östling i höstas gjorde come-back med en intervju i SwebbTV så gjorde han bra ifrån sig. Han framförde kritik mot elbilar som lösning och gav en optimistisk bild av industriproduktion i Sverige då andelen direkt arbete sjunker och den höga lönenivån i Sverige blir ett mindre problem. Men även denna gång bröt han mot ett tabu. Han påstod helt frankt att Scanias försök att anställa somalier i Oskarshamn blev ett misslyckande då kulturklyftan var för vid. Så får man inte säga i Sverige. Jag trodde att Östling var medveten om konflikten med ett tabu och redo för strid. Men istället preeterades ett mesigt backande i Expressens. Han borde ha krävt att Scanias nuvarande ledning går in och visar fakta i målet istället för att smita undan. En sossepolitiker i Södertälje drar in Södertälje Science Park och kräver att Östling ska avgå som ordförande. Återigen blir Östling en revoltör som inte håller måttet utan framstår som en ängslig nybörjare. Han blir inte avsatt som en stridbar rebell efter att ha kämpat väl, utan avgår självmant som en tillrättavisad underhuggare.

Vi har ett problem med personer som ingår i eliten och då tror sig ha rätt att säga vad de tycker. Men den åsiktsfriheten finns inte i Sverige, utan en mobbningskultur råder. Det är rätt att utmana den, men då får man inte tramsa med en hel serie halv-pudlingar på det här sättet. Jag kan förstå om Östling kände sig sviken av kollegerna på Svenskt Näringsliv och då klev av. Men denna gång finns ingen organisation att vara lojal mot. Det är en illojal styrelseledamot som angriper varumärket Södertälje Science Park genom att dra in det i den skandal som skapats mot Östling. Han kan naturligtvis bli petad från den här positionen, men vad gör det? Den skänker inte glans åt honom, utan Mr. Scania skänker glans åt den här styrelsen. Nu lufsar han självmant bort istället för att visa lite kurage. Den stora förlusten är inte hans personliga nesa, utan han blir ett exempel till på lyckad mobbning. Den angripne hunsas och avgår, ”androm till varnagel”. Det finns kanske några andra i hög maktposition som funderar på att kliva fram i samhällsdebatten, men de blir knappast mer hugade efter detta. Varje pudling medför ytterligare övergrepp av översittarna, yttrandefriheten krymper. Det går inte alltid att vinna, men det går att kämpa väl.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.