I granskningen lyfter han fram imamen Abdullah Haron – en av rörelsens mest kända muslimska ledare – som centralgestalt i spridningen av Muslimska Brödraskapets idéer från Egypten till Kapstaden.
Haron, verksam i Kapstaden fram till sin död 1969, påverkades ideologiskt av Muslimska brödraskapet och byggde upp ett nätverk av likasinnade. “Externt påverkades han av idéerna från det egyptiska Muslimska brödraskapet och andra arabisk-indiska rörelser. Han köpte deras böcker och extraherade relevanta artiklar för spridning,” skriver Westerholm och hänvisar till flera akademiska källor.
Ett centralt exempel på detta var Harons grundande av Claremont Muslim Youth Association 1958 och tidningen Muslim News 1960, som blev viktiga kanaler för ideologisk spridning. Haron talade öppet om hur apartheidlagarna stred mot islam: “en fullständig negation av islams fundamentala principer.”
Kontakterna var inte enbart lokala. Haron deltog i möten i Kairo 1968, träffade kung Faisal av Saudiarabien, och byggde band till internationella aktörer som Canon John Collins i London och Lars Gunnar Erickson från International University Exchange Fund i Nederländerna.
Enligt Westerholm speglade Harons organisationsarbete Muslimska brödraskapets metoder. Han “etablerade Claremont Muslim Youth Association […] enligt Brödraskapets ungdomsmobiliseringsmodell”, med studiecirklar, diskussionsgrupper och ett omfattande samhällsengagemang.
Westerholm pekar också på att apartheidregimens säkerhetspolis följde Haron noggrant och såg hans internationella kontakter som potentiella hot. Han förhördes i 123 dagar innan han dog i fångenskap 1969.
Granskningen visar även hur rörelser som Muslim Youth Movement (grundad 1970) och Qibla-rörelsen (1979) fortsatte sprida idéer influerade av Brödraskapet i Sydafrika under 1970- och 1980-talen.
“Mönstret för Brotherhood-påverkan utvecklades från informella studiecirklar på 1950-talet till formella organisationer på 1970-talet,” skriver Westerholm.
Genom Imam Harons arbete knöts global islamisk politisk idébildning till det sydafrikanska motståndet mot apartheid. Men det handlade inte bara om apartheid och inte bara om extrema politiska idéer, utan ibland rentav om motsatsen.
I synen på Mellanöstern kom exempelvis Sydafrika att inta en mer neutral och nyanserad position än många ensidigt pro-israeliska västländer. Något som enligt Westerholm delvis kan tillskrivas Harons arbete, och som även på senare tid kommit att prägla den sydafrikanska politiska kulturen.
