Asylrätten: Reformera eller avskaffa helt?

Publicerad 12 januari 2020 kl 10.51

Kolumn. Asylsystemet fungerar inte i Sverige, men inte heller i många andra länder. Det räcker inte med marginella justeringar, utan det behövs en radikal omläggning som bygger bort systemfelen. Asyl är ingen ”rättighet” utan en ynnest som ett mottagarland kan ge eller inte ge. Här följer en text om några av de brister som präglar det nuvarande systemet, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Ett grundläggande fel är att ett land inte kan bli av med de personer som får nej på sin ansökan. Själva termen ”reglerad invandring” bygger på att man kan styra den, inte att den blir vad den blir, oavsett vad landets regering och folk anser.

EU bör snarast sluta med planerna på tvångsfördelning av alla som trängt sig in i Europa. Man bör istället kräva att ursprungsländerna tar tillbaka sin egna medborgare oberoende av om de vill flytta hem eller inte. De länder som inte accepterar det villkoret utesluts från möjligheten att få visum till europeiska länder och får minskad u-hjälp. Detta är ett krav, inte något som ska kunna användas till att utpressa europeiska regeringar.

De personer som inte kan returneras till sitt ursprungsland bör utvisas till ett flyktingläger i tredje land. För den tjänsten bör EU betala, men det är en låg kostnad, kanske 5.000 kr per person och år. Sådana konstruktiva förslag, om ”safe havens”, har lanserats sedan en lång tid tillbaka, men oförmåga har förhindrat ett genomförande. Få personer kommer att stanna en längre tid i dessa läger utan återvända till hemlandet trots att de, enligt egen utsago, ”flytt för sina liv”. Australien har med framgång löst problemet med asylsökande genom att allokera ut dem till andra länder.

En asylansökan bör inte vara en mystisk rättighet. Den typen av löften i internationella konventioner bör därför sägas upp. Om berörd myndighet, exempelvis svenska migrationsverket, sagt nej så är det nej. Systemet med överklagande till högre instanser i Sverige med migrationsdomstolar och övermigrationsdomstol ska avskaffas. Det bidrar bara till byråkrati och omfattande missbruk. Målet med den reformen 2006 var att en ”ökad legitimitet” skulle göra de som utvisas mer benägna att lyda beslutet. Men procenten avvikare ökade istället. Reformen är ett misslyckande vilket förtigs som andra misslyckanden. Gör om, lägg ner.

Kriminella som fått asyl eller söker asyl ska regelmässigt utvisas på livstid utan möjlighet att återkomma. Det är en lång kö på människor som vill komma hit. Missköter man sig bör man inte få en andra chans, när så många inte fått sin första. I många länder sitter grova kriminella och lyckas processa sig kvar i det paralyserade mottagarlandet. Någonstans finns det en destruktiv byråkrat som menar att det inte går att vare sig åtala eller utvisa på grund av reglerna och politikerna förmår, genom oförmåga och inkompetens, inte att ändra reglerna till det bättre.

Migrationsverket bör direkt ställa krav på ansökningar. En helt orimlig situation är att sökanden inte legitimerar sig. Systemet är så uselt att de sökande uppnår en fördel genom att söka i falskt namn eftersom de då är lättare kan sadla om och berätta en ny snyfthistoria om den första inte lyckas. 90 procent av de sökande har på något märkligt sätt blivit av med sina identitetshandlingar. De kan dock dyka upp senare om och när den sökande tror att det kan vara till fördel. Sverige skall kräva att de sökande är ärliga och se fusk och bedrägeri som direkt diskvalificerande.

De gällande internationella reglerna är att en asylansökan kräver att man först smugglat sig till landet. Detta bör förändras så smugglingen inte ger en extra fördel till de insmugglande – och till smugglarna. Kvalifikationskraven på de sökande måste vara omfattande och vägas mot vad mottagarlandet ser som en acceptabel volym och vad migranterna kan tillföra. Det bör göras klart att asyl är för ett fåtal personer som behöver speciellt skydd, eller en bas för att bedriva en önskvärd opposition mot regimen i sitt hemland. Det finns inget skäl att ge asyl till personer med destruktiva syften för hemlandet eller för Sverige.

Ordet ”asylrätt” tycks väcka starka emotioner och blockerar den analytiska tankeförmågan. Men det finns ingen mänsklig rättighet att flytta till ett annat land, det är endast en ynnest. Mänskliga rättigheter är inte en universell skyldighet att ta hand om människor i alla länder, utan en deklaration av stater att de skall följa dessa riktlinjer i det egna landets politik mot sina egna medborgare. Många regeringar vill öka sin legitimitet genom att påstå att man utövar en måttfull makt i medborgarnas intresse. Rättigheter ses som ett löfte till medborgarna som utlovar respekt och ramar för politikens ingrepp i medborgarnas liv. Rättigheter var tidigare ett stöd för demokratin, men har nu omvandlats till regler som förhindrar demokratiskt beslutsfattande.

FN antog en dumsnäll deklaration mot tortyr. Det dumma är inte att vara mot tortyr, utan att förbjuda alla länder att utvisa personer som skulle kunna bli utsatta för tortyr. Detta gäller såväl terrorister som grovt kriminella. Hur tänkte man vid detta beslut? Det rimliga svaret är att man inte tänkte alls över konsekvenserna, men tyckte att det lät humanitärt och bra som symbolpolitik, trots att detta i praktiken innebär att ge skydd åt brottslingar och hjälpa dem undan rättvisan.

Många demokratier ville sända än mer snälla signaler och förbjöd utvisningar av personer som riskerade dödsstraff. Man kan naturligtvis vara såväl för eller emot detta straff, men i denna som andra frågor bör man ha en öppenhet mot andra åsikter och tämja den egna självgodheten. Dödsstraff är inget sanslöst straff, utan ett som stöds av en majoritet av världens befolkning. Det rådande etablissemanget i Europa är dock övertygade om att dödsstraff är barbariskt. De driver sin idé imperialistiskt och ignorerar att effekten av detta naiva förbud blir att rättvisan förhindras. Svenska staten har naturligtvis all rätt att förbjuda dödsstraff i landet och den minoritet som vill ha ett sådant straff får acceptera detta beslut, men Sverige måste också acceptera att andra länder har en annan straffskala än den svenska. Det centrala för internationellt samarbete är att fånga in brottslingar och att utvisa de misstänkta till sina hemländer så att de kan ställas inför rätta, då omtanken och rättvisa för brottsoffer kräver att skurkarna inte går fria. Det bör prioriteras, inte en missriktad omtanke om misstänkta brottslingar. Världens stater har rättssystem med olika svagheter: för stränga straff, för milda straff, korruption, usla fängelser och fängelser med usel bevakning. Det är destruktivt att sätta näsan i vädret och utse svensk kriminalvård till global standard.

En effekt av den usla asylpolitiken är att tusental migranter drunknar på Medelhavet. Av dumsnälla skäl så importerar sjöräddarna en del av de som bärgats till Europa. Det blir ett mer eller mindre utvecklat samarbete mellan smugglarna och bevakningsfartygen. Detta ökar möjligheterna att uppnå ett liv i Europa och det motiverar fler migranter att chansa på att ta sig över havet. Om myndigheterna skärpte sig, tänkte efter och slutade spela humanitär teater skulle de returnera migranterna till Nordafrika. Om asylsökningsprocessen skärptes upp och utvisningar genomfördes så skulle magneten Europa förlora sin dragningskraft och drunkningsolyckorna upphöra. De syrier som genomlidit kriget där har haft en dödsrisk på 2 procent. De som försöker ta sig över medelhavet har ungefär samma dödsrisk, 2 procent. ”Att fly för sitt liv” är lika farligt som att inte göra det.

De olika svagheterna förstärker varandra. Det finns starka destruktiva drag i politiken och många medborgare undrar vad myndigheterna håller på med. Är de bara allmänt inkompetenta? Eller drivs de av etnomasochistism och försöker medvetet undergräva demokratin och nationell självständighet? En regerings första uppgift är att upprätthålla ordningen inom landet och skydda gränserna, men många politiker och byråkrater verkar sträva efter att sabotera denna förmåga. Asylsystemet visade sin oduglighet redan under Balkankrisen på 90-talet, men det omprövas inte. Det lappas och lagas, men summerar man försämringar och förbättringar så överväger försämringarna och ett ökande missbruk blir alltmer det normala. Resultatet är direkt samhällsfarligt. ”Asylrätten” är så usel att den bör avskaffas och ersättas med ett generellt asylstopp. Sedan bör man börja i motsatt ända: Vilka undantagsfall vill vi hälsa välkomna till Sverige?

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Stor guide: Bli helt ospårbar online. Uttryck dig fritt och riskfritt på nätet – vi lär dig använda enkla tekniken som inte ens NSA rår på.552 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Positiva trenden från i våras bruten. Dyster prognos för stora branscher om trenden håller i sig0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.