Konformismens problem

Publicerad 20 december 2020 kl 23.14

Kolumn. Alla kommentatorer tycks eniga om att polarisering är oönskad och farlig. Den enkla lösningen är att oppositionen ska tystna – så att alla får lugn och ro, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Märkliga åsikter är ett problem, men ett mindre problem att hantera. Ett större problem är när märkliga åsikter blir dominanta då en oengagerad eller en okunnig väljare lätt blir förledd av en kompakt opinion. Demokratins kanske viktigaste funktion för att skapa en bra praktisk politik är att genom en allsidig debatt nagelfara olika förslag. För att denna funktion ska fungera behövs grupper som är konträra och oppositionella. Det behövs också en viss öppenhet i majoriteten för att byta grupp om oppositionen har mer rimliga förslag. En speciell uppmärksamhet bör därför riktas den åsiktssvage konsensussökande väljaren.

Blir medianväljaren mer oengagerad, mer okunnig eller mer ängsligt instämmande så uppstår ett problem med demokratin. Detta spås av flera tänkare bli ett ökande problem. En av de första som ser en utveckling mot en svag och lättpåverkad väljare är David Riesman som redan 1950 skrev boken ”The lonely crowd”.

Han ser tre perioder i mänsklighetens historia. Den som var vanligast var den traditionella linjen; man agerade enligt hävdvunna traditioner. Vid upplysningen började man bli mer självständig. Var och en blev sin egen lyckas smed. Med en lätt överdrift kan man kalla dessa personer för ”inifrån-styrda”. Men i en tid med mindre dramatiska politiska motsättningar uppkommer en tredje typ som blir allt vanligare. Man är ”gruppstyrd”. Eftersom traditionerna är svaga behöver man kolla upp sin omgivning noga för att utläsa gruppens åsikter och normer.

Det har man alltid gjort för att finna möjligheter och styra undan tabun, men ens mål och avsikter hade en självständighet. Nu blir det allt mer vanligt att gruppen styr också ens mål och ens beteende. Popularitet är naturligtvis ett mått för gruppstyrdhet, men även att bli omtyckt, beundrad och professionell. Människor vill inte bara vara duktiga, de vill bli uppskattade.

En viktig del av detta synsätt är att alla är med och styr. Influencern styr de som de influerar, men de styrs också av dem de styr. Den opportunistiske politikern är också en demokratisk politiker som lyssnar på sina väljares åsikter. Riesman ser en förskjutning från maktgrupper till vetogrupper. För att få ett inflytande bör man vara resonlig och samverka med andra. Det behövs en del lögner och förnekande vid misslyckanden, men man behöver inte förställa sig så mycket eftersom man i mycket hög utsträckning tycker detsamma som andra tycker.

Han noterar att det behövs mycket lite styrning i det moderna samhället när verksamheten väl rullar:

”Om den inifrånstyrda föregångaren startade ett företag blev det hans förlängda skugga. Idag är företagaren företagets förlängda skugga.”

En intressant del i denna syn är att ”den gruppstyrda likriktningen är störst i de bildade skikten”.

Riesman skrev boken under lugnet efter världskriget. Sedan dess har vi haft perioder med starka politiska åsikter, men efter studentrevolt och kommunismens avsomnade har nivån på starkt engagemang avtagit. Vi har inte bara utsatts för fake news utan för fake movements. Det finns en brist på kritiskt tänkande och ett överskott på entusiastisk anpasslighet. Att DN utser Greta Thunberg till chefredaktör för en dag är ett tecken i tiden. Hennes segling över Atlanten ses inte som ett egotrippat slöseri, utan som en uppbygglig religiös rit. Man tittar kanske nervöst på reaktionerna i sociala medier, men om få går emot då går man själv entusiastiskt med i flocken.

I den rådande berättelse vet man vem som är god och vem som är ond, men vid nyheter kan man behöva hjälp. Pressen blir då betydelsefull som riktkarl. Men journalisten är ingen hjälte utan en ”presstitute” som sällan skriver något på egen hand utan är en rewriter som skriver om andras texter. Offerperspektivet är en självklarhet fast det sällan visar på en lösning, men tilltalar läsarnas emotionella behov och intellektuella torftighet.

Detta är också ett generationsproblem. De som är unga och varit länge i utbildningsinstitutionerna tycks mer osjälvständiga. På 60- och 70-talet fanns en revolt mot vuxenvärlden medan vi nu har en revolt med vuxenvärlden. De är inte emot klimathysterin utan vill göra mycket mer i snabbare takt. De är än mer för transsexuell terminologi, och så vidare. I USA talar man om snowflakes, ömtåliga snöflingor som ska skyddas från global uppvärmning och andra hot som åsikter, de kan uppröras av. Vi får unga människor som vill skyddas i det som de uppfattar som konsensus. Greg Lukiaoff har skrivit en rad böcker om vändningen mot yttrandefrihet vid amerikanska universitet för att etablera en inskränkt cancel culture. Åsikterna radikaliseras snabbt utan motstånd och de religiösa övertonerna förstärks. Jag är inte säker på att kultur är rätt ord.

Men det intellektuella innehållet är svagt och ofta självdestruktivt så jag tolkar det som att huvudskälet är att komma in i gruppgemenskapens skyddande kokong genom att framhäva en stark fientlighet mot de åsikter som är blasfemiskt mot något i tron. I Sverige är det inte lika illa, men med tanke på ett förväntat härmande kan det bli så. Då kommer vi att få samma dikotomiska uppdelning som i USA.

Alla kommentatorer tycks eniga om att polarisering är oönskad och farlig. Den enkla lösningen är att oppositionen ska tystna, så att alla får lugn och ro; det som kallas Corfortimus av Heidegger. Den demokratiska lösningen är att den auktoritära liberalismen dämpar tonen. De är de som skapar polarisering genom att hetsa, hata och mobba oppositionen efter förmåga, istället för att föra en saklig debatt. De har kontroll över media, men skäms inte över att exploatera sin position som monopolist.

Ett skäl till detta auktoritära beteende är att de tror mer på människors rädsla för att bli kättarstämplade än sin egen argumentationsförmåga. Denna misstro grundar sig i att de själva helst argumenterar normativt och då tror de sig ha alla goda avsikter och fina värderingar på sin sida. Men de förhatliga motståndarna argumenterar instrumentellt: vilka lagar ska stiftas och vilka åtgärder ska vidtas för att samhället ska bli bättre?

Den normativa debatten är lättare att forma och skapa en klar majoritet bakom tunna fasader med speech codes som kräver green washing och pink washing innan en text blir presentabel. Befolkningen kan indoktrineras till ett nyspråk. Vi har slutat säga ”lapp” utan säger idag ”same”. Vi ser inte detta som antirasistisk vokabulär, utan som ett sätt att undvika hysteriska reaktioner. Det finns nu inga raser, men märkligt nog människor som är ”rasifierade” av andra och än vanligare de som ”rasifierar” sig själva. På Facebook och Google så växer antalet kön oavbrutet. Det finns något beklämmande med den generella anpassningen till den nya moralen och det nya språket.

Vår kultur har svårigheter att få en effektiv motmakt som står emot den opportunistiska vågen då många vill gå med i den blivande majoriteten redan idag. Maktens män är lika opportunistiska. I januari hävdade den amerikanske presidentkandidaten Joe Biden att ”transgender equlity is the civil rights issue of our time”. Den blev nu viktigare än alla andra rättighetsfrågor. En grupp som är 0,3 procent väntas ha så få motståndare att de kan skapa en majoritetsuppfattning. Detta kräver sympatisörer som vill godhetssignalera och saknar egna substantiella åsikter och intressen,

Man kan känna en saknad efter människor som är inifrån-styrda. Man kan sakna väsentlig demokrati.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Gängen markerar sina revir. För att förstå varför måste vi lämna det liberala sättet att tänka, skriver Joakim Andersen.0 Plus

Tusentals protesterade på Facebook. Men utpekade mannen får jobba kvar inom staten – trots bildbevis.0 Plus

Nyheter från förstasidan

TV4 besvarar inte Fria Tiders fråga.

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.