Enligt de flesta svenskar är det bra med demokrati och bra med enighet. Men den bedömningen kommer inte från en stringent analys då demokrati inte bygger på konsensus, utan på val mellan olika alternativ. I klassisk filosofi skulle diskussionen vara pro et con, för och emot. Vilken linje som är rimligast framträder när de två alternativen stöts och blöts mot varandra. Själva valet är inte slutet på diskussionen utan frågan har ett liv efter beslutet – väljarkåren i en demokrati kan välja högern vid ett val för att välja vänstern vid nästa. En valsituation leder inte till att förloraren lägger ner verksamheten och konverterar till vinnarens åsikter. Men kanske justeras en svaghet i den egna positionen som gör den egna linjen starkare till nästa kraftmätning.
I Sverige har vi en antidemokratisk tradition. Vinnaren i ett val förväntas driva igenom sin linje, men också jämka den i ”en bred överenskommelse” som gör att ingen längre är emot. Intellektuellt och politiskt blir frågan nedlagd i samförståndets namn. Det gör att det i många frågor bara finns en åsikt och endast ett litet fåtal öppna frågor där en del är för en viss utveckling och andra emot. Konsensus ses inte som ett pluralistiskt underskott som skadar demokratin, utan som en moralisk dygd – ”i Sverige är vi sams”. Den attityden ligger bakom en lång rad felbeslut som upprepas med en dåres envishet. Svenskar bör inta en mer kritisk inställning och lära sig att inte ha så hög tillit till statsmakten. Det gäller att lära av erfarenheten.
En klassisk motsats är att ställa Spara mot Slösa, alternativt närande mot tärande, inom en person, inom en familj och inom ett samhälle. Förr i tiden hade Spara ett stort övertag. Den linjen ansågs vara moraliskt högtstående och en allmän knapphet var också på dess sida. Idag är det svårare att stå emot Slösa. Det finns en snedvridning i vissa frågor så att man lätt luras in i en destruktiv konsensus. I TV-programmet ”Lyxfällan” kan man se hur illa det kan gå när Spara inte hörs alls.
I den politiska debatten finns en rad särintressen som talar för Slösa just för deras grupp. Detta anses alltid vara en utsatt grupp som gemene man borde tycka synd om. Normalt argumenterar ingen direkt emot, utan det finns bara en indirekt konkurrens genom att representanter för andra grupper talar för att deras grupp är den mest utsatta och slösa-värda.
Men Spara är väldigt frånvarande. Det kan framföras att budgeten borde vara balanserad. Men det är den ofta inte och någon miljard extra betyder inte att underskottet blir så mycket större, men effekten är stor för de som är mottagare för denna extra slösning. Många Slösaprojekt saknar attraktion på väljarna, men vissa är det lätt att sympatisera med. Vi får en situation med många specifika Slösaprojekt och ett generellt och opersonligt Spararaprojekt.
Denna obalans förstärks av att varje Spara-anhängare anser sig tvungen att mjuka till sin ståndpunkt genom att uttrycka sympati med någon snyftgrupp: Det är fult att vara en snåljåp och det är fult att vara icke-empatisk med snyftgrupper. Snyftgrupperna har en inofficiell allians – man kritiserar inte varandra, utan bedriver bara en indirekt konkurrens. Om ens egen grupp sjunker från den som det är mest synd om till en tredjeplats, så är det bara att bita ihop och klaga högre. Men ingen kritiserar den nya ettan för då faller snyftgruppernas allians samman och Spara kan lätt trycka ner de olika Slösa-önskemålen ett efter ett.
Slösa-alternativen är separata och bör helst bemötas hårt och kraftfullt var för sig. Vinsten per skattebetalare är dock liten, men förlusten per bidragsmottagare är avsevärd. Att vara egoistisk och kräva bidrag är egoistiskt, men också normalt – ingen blir vare sig förvånad eller upprörd över detta. Att gå emot slöseriet med hänvisning till den större gruppens bästa anses ofta inte ansvarsfullt utan missunnsamt. Demokrati handlar om att det större gemensamma intresset står emot en inofficiell allians av särintressen. Men demokratin misslyckas ofta att försvara allmänintresset, för Spara finns inte ett lika starkt engagemang.
Medias ansvarslöshet får stort genomslag. En gängse journalist prioriterar godhetspoäng för sig själv och lösnummer för tidningen vilket tolkas som att lägga fram Slösas argument och ignorera Sparas. Enligt Demokratins ethos borde de presentera argumenten pro et con, men detta gäller ej längre i praktiken. Tvärtom får skribenten fler poäng genom att endast framföra en rad dåliga argument för Slösa – läsaren ska förstå att det inte är en intellektuell analys som styrt skribenten utan en känslobaserad attraktion. Skribenten hamnade i sin slutsats genom att följa sina högre kategoriska imperativ (Kants term). Läsaren är inte säker på att han delar dessa, men vid osäkerhet så sjunger han med de självutnämnda änglarna. Ingen annan går på detta hårt och specifikt och då överlever även en usel fördom ytterligare tid. När sanningen ersätts med medkänslan och opportunism har demokratin abdikerat och ersatts med demokratur. (Detta ord är en kombination av demokrati och diktatur som myntades av författaren Vilhelm Moberg).
Dagens demokrati har i hög grad tappat sitt demokratiska ethos och blivit en konsensuskultur i vilken man håller med kravfulla dårar som fått ihop en liten stödgrupp. Saknas en motgrupp så känner en svag person att det är bättre att hålla med gruppen än att drabbas av dess ilska.
Många personer är emot alla PK-dogmer som frodas i samhället, men man aktar sig för att bryta mot dem – det finns en allmän rädsla att drabbas av en bannbulla. Denna är extra stark i ett land som Sverige med en auktoritär statsmakt som är van att bli åtlydd. Demokratiseringen i Sverige har inte gått längre än att myndigheten bör hålla en vänlig ton i sin ordergivning.
Näringslivet är ingen motkraft till vänstern utan Lenin har rätt i sitt yttrande: ”Det sista kapitalisterna kommer att sälja med profit är det rep med vilket vi kommer att hänga honom”. Kapitalisterna strävar efter en stark marknadsställning och den starkaste är ett monopol. Men ett monopol är ingen marknadsekonomi, utan något som enkelt administreras av staten. Företagen stävar efter en kollegial relation med en global statsmakt, men det är ingen jämlik relation utan företagen är underhuggare. Deras makt idag är att olika stater konkurrerar om arbetstillfällen, men om en global statsmakt skapas, så behöver den inte lägre korporativa sponsorer. Dessa sågar dock obekymrat av den gren de sitter på.
Västerlandets politiker och de stora företagen hoppar aningslöst på varje PK-projekt som lanseras. De är övertygade om att regimvänliga medier speglar folkopinionen – journalistkåren ses som ett koncentrat av väljaropinionen och en kompetent bedömare av ekonomisk rationalitet. 2008 var den centrala sentensen att de stora bankerna var too big to fail. Men utan statliga stödåtgärder hade det blivit en massdöd av epidemisk karaktär. En trygghetsgaranti utgjordes av the greater foul theory – om börsen faller ihop så hittar en flink investerare som jag en långsam dumskalle som inte ser att kollapsen börjat och därför köper mina aktier. Happy go lucky. Det är ett misstag att tro att våra beslutsfattare förstår det system de rattar liksom att makthavarna vill oss väl. Det spel de bedriver är opportunism. Genom att följa alla PK-normer så håller de sig kvar vid köttgrytorna lite till, sedan kan de skratta hela vägen till banken.
Demokratin behöver återupprättas. Detta sker med politiker som inte bildar en kartell utan konkurrerar med olika lösningar. Dessa ska presenteras och analyseras av media, men inte som en propagandamegafon för etablissemanget och olika snyftgrupper vilket de gör idag. Axel Oxenstierna, den svenska rikskanslern under den svenska stormaktstiden, påstås ha sagt: ” Ack min son om du visste med hur lite visdom som världen styrs”. Den bedömningen är inte mindre sann idag – och inte heller mindre hotfull.
