De hycklande helgonens land

Publicerad 11 november 2020 kl 10.47

Kolumn. Ett konsensussamhälle som det svenska har många tvingande åsikter och alltmer av bannlysningar mot kättare. Människor ställer in sig i ledet. Problemet är att politikerna nu också avsagt sig kravet att politiken ska gå ihop. Alla ägnar sig bara åt godhetssignalering. När hyckleri ses som legitim agitation försämras debatten ytterligare, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

God moral är realistisk och konstruktiv, men den är mindre god än en helgonmoral. Baksidan till helgonmoralen är att det för de flesta inte går att vara så god i praktiken, så lösningen blir att ägna sig åt hyckleri i stor skala för att få ihop mål och handlingar. Detta misslyckande kan skyddas genom den hyckleritoleranta regeln att den ambitiöse syndaren moraliskt står högre än den skamlöse som inte ens skäms över sitt simpla leverne. Med den regeln kan hyckleri ta plats på scen och kräva beundran från de skamlösa istället för hån och förakt.

I vår tid känner hyckleriet få gränser. Ja, en riktigt god människa ser ingen motsättning mellan faktiskt beteende och den självuppoffrande retoriken. Hyckleriet har blivit normaliserat. Kan man få tio andra personer att välja den predikade asketiska vägen har man gjort något gott, även om man själv inte avstått från någon utsvävning.

I historien har månglarna tagit över templet ett flertal gånger, men när de kastas ut och anklagas är de ångerköpta. Så inte idag, utan de bekänner sina synder och kräver beundran för sina uppbyggliga men svikna mål. Det är många svenskar som flyger till solen och värmen. En del ser det som oproblematiskt, men andra ser det som felaktigt, känner en lätt skam, och åker ändå. De ser sig som vår tids helgonsubstitut. Riktiga helgon är en sådan liten grupp att de kan ignoreras, så kvar blir de skamlösa och de skamfulla. Det sägs att ”ju mer en människa skäms över, desto högre moral har hon”. En ny skam är att vi skäms över att vara civiliserade. Vi är inte ödmjuka för andra länder och civilisationer. Vi är ödmjuka inför de civilisationer som vi ser ner på. Vi skäms över denna negativa syn. Är det rasism, islamofobi eller främlingsfientlighet?

Vita amerikanerna ska skämmas över den svarta kriminaliteten. Inte över att den finns, utan att de tycker illa om den. Det finns också många svarta brottsoffer, men de är inte i fokus utan den svarte brottslingen. Sloganen defund the police visar tydligt var den skamtyngda vita medelklassen står. Tidigare framsteg ignoreras, som när polisen fick ner antalet mord i New York genom policyn no broken windows. Polisen reagerade snabbt och kraftfullt på tendenser till laglöshet.

De kriminella svarta likasom kriminella subkulturer i hela världen driver tesen att samhället är lugnt och hederligt, men det är polisen som skapar svåra problem. Många i den vita medelklassen verkar instämma genom att gå ner på knä i underkastelse till Black lives matter. Denna självdestruktivitet är skam utan heder. Statistik visar att våldet svart mot vit är 10-12 gånger högre än vit mot svart, den relation som felaktigt beskrivs som det stora problemet. Det är också så att polisen skjuter fler misstänkta vita än misstänkta svarta. Även rasismen inom polisen är svart. Poliser av en ras kan skjuta fler obeväpnade brottsmisstänkta av en annan ras, vilket kan kallas ”rasistiskt polisiärt övervåld”. Det är inte vita poliser som syndar enligt detta mått, utan svarta poliser mäter 0,38 mot vita polisers 0,19 i rasistiskt polisiärt övervåld. Ändå rullar BLM ut över världen och aktörer och allmänhet går ner på knä och böjer huvudet i skuld över en synd som inte finns.

I Sverige och Europa är det den problematiska muslimska subkulturen som fyller samma roll som de svarta i USA. Deras sociala misslyckande och kriminalitet blir vårt fel. Trots talet om alla människors lika värde ses relationen snarast som mellan barn och vuxna. Enligt mytologin är de utsatta för vårt främlingsfientliga våld, men i realiteten utsätts vi för deras svenskfientliga våld. Media understöder den felaktiga bilden och bidrar på så sätt till att öka problemen. Det fanns en tid då pressen skulle granska makten, nu ser den sig som härolder för den goda politik som de och politiken gemensamt förordar. Det är inte en politik som löser samhällsproblem, men som kan ge godhetspoäng hos de falska och okunniga. Talarna relaterar inte till den faktiska världen, utan en moralistisk hyperrealitet med positiva och negativa ord att reagera känslomässigt på.

Innerst inne är den missvisande bilden inte ett misstag utan ett centralt budskap. Alla kan känna en skuld över ett brott man gjort mot sin moral, men få satsar på överkursen att uttrycka ånger över brott man inte begått. Som icke-helgon finns många syndiga tankar man tänkt, och många goda handlingar som man aldrig utfört. Det finns något förmätet i sådan här helgonimitationer. Man markerar mot oss vardagsetiker genom att hylla hyckleriet.

Ingen person har åkt till en klimatkonferens på ett mer resurskrävande sätt än Greta Thunberg. Det kan därför ses som en manifestation av klimat-hyckleriet. Men så tolkas det inte av systemmedia. De är alla fulla av beundran för den symboliska handlingen. Den ska inte ses som ett efterföljansvärt exempel, utan som en sedelärande rit. Den manar inte till efterföljd, utan någon sorts icke-logisk insikt.

Vi bör notera att den grupp Greta kritiserar inte är klimathotsskeptiker, utan de frälsta som dock fortsätter att synda. De är vuxna som vet att man inte skall flyga ti Thailand, men ändå gör det. Men Klimat-Gretas kritik av hyckleriet accepteras inte bara, utan hyllas. De arma syndarna faller på knä. Det är en sorts accepterad internkritik av hyckleriet. Greta har minst två föregångare 12-åriga Severn Cullis-Suzuki 1992 och 17-åriga Brittany Tilford 2012 som kritiserade klimatalarmister för brister i att följa tron med det egna beteendet. De kritiserade gör som i bibeln de erkänner sin synd och så vänder de blad. Vi som är externa kritiker av hyckleriet uppskattas inte, vi kritiserar ju inte bara viljesvagheten utan själva tron.

Den vanlige väljaren upplever inget direkt positivt inflytande över samhällets politik, men kan drabbas om han bryter mot rådande konventioner. Ett konsensussamhälle som det svenska har många tvingande åsikter och alltmer av bannlysningar mot kättare. Människor ställer in sig i ledet. Konventionerna går inte ihop, men det är ju inte den enskildes ansvar. Problemet är att politikerna nu också avsagt sig kravet att politiken ska gå ihop. Alla ägnar sig bara åt godhetssignalering. När hyckleri ses som legitim agitation försämras debatten ytterligare.

Förr innebar valet av politik som yrke att välja bort personlig rikedom. Det är inte så längre. EU, FN och storfinansen står på kö för att belöna de med den rätta tron. Ofta kommer ersättningen i efterhand som för Fredrik Reinfeldt, men det kan också betalas ut löpande som miljonregnet till Joe Bidens son Hunter Biden. Hur amerikanska väljare reagerar på denna korruption vet vi inte, men media finner inget anmärkningsvärt i detta. Business as usual. Det tycks som politikerna varken har moraliska eller intellektuella restriktioner.

Tidigare hade den politiska eliten en koppling till den samhällsklass som valt dem, men idag hör de till samma samhällsklass. Ideologin blir väldigt likartad efter alla politiska trianguleringar. De är snarast en samling individer som manövrerar inom partiets kotterier och samlar godhetspoäng i media. Det får man i hög grad genom att tycka som alla andra, men med lite mer inlevelse. Man är en rådvill elit som är för det goda och mot det onda. Näringslivet har också blivit frälsta, på engelska talar man om woke capitalism, man gör reklam mot transfobi och giftig maskulinitet. I statsvetenskaplig litteratur talar man om elite capture. Eliten har klippt bandet till sina gamla lojaliteter och säljer sig till nya; de är idealister utan ideal som söker en ny tro. Så skapas den dekadans och förvirring som vi nu drabbas av.

Ikeas indragna katalog i USA kan tjäna som exempel. En svart kund har en tröja med ett nummer på ryggen. Det är ingen fängelsemundering, men någon bläddrare i katalogen kan uppfatta det som så och den misstanken skapar panik på Ikea. Företaget vill som Ceasars hustru vara höjd över alla misstankar om att associera svarta med kriminalitet. Så man ersätter den kontaminerade sidan i tryckta katalogen till höga kostnader och försenad distribution. Därefter kommenterar Ikea sitt fega handlande med en moralistisk tirad: ”Rasism, fördomar och hat har ingen plats på Ikea och vi fördömer det i starkaste möjliga ordalag”. Så hårda ord åt fängelsekläderna som inte var fängelsekläder. Denna elit av hycklande opportunister är rädda för sin egen skugga.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Kriget mot veden

Löfven försökte förbjuda vedspisar 2017. Nu ska en ny avgift på "virkesupplag" vid vägar bli regeringens nya sätt att komma åt "gratisenergin" på landsbygden.0 Plus

Attackerade tv-profilen i grupp. Men det slutade med att vänsterextremisterna fick fly undan 57-åringen i panik.0 Plus

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.