Idag är det lätt att se Niklas Orrenius som bara ännu en i raden av politiskt korrekta journalister som lovsjunger mångkulturen och fördömer allt motstånd mot denna. Han var en av dem som gick hårdast åt bloggen Politiskt Inkorrekt i samband med dess uppmärksammade nedläggning och hans reportagebok Sverige forever in my heart har hyllats på i stort sett varenda vänstervriden kultursida runt om i landet (ett intressant undantag finns här). För inte alls länge sedan framstod han dock som en av ytterst få svenska journalister med en någorlunda balanserad syn på Sverigedemokraterna och därtill var han en ivrig förespråkare för den kätterska uppfattningen att media även i mångkulturfrågan bör rapportera objektivt istället för att "ta sitt ansvar". Inför valet 2010 gav han ut boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., en samling med arton reportage från åren 2002-2010, vilken den förlöjligande titeln till trots nog måste vara den bästa bok som skrivits om Sverigedemokraterna (inte för att det nödvändigtvis säger särskilt mycket...).
Här får man bland annat läsa om hur Richard Jomshof förlorar det ena lärarjobbet efter det andra på grund av sitt politiska engagemang i Sverigedemokraterna, om det stora bloggbråket mellan Thoralf Alfsson i Kalmar och fotbollsspelaren Henrik Rydström, om sverigedemokraternas offensiva engagemang på Internet liksom om enskilda sverigedemokrater såsom den passionerat antimuslimske Kent Ekeroth och den gamle överstelöjtnanten tillika militärhistorikern Stellan Bojerud. Man får även följa med då Jimmie Åkesson reser till Linköping för ett framträdande inför Utrikespolitiska Föreningen vid stadens universitet, och som motvikt mot alla intervjuer med SD-folk finns det intervjuer med såväl en avhoppare från partiet som med en motdemonstrant. Efter varje reportage följer en nyskriven kommentar där sådant som senare utveckling och relevanta paralleller avhandlas. I slutet av boken finns korta biografier över tio ledande sverigedemokrater och en kronologi över partiets historia. Det mesta är intressant, en hel del är upplysande och allt är välskrivet.
Ett återkommande tema är hur Sverigedemokraterna inte tillåtits spela efter samma regler som de andra politiska partierna; hur media i praktiken varit en del av motståndet och hur alla som engagerat sig i partiet tvingats vara redo att betala ett högt pris för detta. I förordet konstaterar Orrenius: "Bland dagens ledande sverigedemokrater har en stor andel blivit misshandlade eller hotade på grund av sina åsikter. De har attackerats med järnrör, med knivar, med tårgas. Att få sparken från jobbet för att man är sverigedemokrat har varit vanligt. Samtidigt har det omgivande samhället - inklusive den mediesfär som jag själv tillhör - ofta reagerat med en axelryckning på förföljelen av sverigedemokrater. Politiskt våld mot partiets medlemmar har sällan lett till mer än små notiser, om ens det. Att sopgubbar, lärare och statsjänstemän fått sparken för sina åsikter, i strid med grundlagen, har inte genererat några paneldebatter om demokrati och åsiktsfrihet i dagens Sverige." Lite senare medger han också att förtigandet åtminstone ibland handlat om en medveten strategi: "Men jag känner igen snacket. Jag har själv snackat det: 'nej, vi ska nog inte köra artikeln om att facket utesluter SD-medlemmar så nära valet, det kan ge dem en onödig skjuts' - och fått medhåll från redaktörer och kolleger."
Särskilt intressant tycker jag det blir när Orrenius tar upp epitetet "främlingsfientligt" som Sverigedemokraterna ständigt blev påklistrade i rikstidningarnas nyhetsrapporteringen före valet, och förstås fortfarande får leva med på kultur- och ledarsidorna. Torbjörn Svensson på Helsingborgs Dagblad säger rent ut om förfarandet: "Det gör man ju för att markera 'vi tar avstånd från detta'". Anders Isberg på Skånska Dagbladet är direkt avståndstagande från bruket: "Vi skriver ju inte 'marknadsfientliga V' eller 'storföretagsfientliga MP'. Vi är en nyhetsredaktion. Sånt kan de syssla med på ledarsidan."
Att Orrenius själv skulle hysa några direkta sympatier för Sverigedemokraterna tillåts man dock inte inbilla sig och faktum är att vissa sverigedemokrater redan tidigt anklagade honom för att vara mer än lovligt fientlig mot partiet. Själv finner jag det (tyvärr) orimligt att begära mycket större objektivitet och vidsynthet av en etablissemangsjournalist än den han i dessa reportage visar upp. Och ibland är trots allt även sverigedemokrater genuint förtjänta av kritik, som då Thoralf Alfsson på sin blogg skrev att islam är "betydligt mycket värre" än nazism.
Eftersom reportagen med ett enda undantag ursprungligen är från dagspressen finns åtminstone en del av dem på nätet. Bland annat finns det om Richard Jomshofs besvär med att förena SD-engagemang med lärarjobb. Ni läser det här.
MAGNUS JOHNSSON
Magnus Johnsson är fri skribent. Han driver bloggen Kulturkrig.
