Snippamålets fega domare bet sig själva i svansen

Publicerad 5 mars 2023 kl 18.57

Ledare. Domarna som dömde i det omskrivna snippamålet – där åklagaren ville ha en man dömd för pedofilbrott utan bevis – hittade på en ovanligt pinsam bortförklaring för att slippa skicka mannen i fängelse. Det var fegt, men ännu fegare hade det varit att fälla.

Dela artikeln

Domarna i snippamålet kände på sig att mannen kunde vara oskyldig, men vågade inte skriva att flickans berättelse inte räcker som bevis. Så man hittade på något annat. Och då blev det pannkaka.

Enligt domskälen är domstolen inte säker på vad flickan menat med snippa. Däremot tvärsäkra på att det hon sagt stämmer. För det ska de vara, enligt praxis. Så länge en partsutsaga från en flicka inte är motbevisad av omständigheterna i målet är rätten skyldig att tro att den är sann.

Rättssäkerheten är inte större än så i sexbrottsmål. Sedan början av 2000-talet gäller att om en kvinna eller flicka påstår att en man har våldtagit henne så måste rätten fälla mannen och tilldöma henne ett stort skadestånd. Det enda undantaget är om det finns omständigheter i målet som motbevisar hennes partsutsaga, eller i vart fall pekar i en annan riktning.

I andra mål är det annorlunda. Hade flickan istället hävdat att mannen lånat 500 kronor av henne och krävt betalt i ett tvistemål, då hade mannen inte behövt hoppas på att domstolen skulle undra om hon med ”kronor” kanske menade trädtoppar och inte pengar. En partsutsaga räcker aldrig som bevisning i ett tvistemål. Hur skulle det se ut? Om folk riskerade att få betala 500 kronor utan ordentliga bevis?

Annat är det i mål där vänstern har haft intresse av att lägga sig i rättstillämpningen. I diskrimineringsmål och sexbrottsmål tolkas ett frikännande inte som en brist på bevis utan som ett nederlag för mångkulturen eller feminismen. Men när det gäller diskriminering är statsmakten åtminstone ärlig och har lagstadgat om omvänd bevisbörda. Det framgår direkt av lagtexten att det är den som anklagas för diskriminering som måste bevisa att han inte diskriminerat.

I sexualbrott har istället samma bevisregler utkristalliserats genom årtionden av praxis där fega domare och nämndemän har tagit bekväma beslut för att slippa anklagas för att ”inte lita på barnet” eller ”inte tro på kvinnan”. Det har lett till en bisarr praxis där domstolarna tillämpar omvänd bevisbörda men samtidigt i ord förnekar att man gör det.

Till en början var det komiskt. När man på 1990-talet fällde modellagenten Billy Butt för våldtäkt hänvisade man till att han var ful (eller som det stod i domskälen hade ett ”särpräglat utseende”) som stödbevisning för att han våldtagit tjejerna som legat med honom utan att få de utlovade modelljobben efteråt. Men sedan dess har domstolarnas retorik förfinats och domskälen i sexbrottsmål följer idag en välpolerad, inövad och identisk mall.

Först skriver domstolen att det i sexbrottsmål, ”liksom i brottmål i övrigt”, måste vara styrkt utom rimligt tvivel att den åtalade har begått gärningen. ”Men”, skriver man nästan alltid i nästa stycke, ”en trovärdig utsaga från målsäganden kan, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom”.

Det handlar inte om att en kvinnas påstående måste vara styrkt av bevisning. Med frasen ”vad som i övrigt har framkommit i målet” åsyftas inte bevisning för att ett sexualbrott har begåtts, enligt HD, utan bevisning för saker som parterna är överens om. Exempel på sådan ”bevisning” kan vara uppgifter som styrker att kvinnan överhuvudtaget befann sig hemma hos den åtalade vid tillfället eller att hon efteråt sagt till en vän att hon blev våldtagen.

Den här sortens ”bevis”, som inte räknas som bevis i andra sorters mål, återkommer i dom efter dom för sexualbrott. De utgjorde förstås åklagarens tyngsta "bevisning" även i det omskrivna snippamålet.

Om en flickas berättelse inte verkar påhittad och inte har motbevisats av detaljer eller vad som sagts till andra, då ska domstolen alltså fälla, vilket är precis samma sak som omvänd bevisbörda. Det enda som skiljer bevisreglerna i sexualbrottsmål från den formellt omvända bevisbördan i diskrimineringsmål är att de förstnämnda är outtalade. Därför måste man låtsas som att frånvaron av motbevis i sig är bevis.

I snippamålet ställdes det här hyckleriet på sin spets, eftersom domstolen som bekant frikände. Men eftersom man inte vågade skriva att man inte tyckte att flickans partsutsaga räckte som bevis – för det får man ju inte – så hittade man på en långsökt teknikalitet istället för att bara säga som det var: att mannen kanske inte är skyldig. Det här är inte ovanligt, men i snippamålet råkade rättens undanflykter i domskälen bli tramsigare än vanligt. Så de stackars domarna hamnade i blåsväder lik förbannat och nämndemännen fick sparken.

Efter att ha blivit utskällda av hela Sverige väljer en av domarna, hovrättslagmannen Åke Thimfors, att tala ut i DN och berätta att han minsann vet vad en snippa är. Det handlade inte om det, säger han. Inte egentligen. Det fanns tydligen omständigheter som ”talade i annan riktning” än att det som flickan berättade var sant.

Det är svårt att förstå domarens uttalanden på något annat sätt än att han ville frikänna utan att behöva anklagas för att ”ifrågasätta offret”, men samtidigt var för feg för att sätta ner foten och säga att som domare tänker jag inte nöja mig med en partsutsaga, trovärdig eller ej, för att skicka någon i fängelse.

Kanske ångrar nu Thimfors och hans kollegor att de inte bara var ärliga från början. Men då hade de ju å andra sidan hudflängts ännu värre för det. Mest ångrar de nog att de inte bara fällde mannen. Det hade trots allt varit enklast.

FRIA TIDER


Nyheter från förstasidan

Får 8,5 miljoner i fallskärm för "Ausländer raus"

David Lång blir högbidragstagare. Skattebetalarna ska betala politikern 75.000 kronor i månaden i 14 år.0 

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.