Alla stater som haft trupper i Afghanistan har i någon mening mött liknande öden. År 1919 var Storbritannien tvungna att lämna Afghanistan och erkänna dess självständighet. 70 år senare lämnade de sovjetiska trupperna landet och under 2014 kommer en betydande del av Nato-trupperna lämna Afghanistan under amerikansk ledning.
Varför har inte ett enda land lyckats få fotfäste i Afghanistan?
Historien visar att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att utifrån utöva långsiktiga kontroll över Afghanistan, till att börja med rent teknologiskt. Detta beror inte bara på den komplexa strukturen av interregionala intressen och den inte mindre komplicerade etniska sammansättningen av det afghanska samhället, men också landets geografiska läge. Svårtillgänglig och bergig terräng gör det svårt att få någon form av kontroll över gränserna till Afghanistan. De södra och östra gränstrakterna i landet, där det av tradition finns en infrastruktur av regeringsfientliga krafter, utgjorde under 1980-talet ett hot mot de sovjetiska trupperna. Samma gränstrakter utgör idag ett hot mot det officiella Kabul, liksom mot USA och Natos styrkor.
Den afghanska historien visar att intern kontroll över landet kan ske antingen med hjälp av traditionella offentliga eller statliga institutioner erkända av alla afghaner, som agerar i första hand i egenskap av skiljemän (till exempel Loya Jirga, kungamakten) eller genom inrättandet av diktatoriska regimer som "kommunister" eller "talibaner". Men som det visat sig är det i praktiken omöjligt att inrätta system för någorlunda effektiv intern kontroll över Afghanistan utan utländskt militärt, politiskt och ekonomiskt stöd.
Vad har den här NATO-kampanjen uppnått och vilka har dess största misslyckanden varit?
Under mer än 13 år i Afghanistan, under koalitionsstyrkorna ledda av USA, har det skett en del förändringar, varav den viktigaste var störtandet av talibanregimen. Grunden till det posttalibanska Afghanistan lades vid den internationella konferensen i Bonn 2001, som godkändes färdplanen för den afghanska statens utveckling efter störtandet av talibanstyret. Essensen av alla de uppgifter som Bonnkonferensen lade fram för det internationella samfundet kunde sammanfattas i tre huvudpunkter: Inrättandet av statliga institutioner i Afghanistan, en återhämtning av landets ekonomi och ett arbete för att ta itu med säkerhetsfrågor. Mellan 2001 och 2003 förverkligades de flesta av de uppgifter som fastställts av Bonnkonferensen: En ny konstitution för Afghanistan godkändes, en president valdes, landet fick ett parlament, etc.
Dessvärre ledde inte detta till det förväntade resultatet. Bristande säkerhet, korruption, den tilltagande drogindustrin, avsaknaden av ett ordentligt rättssystem som kan säkerställa social rättvisa, det är bara en del av de akuta problem som Afghanistan efter talibanerna fortfarande dras med. Bakgrunden till detta hänger samman med den formella och konstruktivistiska syn på problemen i Afghanistan som har dominerat västerländska maktcentra. Förmodligen var Natos ledare övertygade om att Bonn-färdplanens genomförande att grunda den Islamiska republiken Afghanistan, välja president och parlament samt inrätta andra statliga institutioner automatiskt skulle garantera framgång och sudda ut nästan alla problem i det afghanska samhället. Men detta tillvägagångssätt visade sig inte fungera tillfredsställande. Därför uppfattas Afghanistan som ett hot av länder i regionen, däribland Ryssland.
Vad kommer att hända i landet när merparten av Nato-trupperna flyttas därifrån?
Nyligen meddelade president Barack Obama att USA efter 2014 kommer att lämna ett litet antal trupper i Afghanistan. I den afghanska pressen nämns siffror på mellan åtta- och tiotusen soldater. Det är osannolikt att en grupp av denna storlek kommer att kunna bedriva aktiva militära operationer mot extremister. Enligt den officiella versionen kommer deras viktigaste uppgift vara att utbilda den afghanska nationella armén. Självklart kommer det åligga nationella brottsbekämpande organ i Afghanistan att neutralisera radikala krafter, men utländska experter är ännu mycket skeptiska till deras kapacitet att fullfölja det. I vilket fall som helst kan man inte utesluta möjligheten att landet radikaliseras, med oförutsägbara konsekvenser för hela regionen.
Hur kommer USA:s position i Centralasien att påverkas?
Under de senaste åren, alltsedan USA och Nato meddelat sitt beslut att dra tillbaka den största delen av sina styrkor från Afghanistan, har en av de största utmaningarna för de centralasiatiska länderna och Ryssland varit just det afghanska lägets osäkerhet. Den utdragna perioden av anspänning mellan Kabul och Washington över ett avtal om säkerheten, bland annat rörande de amerikanska truppernas legala status efter 2014, har lett till ett dödläge. USA har upprepade gånger hotat att dra tillbaka samtliga trupper såvida inte Hamid Karzai undertecknar ett avtal inom utsatt tid, men än så länge synes detta snarast vara en politisk bluff.
Washingtons uthållighet visar att USA för närvarande värderar Afghanistan högt och inte riktigt är redo att lämna landet. Men Washingtons planer på att lämna en till antalet liten trupp i Afghanistan, i kombination med en önskan om att fastlägga rättslig status för deras flygvapenbaser talar emot att USA:s prioriteringar i regionen skulle handla om att kämpa mot terrorism.
Vad kan en sådan utveckling i regionen innebära för Ryssland?
Uttåget av västerländska trupper ur Afghanistan inleddes med ett akut hot om tilltagande extremism i bakgrunden, vilket har försatt ett antal stater i regionen i ett svårt läge, däribland länderna i Centralasien. Situationen förvärrades av det faktum att läget i norra Afghanistan samtidigt försämrades drastiskt. Självklart kommer det viktigaste resultatet av utsikten att den västerländska koalitionens styrkor kan lämna Afghanistan efter 2014 vara att Centralasien ledare söker nya former av samarbete i kampen mot terroristorganisationer, och nya mekanismer för att upprätthålla regional säkerhet utan Natos och USA:s resurser.
Vissa experter tror att vi kommer att se stora politiska förändringar i Centralasien under de kommande 510 åren, oavsett hur situationen i Afghanistan utvecklar sig. Förändringarna hänger samman med ett förestående generationsskifte bland ledarna för forna sovjetrepubliker, samt risken för sociala och politiska omvälvningar, vilket kan resultera i att hot från beväpnade radikala islamistiska grupper och rörelser förverkligas. Stora politiska omvälvningar i Centralasien kan, förutom att destabilisera situationen i regionen, leda till en tillströmning av ett stort antal flyktingar till Ryssland. Förra året ägde händelser rum som tyder på en etniskt grundad ovilja mot en stor tillströmning flyktingar inom det ryska samhället. Detta innebär att Ryssland och länderna i regionen måste vara beredda lösa problemen på plats det vill säga i Centralasien.
Intervjuad av Tatiana Khruleva för Rosbalt.
