Utgångspunkten i Emmeline Laszlo Ambjörnssons avhandling vid Stockholms universitet är att "skogsproduktionen är manligt kodad".
Genom intervjuer och observationer vill hon "förstå hur kvinnliga skogsägare som deltar i egna nätverk agerar utifrån normer om vad som anses vara kvinnligt och manligt", skriver SU.
Resultatet är alarmerande. De kvinnliga nätverken inom skogsproduktionen har visserligen "skapats som egna arenor för kvinnor inom skogsproduktionen". Trots det varnar studien för "en utbredd ovilja bland kvinnliga skogsägare att politisera sina nätverk".
"Man vill inte kopplas ihop med feminism, många vill heller inte beskriva nätverken som jämställdhetsprojekt", skriver SU.
– Nätverken kom ur en frustration att som kvinna vara marginaliserad inom skogsproduktionen. Man kände sig inte tillräckligt synliggjord som ägare. Men många kvinnor i nätverken vill inte uttala det, vilket blir paradoxalt. Det är svårt att arbeta med förändringsarbete när feminism ses som extremt och radikalt och jämställdhet som någonting redan uppnått, säger Emmeline Laszlo Ambjörnsson.
Hon slår också larm om att kvinnliga skogsägare agerar utifrån "maskulinitetsnormer". Idén om den "starka" skogsägaren "är ett ideal som handlar om att vara fysiskt aktiv i skogen och arbeta med exempelvis motorsåg".
– En vanlig aktivitet i de kvinnliga nätverken är att man har motorsågskurser. Den här typen av aktivitet har blivit en "rit" som gör dig erkänd som skogsägare, varnar Emmeline Laszlo Ambjörnsson.
Emmeline Laszlo Ambjörnsson "lyfter också rumsliga maktförhållanden" och "menar att identiteten kopplar till föreställningen om landsbygden".
– Många i studien kände stark solidaritet med skogsbrukarkåren i stort. De kvinnliga skogsägarna kopplade gärna sin identitet till landsbygden, som ett sätt att också kollektivt göra motstånd mot det som förstås som urbana rörelser, exempelvis feminismen eller miljörörelsen, säger hon.
