"Islam är inte problemet." Det påståendet har ekat ut från nyhetsredaktioner och politiker världen över. Massmorden i Paris har ursäktats med västvärldens utrikespolitik, socioekonomiska faktorer och polarisering till följd av ökad högerextremism.
Man tycks ha varit villig att tillskriva dåden vilken förklaring som helst i syfte att stävja viljan att kalla en spade för en spade. Slutligen har man hävdat att attacken var riktad mot yttrandefriheten. Att kalla dåden för vad det verkligen var – en attack på Frankrike och på Europa, tycks vara att dra yttrandefriheten ett steg för långt.
En längre teologisk utläggning kring koranen blir långdraget men man kan krasst konstatera att de muslimer som utför dessa terrordåd gör det med islam som stöd. De väcker sympati hos imamer och vanliga troende muslimer. Enbart i november 2014 utförde muslimska terrorister 664 separata attacker i 14 olika länder som resulterade i 5.042 människors död. Det är ett dödsfall var åttonde minut.
Det är inte heller första gången i historien som islam används för att legitimera våldsam expansion. Det historiska minnet är kort och européerna tycks ha glömt när stora delar av kontinentala Europa led under muslimskt förtryck.
Natos invasioner av länder som Libyen och Irak har förmodligen eskalerat snarare än hindrat våldet i Mellanöstern men konflikten mellan sunni- och shiaislam går tillbaka till tiden strax efter Muhammeds död, långt före grundandet av Nato, USA eller dagens europeiska stater.
Att flytta över skulden från islam till västvärlden leder in på ett snårigt kontrafaktiskt historieresonemang om huruvida västerländsk närvaro i Mellanöstern enbart eskalerat konflikter. Utöver invasioner så har västvärlden arbetat aktivt för att förebygga och ingripa vid mellanstatliga konflikter samt förhindra kärnvapenupprustning i regionen.
Men orden upprepas: Islam är inte problemet. Problemet är sådana som jag, som påstås vilja utnyttja tillfället för att skuldbelägga varenda muslim. Man tycks ha missat att det inte handlar om skuldbeläggning. Det har det aldrig gjort.
Vi alla vet att det flyttar in många muslimer till Europa. Vi vet att alltför många av dem hamnar i segregerade områden i samhällets periferi, utan arbetstillfällen eller inkluderande mekanismer. Vi vet att Europas ekonomi avstannat, och vi vet att det är under just sådana förutsättningar som våldsbejakande rörelser växer sig starkare. Det handlar om något så enkelt som att se orsakssamband. Inte om skuldbeläggning.
Alla kulturer har vissa aspekter av sin tillvaro som de anser heliga. I Europa var det länge nationen och kristendomen. Yttrandefriheten är en annan av våra mest heliga principer. Det är inte ett mänskligt beteende att förakta utan snarare att bejaka. En förutsättning för att välfungerande delar av enskilda kulturer, som vunnit stöd i historisk erfarenhet, ska bevaras och komma även framtida generationer till del.
Muslimer har all rätt i världen att ta illa vid när profeten vanäras. Jag skulle aldrig neka någon den rätten under förutsättning att de inte nekar mig densamma. Splittringen uppstår först när två väsensskilda världsåskådningar ska leva under samma tak och en part tvingas ge vika. Det slutar antingen i underkastelse eller i konflikt. Europas yttrandefrihet är vår födslorätt. Likväl som länderna vi fötts i. Profeten är muslimernas. Ingen sida kommer att ge sig. Alternativet till våld är att skiljas åt i samförstånd.
Skulden? Den bör riktas dit den hör hemma. Hos Angela Merkel, David Cameron, Fredrik Reinfeldt och Francois Hollande. Hos Nicolas Sarkozy, Tony Blair och Gordon Brown. Hos alla de som applåderade när två kulturer hamnade på kollisionskurs och sedan stilla såg på när konfliktlinjer bildades.
Hos de som ljugit, hotat och förtalat. Hos de fega, giriga och den opportunistiska. Hos krigshetsarna, medlöparna och charlatanerna. Hos de som vigde två ovilliga parter i ett kärlekslöst äktenskap.
Istället fruktar jag att det är på européernas axlar som skulden kommer att läggas. Att det är vi man skall tvinga till att ge vika.
Men heliga principer lever kvar av en orsak. Ansvaret för deras överlevnad åligger oss, och endast oss.
Elgar Mazepa
