Bok: Är vänstern de verkliga rasisterna?

Publicerad 8 juli 2018 kl 17.19

Gilla artikeln på Facebook

 
Det heter om Adam Cwejmans och Ivar Arpis nyligen utgivna ”Så blev vi alla rasister” (Timbro) att författarduon framgångsrikt dekonstruerar dekonstruktivismen. Omdömet är fällt av den kände nationalekonomen Tino Sanandaji. På den punkten har Sanandaji emellertid fel. Vad författarna istället sysslar med är något slags uppgörelse med den så kallade identitetsvänstern, eftersom sagda vänster kommer i vägen för deras vision om ett, som de uttrycker saken, harmoniskt mångkulturellt samhälle.

Kärnfullt kan inställningen i boken sammanfattas med följande citat från Cwejman och Arpi:

”Vi är övertygade om att den raspolitiska trend vi beskriver och vars spår går att skönja på fler och fler håll utgör ett grundskott mot uppfattningen att man både kan och bör överbygga olikheter och ursprung. Identitetspolitiken raserar nödvändiga förutsättningar för att ett mångkulturellt samhälle ska kunna fungera harmoniskt” (sid. 8).

På den punkten har de båda författarna däremot rätt. Det som gör denna bok intressant i någon grad är att den inte handlar om hur svenskarna som grupp stör det mångkulturella samhällets utsikter att uppnå lycka och välstånd. Sverigedemokraterna och mer långt gångna nationalister nämns som mest för att kontrastera den verksamhet som identitetsvänstern bedriver. Den som läser boken märker snabbt att liberalt orienterade skribenter som Cwejman och Arpi känner en viss ilning längs med ryggraden inför identitetsvänsterns ståndpunkter.

Det borde egentligen inte förvåna, men denna vänster har en fixering vid ras och hudfärg som går långt bortom den man kan finna hos exempelvis europeiska nynazister. Det finns en uppfattning inom denna vänster som går ut på att det kunskapsmässiga avståndet mellan vita och "färgade kroppar" är så oöverstigligt att dialog är meningslöst att söka. Icke-vita förväntas inte klara att under civiliserade former diskutera och förklara sina positioner. Istället ska de, om man får tro vänstern, lägga fram sina krav och det åligger den vita majoriteten att sitta ned och lyssna.

Intressant att notera är också att språkrören för dylika ståndpunkter utan svårighet kan agera inom akademi och media utan att stöta på patrull för åsikter som skulle brännmärkas som rena högerextremismen om de framfördes av någon som råkar ha fötts med en "vit kropp". Den hugade kan roa sig med att föreställa sig hur reaktionerna skulle bli om en vit man eller kvinna lade fram en liknande ståndpunkt som den jag har redogjort för ovan. En sådan person skulle svårligen kunna bibehålla en anställning vid en större tidning eller universitet.

Det gamla uttrycket “svenskfientlighet” låter sig onekligen användas för att ringa in uppfattningarna som identitetsvänstern står för. Svenskfientlighet ska emellertid inte förstås som en nedsättande attityd till människor med svenskt medborgarskap, utan fientlighet mot svenskar med vit hudfärg. I politiska och institutionella sammanhang kan dessa attityder noteras när de omsätts i krav på kvotering och där så kallad ”mångfaldskunskap” lyfts fram som en avgörande kompetens. På en stor och statligt finansierad institution som SVT låter man exempelvis förstå att en för hög procentuell andel av medarbetarkåren som är både vita och män är någonting man betraktar som ett problem.

Invändningarna som Cwejman och Arpi reser mot dessa attityder och politiska program kan utan svårigheter anses tillhöra den typiskt borgerliga och liberala kritiken som vanligtvis reses när det identitetspolitiska fenomenet ska diskuteras. Det heter att de "enskilda individerna" inte ska definieras av sin hudfärg och inte intvingas i kollektiva grupperingar utan att själva ha någonting att säga om saken. Ett intressant och någotsånär oväntat grepp är att tala om uppfattningen om vitt privilegium som möjligt att relatera till det från teologin sprungna konceptet arvsynd. Arvsynd är som bekant ingenting som individen själv drar på sig, utan någonting som tillkommer denne som en arvedel.

Detta är en analys som i hög grad kan tillskrivas den amerikanske professorn Paul Gottfried, sedan många år en ledande intellektuell inom den mer traditionella konservativa högern. Också den svenske författaren Lars Holger Holm har lagt fram en liknande analys i boken ”Kärringstaten” (Arktos, 2015). Det förvånar inte att varken Gottfried eller Holger Holm nämns av Cwejman och Arpi som upphovsmän eller inspiratörer till denna analys. Det är emellertid ändå intressant att konstatera att denna sedan flera år etablerade analys slutligen har letat sig fram till den svenska borgerligheten.

Bokens mest slagkraftiga argument mot identitetsvänstern är lånat av Karl Popper som hävdade att en teori som gör anspråk på att förklara allt aldrig är vetenskaplig. Enligt vänstern kan ju snart sagt alla samhällsproblem förklaras med "diskriminering" och "rasism". Mer specifikt i meningen att det "vita privilegiet" håller tillbaka andra grupper och gör att de inte kan leva ut sin fulla potential. Eventuella invändningar avfärdas med argumentet att den kunskapsmässiga distansen mellan "vita kroppar" och de "färgades" erfarenheter är för oöverstigligt för att de tidigare ska kunna göra anspråk på några insikter i dessa frågor.

Också på denna punkt har Cwejman och Arpi rätt. Identitetsvänstern är i första hand en politisk-ideologisk position och frågan om denna position kan sägas vara filosofiskt hållbar eller ej intresserar inte dess anhängare. Detta konstaterande ger emellertid vid handen att försök till vederläggningar av dessa idéer med all sannolikhet varken gör till eller från. Idén om "vitt privilegium" är inte en vetenskaplig hypotes. Det är snarast en myt i den mening som den franske syndikalisten Georges Sorel förstod konceptet: En idé som är tillräckligt kraftfull och effektiv för att kunna utgöra grunden för social mobilisering.

Spetsfundiga vederläggningar och referenser till kristen teologi och Karl Popper kommer därför inte att vinna debatten för borgerlighetens räkning. Jag tror Cwejman och Arpi är någonting betydligt mer relevant på spåren när de hänvisar till Nietzsche och dennes analys av ressentimentet. Ressentimentet är något av de värsta som kan drabba en person eller en grupp. Det är den underlägsnes hatkänslor mot den som är överlägsen eller åtminstone kan uppfattas som överlägsen. Det är känslan av att jag är fattig för att du är rik, att jag är olycklig för att du ska kunna vara lycklig och att det är mitt misslyckande som gör din framgång möjlig. Det är en etik som går ut på att det är mitt lidande som lägger grunden för din lycka och att du därför är skyldig mig någonting.

Det jag framför allt bär med mig efter avslutad läsning är vilket oerhört missnöje de berörda invandrargrupperna – och det är framför allt dessa som utgör identitetsvänstern – måste uppleva i mångkulturen. Och jag kan förstå dem. De befinner sig på nåder i en civilisation och nation vars lycka och välstånd de inte har varit med om att skapa. Sverige är, alldeles oavsett hur man vill se på saken, ett stort "vitt rum" eftersom svenskar är och alltid har varit vita. Att invandrarna försöker markera sitt missnöje på något sätt framstår därmed inte som orimligt, även om det ofta tar sig patetiska uttryck.

Denna inställning verkar inte Cwejman och Arpi förstå och om de det så tror jag inte att de skulle ha någon sympati för den. Det finns inget utrymme för djupare identiteter i ett samhälle där liberal individualism ska vara ledstjärnan. Jag tror därför att det "harmoniska mångkulturella samhälle" som Cwejman och Arpi vill tänka sig kommer att förbli en utopi. Det handlar nämligen inte bara om vad svenskarna vill, och än mindre om vad borgerlighetens intellektuella vill. Det handlar snart bara om vad de allt talrikare invandrarna vill, och vilken linje deras ideologiska förtrupper kommer att lägga fram. Och om man får tro boken kommer denna linje knappast att gå hem hos borgerlighetens intellektuella.

Thomas Weber


Egentligen är de intoleranta personer som spelar toleranta. Svenskar måste våga stå upp mot "galenskapen" och rasistanklagelserna, enligt tv-profilen.0 Plus

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.