Sydsvenskan ska i några artiklar följa afghanen Alireza Modares från Iran och hans nya liv i Sverige. I artikelseriens första artikel står det att han har bott halva sitt liv i ett flyktingläger i Iran. Kvar i lägret finns mamman och två småsystrar. En äldre bror bor i Lund.
Varför lämnade Alireza Modares sin familj i Iran där de har skydd? Varför har han rest tusentals mil genom flera säkra länder för att komma till Sverige? Dessa viktiga frågor får läsarna inte svar på.
Frågan är om svaren kommer i Sydsvenskans kommande artiklar om honom. Det är mycket tveksamt. Det här handlar inte om en flykting i behov av skydd. Det handlar om en ekonomisk migrant som vill ha ett bättre liv i Sverige.
Alireza Modares säger att: "I flyktinglägret var skolan inte bra och det var svårt att lära sig", men det är inget asylskäl. Han säger att: "De sprängde en bomb i Kabul för några dagar sedan och 400 personer dog", men detta berör inte hans familj därför att de har skydd i Iran. Kabul ligger i Afghanistan, inte i Iran.
Alireza Modares säger att i Iran är det "alltid krig". Detta är lögn och får stå oemotsagt i artikeln. Det är inte krig i det landet.
I artikeln säger han följande om sin familj i Iran:
"Jag tänker mycket på att mina systrar är kvar där, att de måste få komma till Sverige och börja skolan här".
Svenska skattebetalare bör inte alls bli förvånade om hans familj kommer till Sverige och beviljas uppehållstillstånd av anhörigskäl. I själva verket är Alireza Modares ett typiskt exempel på ett så kallat "ankarbarn". Först kommer sönerna i familjen och får permanenta uppehållstillstånd. Sedan kommer resten av familjen och får stanna som anhöriginvandrare.
Det är mycket märkligt att Migrationsverket beviljar permanenta uppehållstillstånd till asylsökande som redan har skydd i andra länder. Sunt förnuft säger att Alireza Modares bör avvisas från Sverige och återförenas med sin familj i Iran, men sunt förnuft existerar inte i den svenska asylpolitiken.
Paul Nilsson
