"Vår största samhällsutmaning är att bryta det nya utanförskap som växer fram, där ofta utrikes födda och unga med svag utbildning drabbas."
Så skriver Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra tillsammans med partisekreterare Tomas Tobé, på DN Debatt idag. Låt oss börja med vad de säger i sak:
1. Sveriges största problem är ett växande “utanförskap”.
2. I “utanförskapet” befinner sig invandrare och lågutbildade unga.
Den som har studerat Pisa-rapporterna över svenska skolelevers kunskaper vet att gruppen “lågutbildade unga” endast växer genom invandringen – det vill säga utanförskapet är i praktiken byggt genom invandring.
Med andra ord säger Moderaterna att det utanförskap som man själva har varit högst delaktiga i att bygga nu är vår största samhällsutmaning.
Lösningen på problemet är inte att sluta öka utanförskapet genom fortsatt massinvandring. Istället är Moderaternas lösning nu – liksom med tidigare satsningar som instegsjobb, nystartsjobb, etableringslotsar och så vidare – att nya skattepengar ska riktas till de i utanförskap. Denna gång närmare bestämt tio miljarder kronor som ska gå till att sänka skatterna för låginkomsttagare:
"Det viktigaste för att bryta det nya utanförskapet är att fler ska kunna få sitt första jobb. […] Då Sverige fortsatt har höga skatter på små inkomster lönar det sig inte tillräckligt att ta det första jobbet. […] Moderaterna föreslår därför en samlad satsning med reformer om tio miljarder kronor för att ge fler möjlighet till jobb och egen försörjning."
Till att börja med är påståendet inte sant. Tack vare grund- och jobbskatteavdragen har Sverige idag förhållandevis låga skatter på lägre inkomster. En löntagare med 20.000 i månadslön behöver (beroende på kommun) inte betala mer än 20 procent inkomstskatt. Med arbetsgivaravgifter landar vi på en rätt normal europeisk skattenivå. Europeiska skatter är naturligtvis – precis som de svenska – orimligt höga, men att just låginkomsttagare skulle vara särskilt drabbade i Sverige stämmer alltså inte.
Med sitt “första jobbet-avdrag” vill Moderaterna nu halvera låginkomsttagarnas skatt. Den med en inkomst på 20.000 kronor ska inte betala mer än tio procent inkomstskatt, ej inräknat arbetsgivaravgifter. Dessutom ska en socialbidragstagare kunna behålla en större del av socialbidraget även efter att man har börjat få en arbetsinkomst. Därmed kan inkomstskatten – återigen ej inräknat arbetsgivaravgift – sjunka till smått otroliga 5 procent.
Noll procent inkomstskatt ligger alltså inte långt borta, men frågan är om detta kommer att räcka för att göra den svenska arbetskraftsimporten från tredje världen anställningsbar. Alliansens så kallade instegsjobb – bidragsfinansierade jobb för invandrare – kanske kan ge en fingervisning. I praktiken är instegsjobben jämförbara med en kraftigt negativ inkomstskatt för arbetsgivare, som får hela 80 procent av samtliga lönekostnader betalda av skattebetalarna.
Instegsjobben har lett till bidragsfusk och missförhållanden på arbetsmarknaden, men något utanförskap har instegsjobben inte kunnat bryta – tvärtom har satsningen varit ett fiasko. Endast drygt 3.000 personer befinner sig idag i denna tillfälliga anställningsform och frågan är hur många av dem som kan få sin anställning omvandlad till en riktig anställning, då detta skulle innebära en femdubblad kostnad för arbetsgivaren.
Naturligtvis är stora skattesänkningar lika nödvändigt som välkommet i Sverige, och i synnerhet vad gäller skatten på arbete. Rentav vore det en rimlig princip om den som jobbar inte skulle betala någon skatt alls innan han eller hon tjänar över existensminimum, det vill säga den lägsta inkomstnivån vid socialbidrag.
Men alliansens nya anställningsform är inte någon generell skattesänkning baserad på sunda allmänna principer. Istället är den – likt instegsjobben, nystartsjobben och jobbskatteavdragen – ytterligare ett desperat försök att designa bort de obalanser som Fredrik Reinfeldts regering har byggt in i arbetsmarknaden genom åtta år av massiv invandring från tredje världen.
Sveriges problem är att den pågående befolkningstillväxten ständigt ökar utbudet av lågkvalificerad arbetskraft. Eftersom vi redan har ett överutbud av sådan arbetskraft krävs det ständigt lägre lönekostnader för arbetsgivarna om vi ska kunna skaka fram ännu fler jobb till denna växande grupp.
Samtidigt är Sveriges "höginkomsttagare" redan hårt beskattade. Den samlade skatteprofilen gör Sverige mer attraktivt för en diskare än för en ingenjör.
Moderaterna och alliansen tacklar problemet med det så kallade utanförskapet för den växande okvalificerade arbetskraften genom skattelättnader och subventioner för de med lägst löner.
De rödgrönas lösning på samma problem är att höja skatterna för de med högst löner för att kunna finansiera lönesubventioner för de lågkvalificerade.
Effekten blir densamma: Den svenska inkomstskatten blir allt mer progressiv. Det vill säga Sverige som land blir allt mer attraktivt för okvalificerad arbetskraft och allt mindre attraktivt för kvalificerad.
I den internationella migrationsdebatten talar man ofta om “push-” och “pullfaktorer”, dvs morötter och piskor som repellerar eller attraherar migrantströmmarna. Hur vi utformar vår arbetsmarknad, våra bidrag och våra skatter påverkar vilka grupper och individer som lockas till, respektive avskräcks från, Sverige.
Svenska läkare och ingenjörer som söker jobb utomlands känner av det och lågutbildade – inte sällan analfabeter från tredje världen – lockas av den svenska modellen.
Vilken grupp som ska prioriteras har de två gamla blocken i riksdagen sedan länge gjort väldigt klart: Byggandet av den humanitära stormakten går vidare, med samma framgångsrika typ av reformer nu som då.
FRIA TIDER
