– De mindre länderna har överskridit sin potential, säger en Nato-källa till New York Times.
Minst 20 av alliansens 30 medlemmar har nu "mer eller mindre slut" på vapen som kan användas i konflikten, enligt Nato-källan.
Det är för närvarande oklart om – och i så fall i vilken utsträckning – Sverige har skickat sitt artillerisystem Archer till Ukraina.
Systemet finns än så länge bara i ett 20-tal enheter i Sverige och utgör trots sin litenhet en viktig skyddsbarriär vid ett ryskt markanfall mot Sverige. Men enligt vissa medieuppgifter befinner sig Archer-system på ukrainskt territorium trots att den svenska regeringen förnekar det.
"I Ukraina, där det pågår ett europeiskt krig som ansågs otänkbart, tuggas nu de blygsamma lagren av artilleri, ammunition och luftförsvar upp för flera av de europeiska militärmakter som man inom Nato ibland kallar för Europas "bonsaiarméer", med referens till de japanska miniträden", konstaterar New York Times.
"Till och med det mäktiga USA har bara begränsade lager av de vapen som ukrainarna vill ha och behöver, och Washington är ovilligt att tilldela dem avgörande vapen som är placerade i känsliga regioner som Taiwan och Korea, där Kina och Nordkorea ständigt testar gränserna", skriver tidningen vidare.
Och lagren av vapen går åt snabbt.
– En dag i Ukraina motsvarar en månad eller mer i Afghanistan, säger Camille Grand, militär expert vid European Council on Foreign Relations, en krigsorienterad tankesmedja som leds av Carl Bildt och ett antal liknande personer.
Under sommarens krig i Donbass avfyrade Ukraina exempelvis mellan 6.000 och 7.000 artilleriprojektiler per dag, enligt en Nato-expert.
Det ryska artilleriet avfyrade samtidigt mellan 40.000 och 50.000 projektiler per dag.
Som jämförelse producerar USA bara 15.000 projektiler per månad, och de flesta länder i EU producerar ingen artilleriammunition alls. Samtidigt börjar EU länderna nu snabbt få slut på sina lager av vapen och ammunition, som i en strid ström körs ned till regeringen i Ukraina.
Västmakterna försöker nu skramla ihop det tidigare sovjetiska militärmateriel som finns i gamla Warzawapaktsländer, som passar ukrainska system och som ukrainarna vet hur man använder.
Det pågår också diskussioner inom Nato om att försöka återstarta nedlagda fabriker i Tjeckien, Slovakien och Bulgarien som tillverkat artilleriammunition i kalibern 152 och 122 millimeter. En kaliber som passar ukrainska enheter från Sovjettiden.
Till skillnad från inom forna Sovjet har Nato-ländernas moderna artilleripjäser, som Ukraina fått skickade till sig, sällan kapacitet att svälja andra Nato-länders artilleriammunition. Vapentillverkarna är kommersiella aktörer, i Sverige ägda av familjen Wallenberg, och ser därför till att göra sina system inkompatibla med varandra i syfte att slippa priskonkurrens när de senare ska förse systemen med ammunition, enligt New York Times.
Flera länder, däribland Sverige, har också exportrestriktioner som gör det förbjudet att sälja vapen till krigförande länder. Sverige har struntat i sin egen praxis på området, men så har inte alla länder gjort.
Detta fick Tyskland erfara när Schweiz plötsligt vägrade att förse dem med projektiler för tysktillverkade luftvärnspjäser som skulle till Ukraina.
