Med kanonen har regeringens utredare Lars Trägårdh vidtagit det ovanliga greppet att lyfta fram svenska institutioner och politiska, byråkratiska och lagtekniska lösningar som "kultur", medan mycket egentlig kultur har lämnats utanför.
En lång rad lagar och traktat finns med på listan över särskilt viktig svensk kultur. Förutom allemansrätten (som onekligen hör hemma här) är det mesta dock sådant som har motsvarigheter i de flesta utvecklade länder: "Offentlighetsprincipen", "rättegångsbalken", "brottsbalken" och "Europakonventionen" är inte exempel på svensk kultur, men är med ändå.
Däremot saknas en hel del svensk kultur i egentlig mening, och både i bred och smal bemärkelse.
Här märks exempelvis matkulturen, som helt lyser med sin frånvaro – varken kålrot, surströmming, pizzasallad eller köttbullar kom med. Och det gjorde för övrigt inte heller löjrom, gravad lax, Toast Skagen, Tore Wretman eller Cajsa Warg.
Även inom mer förpliktande kulturformer har det av allt att döma slarvats en del. Inom form och arkitektur har exempelvis "Stockholms stadshus" och "Kungliga slottet" tagits med, medan Gunnar Asplund, miljonprogrammet och Carl Milles lämnats utanför.
Inom litteratur har Gösta Berlings saga och Utvandrarna fått sällskap av barnböcker och deckare samt – trots löften om motsatsen – en inkvoterad barnbok som helt saknat inflytande på svensk kultur, nämligen "Katitzi” av zigenaren Katarina Taikon. Och Strindberg har av någon anledning fått representeras av Giftas istället för Röda rummet.
I listan på musik har de klassiska verken fått sällskap av Evert Taube och Alice Tegnér, men däremot inte av Bellman. Som ersättning har regeringen lagt in en same som skrivit en låt med namnet "Till kåtan och hemmet". Relevans oklar.
I media är svenska journalister besvikna över att vissa saker inte kom med på listan, i regel sådant de sett på tv. Aftonbladets Karin Pettersson skriver exempelvis en indignerad ledare om vilken skandal det är att "Hasse & Tage" inte kom med.
"Pappaledigheten" är med på listan, men det som saknas mer än något annat är "Den svenska woke-kulturen". Det är synd, för i vårt land är den alltjämt mer inbiten, påbjuden och omöjlig att lägga ifrån sig än någon annanstans – ens när det verkligen gäller.
FRIA TIDER
