I unionens strategi för vattenresiliens talas det om att “trygga vattenförsörjningen”, “öka vatteneffektiviteten med 10 procent till 2030” och “införa vattensmarta metoder”.
Strategin varnar för att världens "vattenefterfrågan" 2030 kommer att överstiga tillgången med 40 procent. Men hur man mäter “tillgången” på något som ständigt cirkulerar i naturen förblir oklart.
I dokumentet likställer EU bristen på rent dricksvatten i torra regioner med en global faktisk vattenbrist – som kan lösas genom att vi "sparar" vatten i exempelvis Sverige, där tillgången på vatten är obegränsad.
Kommissionen säger inget om hur de nya reglerna kommer att påverka enskilda brunnar och lokala vattenförsörjningar på landsbygden.
Kommer EU att börja reglera hur mycket vatten man får pumpa upp ur sin egen brunn? Än så länge tydliggörs det inte.
“Vattensmart ekonomi”
Under rubriken “Bygga en vattensmart ekonomi” föreslår EU-kommissionen att man ska minska vattenförbrukningen och öka “vatteneffektiviteten” – som om det vore tal om olja eller el.
Samtidigt vill man investera miljarder i "digitala system" för att byråkratiskt övervaka vattenflöden och läckor.
EU pratar nu om “sund prispolitik för vatten” och “offentliga och privata investeringar” för att minska användningen – alltså i klartext att människor ska betala skatter och avgifter för en resurs som naturen redan tillhandahåller gratis och oändligt.
I dokumentet blandar kommissionen friskt ihop ett verkligt miljöproblem (föroreningar) med ett påhittat (vattenbrist i Europa) för att motivera mer centralstyrning, reglering och nya skatter och avgifter på invånarnas vattenförbrukning.
Exakt hur mycket dyrare vattenräkningen behöver bli fastslås inte i dokumentet, men den ska i alla fall bli tillräckligt hög för att folk ska minska sin vattenförbrukning med 10 procent fram till 2030.
