Amerika och jag

Publicerad 31 mars 2017 kl 21.13

Gilla artikeln på Facebook

 
Hon var verkligen intagande med sina smilgropar, glittrande ögon och lockiga hår. Hennes leende var förtjusande och hon utstrålade charm och självsäkerhet. Inte att undra på att jag blev kär – min första förälskelse. Jag var cirka sju år och hon var amerikanska. Hon hette förstås Shirley Temple, barnstjärnan som på 1930- och 40-talet charmerade så många världen över.

Med läsförmågan följde läsbehovet, som till att börja med fylldes av indianböcker. Samtidigt kompletterade söndagsmatinéernas indian- och cowboyfilmer bilden av barnaårens Amerika. Även om det var okej när kavalleriet dök upp för att rädda några nybyggare fanns våra sympatier hos indianerna. De var våra hjältar.

Vi tyckte inte om vita skurkar som inkräktade på indianernas jaktmarker eller som sålde eldvatten (whisky) till dem. Indianlekar dominerade de tidiga ungdomsåren. Vi krigsmålade våra ansikten och överkroppar och tillverkade vapen. Hasselbuskens långa, raka grenar blev till spjut. Pilbågar gjorde vi av törnrosbuskar. Genom vårt intresse kände vi till många indianstammar: mohikaner, apacher, siouxer, comancher och irokeser.

Svenne var min bäste kompis. Hans pappa hade i slutet av 20-talet varit i Amerika i några år. När han återvände hade han i bagaget en imponerande indianskrud som passade Svenne som hövdingen Sitting Bull eller Geronimo. Jag utnämndes alltid till medicinman. Vi hade mycket nära till skogen, där indianlekarna oftast utspelades.

Vid ett tillfälle hittade vi ett antal döda kråkor i skogen. Vi hade hört ett rykte om skottpengar på kråkor och det troliga var att bonden lagt ut gift på sina marker. Hasse, vår spejare – den minst kräsmagade av oss – fick uppdraget att skära av kråkfötterna. Det blev sju par. Jag gömde dem i sandlådan (krigsårens skydd mot granat- och bombsplitter). Som medicinman hade jag en viss nytta av några kråkfötter i bältet när vi var kråkfotsindianer. Efter en tid promenerade jag och Svenne in på ett apotek, där vi trodde att skottpengar skulle betalas ut. Personalen såg lätt chockad ut när jag la upp 14 kråkfötter på disken. Vi fick aldrig några pengar.

I det där bagaget hem från Amerika fanns också en pistol, en Browning och två coltrevolvrar. De var inlåsta i en skrivbordslåda. En dag när vi är 12–13 år blir jag helt häpen när Svenne öppnar lådan och plockar upp en revolver som han börjar vifta med. I lådan finns också en ask med patroner. Oväntat stoppar han en kula i cylindern, snurrar den och trycker av. Han siktar väl egentligen inte direkt, men där fick jag uppleva rysk roulette. När han trycker av för andra gången är jag på väg därifrån, skräckslagen. Jag hinner ut när han för tredje gången trycker av. Då är också han ute och ett skott går av och träffar stenplattorna utanför husets entré. Rikoschetten träffar ingen, jag är räddad.

I Amerika fanns 500–600 indianstammar som talade 2.000 olika språk/dialekter. En stam som jag inte kände till vid den här tiden var Hopiindianerna. Enligt uppgift har de en speciell fallenhet för matematik, och har också oväntade kunskaper i astronomi. De anser sig komma från Plejaderna och är kända för sina intressanta profetior, varav många har gått i uppfyllelse. Nästan 400 avtal/traktat ingicks med Amerikas indianstammar, som fick se sig lurade. Inga avtalslöften från regeringen hölls.

Ett par år framåt i tiden, 1944–45, får vi helt nya hjältar. På stadens strög, utanför biograferna, flanerar amerikanska flygare på kvällarna. Vi har fått veta att de efter bombningar i Tyskland fått maskinella skador som tvingat dem till nödlandningar i Sverige. Några säger att de kanske fingerat skador för att slippa fler bombuppdrag. På stadens militärflygfält står nu ett antal "flygande fästningar" och "liberators" uppställda.

Flygarna som alltså är bombfällare, navigatörer, skyttar och piloter är klädda i sina typiska flygarjackor i skinn, tuggar tuggummi och röker Camel. De var ett speciellt inslag i stadsbilden och förde oss närmare det pågående kriget.

Så kommer då äntligen den där majdagen när vi får veta att kriget är över. Vi rusar ut på skolgården, glada och uppspelta. Som barn hade vi tydligt känt kriget som ett hot, en hemsk skugga som hängde över vår vardag. Ransonering och mobilisering hade satt sina spår. Vi var tacksamma över att USA hade räddat oss från Hitler. Naturligtvis var Sovjetunionen delaktiga, de led de största förlustelserna med 20 miljoner döda, men fick inte samma erkännande – ryssarna var ju kommunister. Kanske var det här någonstans tidsmässigt, som vi allt oftare började säga USA istället för Amerika. Under åren 1945–49 administrerar USA Nürnbergrättegångarna mot de främsta nazistledarna. Flera av dem hade mycket hög IQ vilket tydligen inte lägger hinder i vägen för att lyda en vansinnig ledare. En del nazister var värdefulla och till USA kom fler än 10.000, varav cirka 1.600 handplockade vetenskapsmän och läkare, men även massmördaren Klaus Barbie som CIA använde i en kupp i Bolivia.

Efterkrigsåren: Nu är det tid för stenkakor, amerikanska med sving och jazz, Benny Goodman, Glenn Miller, Nat King Cole och också Charlie Norman med AFN-boogie. Från Tyskland kan vi ratta in American Forces Network som spelar jazzmusik från en militärbas. USA idag har ju 800 militärbaser världen runt för övervakning. Amerikanska jazzorkestrar: Count Basie, Lionel Hampton, Duke Ellington med flera turnerar i Sverige. Vi tar till oss musiken och vi väljer i menyn och får våra favoriter bland orkestrar och musiker.

Även amerikansk film, som en viktig del av amerikansk kultur, väller in och vi säger ja även till filmkulturen. Här finns ju legendariska skådespelare som ibland kanske blir våra idoler.

1950-talet inleds med Koreakriget och följs på 60-talet av Vietnamkriget. USA startar eller medverkar i ytterligare 41 krig, fram till våra dagar – stormakten har sedan självständigheten 1776 haft 21 år av fred. Varför är så många länder och folk så fientliga och krigiska mot världens största demokrati? USA har under efterkrigstiden använt CIA för omstörtande verksamhet, startat revolutioner och avsatt statsöverhuvuden. Deras verk kan vi se exempel på i Mellanöstern och Ukraina.

Berlinmuren faller 1989 och Sovjetunionen 1991. Gorbatjov träffar en överenskommelse med USA: Eftersom också Warszawapakten upplöstes skulle Nato inte tillåtas expandera en tum österut. Löftet bryts av Clinton och Nato expanderar med 12 länder. George W Bush startar kriget mot Irak efter elfte septemberattackerna och säger: De som inte är med oss, är emot oss. Ett startskott på en ny världsordning baserad på den så kallade Wolfowitz-doktrinen. Mycket kortfattat: Det land som för en politik som är eller kan vara ofördelaktig för USA är dess fiende. Obama tog över de pågående krigen i Afghanistan och Irak och startade krig i Syrien, Libyen, Jemen, Somalia och Pakistan. Den förda politiken har dödat miljoner och skapat enorma flyktingströmmar. USA:s utrikespolitik har förblivit imperialistisk, med världshegemoni som yttersta mål.

När jag blickar bakåt känner jag mig besviken. De kulturinfluenser vi tog till oss i form av musik och film var oftast positiva. Vi tänkte väl ganska gott om USA under lång tid. Viss kritik fanns mot en livsstil som vi ändå gärna kopierade. En stark kritik växte fram mot Vietnamkriget och det har funnits kritik mot att USA inledde kriget mot Irak.

I övrigt har Sverige och västvärlden i stort sett okritiskt accepterat den politik som Bush, Clinton och Obama-administrationerna fört. Det har varit helt politiskt korrekt. Har vår tacksamhet gentemot USA:s insats i andra världskriget för att rädda Europa blockerat och "förbjudit" möjligheten till befogad kritik?

De senaste decenniernas USA-krig har ju varit förödande för världen. Kan vi ställa vårt hopp till Donald Trump för en bättre värld?

STIG RYDMARK


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Svensk boprislycka i pandemins spår

Bidragen och stödinsatserna räddar bostadsmarknaden.. SBAB bedömer att priserna kommer att stiga ytterligare i höst.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.