Det goda skrået

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 12 februari 2019 kl 10.41

Gilla artikeln på Facebook


Den kulturella världen är hierarkisk, men den kan vara hierarkisk på olika sätt. Ett alternativ är att det finns en meritokratisk skiktning mellan de högt kvalificerade och de mindre kvalificerade. Det finns ett rum med utsikt för vetenskapsmän, skickliga författare och duktiga journalister. Sedan finns det en stor källarsal för de mindre kvalificerade: de som är propagandister, kändisskribenter och reprisjournalister som skriver om text som redan stått i andra tidningar. Det finns numer också datorgenererad text, framför allt i sportreportage.

Etablerade media, medströmsmedia, hävdar ofta att de skriver balanserat och sanningsenligt från rummet med utsikt. De anspråken möts nu med allt starkare kritik och ett svagare förtroende för etablerade media. Alltfler läsare noterar att det är just dessa alster, inte alternativmedia, som löpande åker dit för fake news. Det blir allt tydligare att läsarna behöver alternativa media för att inte bli desinformerade.  I en undersökning fick de tillfrågade ta ställning till påståendet: ”Om man verkligen vill förstå vad som händer i Sverige räcker inte traditionella medier utan man behöver dessutom följa alternativmedier och bloggare” Det var ingen liten grupp, utan flertalet, som instämde 48 procent, medan 44 procent var emot. (Inizio, december 2017).

Journalisterna i konventionella medier skriver inte bättre eller mer sanningsenligt, utan de är ofta sämre i båda dessa kvalitetshänseenden. Därför söker de ny legitimering för sin hierarkiskt upplyfta position. Eftersom de utgör mediesamhällets överklass är de överlägsna i variabeln pengar. Det var länge sedan vänsterskribenterna var fattiga och identifierade sig med arbetarklassen. Nu är de alla kulturmarxister som sätter fokus på den egna ekonomin och det egna varumärket. Nu anser de, som vilken framgångsrik näringslivsdirektör som helst, att den egna höga lönen är ett säkert bevis på en skicklighet som yrkesman.

När beteckningen fake news alltmer uppfattas som en beskrivning på dem själva och inte på alternativmedia behövs nya epitet. Det nya ordet som man hoppas blir mer framgångsrik är junk news. Det är news av och för de fattiga. Hånfullt skriver de om ”Swish-journalister”, skribenter som kompenserar sin brist på fast lön genom att be nöjda läsare om ett bidrag. Men är det skamligt att läsarna betalar skribenterna, istället för mediemogulerna och statskassan? 

Begreppet junk news kan också koppla till junk mail som många människor värjer sig mot. I överflödssamhället är konsumenten val ofta att undvika det överutbud av erbjudanden som tränger sig på. Reklamen utgör en liten andel av materialet i alternativa medier, men är en stor andel i de reguljära. Alternativmedia är resurssnåla i flera bemärkelser, medan medströmsmedia har ett överutbud i allt utom i läsvärda artiklar. 

En tredje grund för en hierarkisk ordning är en moralistisk uppdelning i de goda och de onda. Det finns en grupp ”anständiga” i toppen och sedan finns de alternativa media som nu inte främst kan betraktas som fattiga, utan klassificeras om till ”oanständiga”. Men moralism är alltid en diskutabel moral. Moralismen bygger sällan på en bättre moral, utan på en maktposition som ger möjlighet att moralisera.

Det centrala för den mediala överklassen är kanske varken kompetensen eller penningpåsen utan den närmast feodala positionen. Det är inte kunderna som bestämmer som i en marknadsekonomi, utan istället en mer medeltidsaktig struktur, skrået. Journalister skriver för andra journalister. Bara en lydig lärling avancerar till gesäll och sedan till mästare.

Ett modernt inslag i skråmodellen är kändisfaktorn. En kändis blir främst en kändis genom att interagera med andra kändisar. Man adlar varandra. En journalist har inflytande över en eftertraktad resurs, publicitet, så han kan upptas i kändiskretsen. Detta gör det än viktigare att stänga ”de oanständiga” utanför. De ”anständiga” fraterniserar med varandra och vänder ryggarna utåt mot läsarna.

Fördelen med en ”fri press” är inte primärt att det finns olika ägare utan att olika frågor får en allsidig belysning. Det finns förespråkare och det finns kritiker. Förr var det t o m lite finare att vara kritisk, att kallas ”litteraturkritiker” var förmer än att skriva recensioner, men nu är kritik väldigt omodernt. De ”anständiga” bemöter inte de ”oanständigas” idéer utan moraliserar bara över deras usla låghet; fjärran från demokratiskt ideal där kloka bedömningar vaskar fram genom en öppen och rationell diskussion. Den diskussionen har i hög grad tystnat i medströmsmedia. Journalistkåren ser sig som medarbetare på ett av propagandaministeriets lokalkontor. Det finns ett visst debattutrymme, men man skall hålla sig inom åsiktskorridorens trånga väggar och fördöma hat och hot. Ja, inte den egna sidan, utan det man tillskriver de andra.

Förr talade man om kvällstidningar och en påver kvällstidningsjournalistik. Idag hör alla medströmsmedia till den kategorin. Den viktigaste desinformationen är inte den rena lögnen utan det stora problemet är felvinklingar, osynliggörande av problem och uppförstoring av fördelar som är små och hypotetiska. Det är oftare urvalsförvanskning än urkundsförfalskning. Olika åsikter tenderar att i viss mån neutralisera varandra och punktera lögner, medan samstämmighet döljer lögner och ger ökat genomslag. Demokratin i Sverige kan dock knappast överleva om åsiktspluralismen blir ännu mindre.

Ett farligt stöd för en sovjetisering är om lagstiftningen stöttar upp den censur som mediebranschen etablerat genom att lagföra människor enligt diktaturlagen ”Hets mot folkgrupp”. I FN finns ett flertal konventioner som samtidigt hyllar både yttrandefrihet och censur. Sådan oklarhet gör både pluralister och antipluralister halvnöjda. Men med allt fler riktlinjer för vad som anses kränka en skyddsvärd grupp blir åsiktsfriheten allt mer kringränd. Globalt har det alltid funnits många starka krafter som ogillar yttrandefrihet och bara vill ha den termen som ett tomt honnörsord. Yttrandefrihet uppfattas som mer attraktiv när den principen omgående följs av ett ”men”. Yttrandefrihet, men med yttrandeansvar, tycker många låter bättre. I många länder finns en journalistkår vilka lika hängivet som den sovjetiska hyllar det rådande partiet handfasta ledning. Nu sluter stora delar av journalistkåren i väst upp mot yttrandefriheten som man tidigare stött. Idag väger den nu lätt mot krav på repression av rasism, ”islamofobi”, antifeminism, och motstånd mot fler än två kön. Journalismen övergår alltmer till så kallad agendajournalistik vilket inte leder till pluralism, utan till ensidighet och upprepning. Drevet är journalistikens lägsta stadium. Försökspersonerna i en undersökning fick ta ställning till ett påstående om journalistik: ”De flesta journalister på traditionella medier driver sin egen agenda istället för att beskriva verkligheten som den är”. Ungefär hälften av de tillfrågade instämde i denna hårda kritik.

I det nya narrativet påstås det vara hög moral att ”våga vägra ta debatten”. Eftersom de onda och oanständiga normalt vinner debatterna så gäller det att undvika debatter och istället mala på med massivt PK-artilleri. Stalinorglarna pumpar oförtrutet på mot nationalism, självständighet och populism. Att upprätthålla en obligatorisk värdegrund är varje egenmäktig härskargrupps ambition. Journalistkåren såg sig tidigare som kritiker till andra grupper i makteliten. Nu råder en åsiktsfusion och social förbrödring, men frågan är om mediehierarkin åtnjuter legitimitet. De tillfrågade ställdes inför en nyckelbedömning: ”Det som rapporteras i svenska medier är på det hela taget sant, relevant och balanserat”. Resultatet blev remi mellan de som instämde och de som instämde ej, vilket måste tolkas som en djup förtroendekris.  Inga narrativ om anständiga journalister som tappert kämpar mot ruskiga ”swish-journalister” och ”junk news” kan trolla bort det omfattande misstroendet mot en bransch som övergivit sin yrkesetik. De måste hitta tillbaka till sant, relevant och balanserat eller så förtjänar de att ersättas av nya media. 

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Svenskägt fartyg kvar i Iran

Stena Impero fast i ökenlandet. Tre ryssar i kvarhållna besättniingen – Moskva kan ingripa.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.