Hetslagen är bisarr och måste bort

Publicerad 19 februari 2020 kl 11.06

Kolumn. Förbudet mot att "uttrycka missaktning" mot utvalda folkgrupper, vid sidan av påbuden om skyldigheten att tro på floskeln om "allas lika värde", får Sverige påminna om Gorbatjovs Sovjet, enligt Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Ofta anförs att man ska se på olika förslag med välvilja. Man ska anta att lagstiftare och politiker arbetar för det allmänna bästa och att de i denna strävan gör delikata avvägningar mellan olika åtråvärda mål. Men ofta tror jag att en respektlös angreppsvinkel är mer fruktbar. Ju mer andra bugar för en doktrin desto troligare är det att denna icke-reflekterande respekt är det skydd som gör att en nonsensdogm kan överleva. Låt mig respektlöst granska några sådana doktriner som kastar en mörk fördummande skugga över samhällsdebatten.

Lagen om hets mot folkgrupp påstås vara ett nödvändigt skydd som gör att yttrandefriheten tyvärr måste inskränkas något lite. Är det så? Låt oss titta närmare på lagen BrB 16 kap 8§: ”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet döms för hets mot folkgrupp”.

Misstänksam hermeneutik leder direkt till en observation av uppenbar ohederlighet från lagstiftarna. De påstår att lagen är riktad mot hets vilket inte stämmer. Förbudet är mot ”hot” och mot ”uttrycker missaktning”. Förbudet mot hot tycks rimligt, men förbudet mot att uttrycka missaktning får alla varningsklockor att ringa. Det är ingen liten inskränkning av yttrandefriheten utan närmast ett avskaffande. Jurister har ofta en svag känsla för språkets substans, utan ser pragmatiskt på hur man ska knyta ihop brott och straff. Döper man ett nytt brott till ”oaktsam våldtäkt” så motiverar det ett högre straff i allmänhetens ögon än om det kallats ”sexuell vårdslöshet”.

Hets finns i en liberal tradition som ett indirekt brott. Den som hetsar utövar inte våld själv men motiverar våld av andra mot en tredje person. John Stuart Mill för ett resonemang där han försvarar kritik av en spannmålshandlare som höjt priserna i de flesta situationer, men inte vid en demonstration med facklor utanför spannmålshandlarens hem. Jag anser att denna inskränkning är rimlig. Men att kalla ”uttrycker missaktning” för hets är helt orimligt, ja det är bedrägligt, och det är dessutom avsiktligt bedrägligt. Lagen hets mot folkgrupp borde avskaffas och ersättas av en lag mot hets av folkhop.

Den koppling som tidigare funnits till hets har undergrävts. Det finns krav på spridning men det har uttunnats till att budskapet ”spridits”. I något fall spred en lokal politiker ett kritiskt mejl till sig själv och det räckte för att uppfylla spridningskriteriet så den diskrete brevskrivaren fälldes för hets mot folkgrupp, fast det var ”offret” som hetsade mot sig själv.

Tanken att skydda en grupp är också märklig när det i stort sätt alltid är ett mindre antal personer som kritiseras. Tanken är att vissa känsliga åhörare som hör till gruppen i fråga, eller hyser sympati med den, ska ta illa upp. Det tycks som en feltänkt tanke. Om någon skriver att en namngiven person är en typisk girig kapitalist så stänker det lite på kapitalister i allmänhet men kritiken är ändå främst mot denne person. Många kapitalister kan även vara kritiska till en utpekad speciell kapitalist. Många invandrare är mer kritiska till den kriminelle invandraren, än mot att den kriminelle beskrivs som en kriminell invandrare.

Den öppna samhällsdebatten, som alla säger sig värna, handlar i hög grad om fenomen som grupper av personer. Man kan diskutera företeelser som ”Metoo”-kampanjen utan att hänga ut personer. Vid namns nämnande gäller specifika anklagelser och krav på bevis. Specifika personer som brottslingar och brottsoffer tycks lämpliga för en domstol, men i samhällsdebatten är det viktigare att diskutera fenomen än speciella personer. Så varför lagstifta för en grupp som inte i en rimlig bemärkelse är brottsoffer, en del drabbats kanske något, andra inte alls? Hela idén med ett kollektiv som alla blir kränkta är närmast bisarr. En del svenskar instämmer med en utländsk kritik av Sverige, andra ser den som felaktig. Varifrån kommer tanken om en unison reaktion i den kritiserade gruppen. Dessutom åtalas brottslingen som en kugge i en brottsutövning mot en drabbad grupp vilket också är märkligt.

Sedan har vi påståendet att yttrandefriheten ska värnas och det ska beredas plats för en öppen debatt. Hetslagen påstås ge skydd mot stereotyper, men den bygger på sina egna stereotyper. Så här krokigt och fördomsfullt resoneras det i Europadomstolen om hate speech, vilket påverkar rättskipningen i Sverige: ”The term 'hate speech' shall be understood as covering all forms of expression which spread, incite, promote or justify racial hatred, xenophobia, anti-Semitism or other forms of hatred based on intolerance, including: intolerance expressed by aggressive nationalism and ethnocentrism, discrimination and hostility against minorities, migrants and people of immigrant origin.”

En effekt av detta är en rejäl avvikelse från likhet inför lagen. När Reinfeldt försvarade Hetslagen i en debatt med Åkesson var han inne på den linjen; den skyddar bara vissa ”skyddsvärda grupper” och svenskar är inte en sådan grupp. Olika höga jurister har lite olika åsikter om detta och straffskärpningsregeln har reviderats mot likhet inför lagen. Men detta gäller inte i praktiken så alla olika antidiskrimineringslagar har en diskriminerande svenskfientlig effekt.

Hetslagen har ytterligare svagheter. Justitiekanslern är i de fall det rör sig om så kallade tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott den som avgör om åtal ska väckas eller inte vilket öppnar för rent godtycke. Nu har det plötsligt blivit en stor ökning av fall i rätten. Det beror inte på ändringar i ”brottsligheten” utan att polisen och JK följer upp den auktoritära stämningen i Europa mot politisk opposition som man söker kriminalisera.

Det finns inga demokratiska motiv bakom denna lagstiftning utan en strävan att eliminera åsikter. Vi har inte ett läge som i Stalins Sovjet utan mer som i Gorbatjovs Sovjet. Det systemet, kallat Glastnost, hade liberala drag men också antidemokratiska. Öppenhet gällde i vissa frågor, men inte om värdegrunden. En del av den sovjetiska värdegrunden som inte fick ifrågasättas var principen om ”kommunistpartiets ledande roll”. Det var ingen liten inskränkning utan med den regeln stod och föll hela regimen.

”Kontrarevolutionära åsikter” förbjuds också i den svenska värdegrunden. Generalklausulen beskrivs av anhängarna som ”principen om alla människors lika värde” och finns exempelvis i ”Demokratiparagrafen” för public service. Den har ingenting med demokrati att göra. Det är inte ens en princip med något intellektuellt innehåll utan ett kvasireligiöst mantra. Det finns ingen substans alls och det gör att vem som helst kan angripas för att bryta mot den regeln. En del välvilliga vill koppla principen till religionen, men den stöds inte av någon religion. På domens dag sorterar Jehova upp människor som är mer värda och ska till himlen från de mindre värda som ska till helvetet. Allah och Budda sorterar löpande vid dödsfall.

Det finns heller ingen sekulariserad person som anser att alla människor har lika värde, det är bara tanklöst hyckleri av människor som tycker det låter snällt. Svenska folket anser själva att de tror på denna hyllade princip, men det är inte så när de ställs inför en mer konkret fråga: 1/ människor har ett högt lika människovärde högre än djurs eller 2/ människor och djur har samma värde. Då svarar en rejäl majoritet att djur och människor har samma värde. Alla människors lika värde är en tom tanke utan intentionsdjup som folk instämmer i för att indoktrineringen har varit så ihärdig och ensidig. Yttrandefrihetens syfte i samhället är just att utsätta dåliga doktriner för kritik och höja nivån i tänkande. Det är därför inte så överraskande att de dåliga doktrinernas prästerskap försöker förbjuda kritik som de inte klarar av att bemöta i sak.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Knockade helt kvarter. Det turkarna inte vet: Han är proffsboxare.0 Plus

Sex med flyktingbarn

Talar ut anonymt på vänstersajt. Nu väcks frågan om svenska kvinnors sex med flyktingbarn kan vara övergrepp.0 Plus

Ekonominyheter

Bolånetagare ska få slippa amortera

Finansinspektionens nya coronadrag.. Ska gälla samtliga nya och befintliga bolånetagare.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.