I november 1989 klev jag, 23 år gammal, ur ett flygplan på Budapest Ferihegy International Airport. Det Ungern som väntade mig var ett land som var mitt uppe i en enorm förändringsprocess. Järnridån var under nedmontering och 200 kilometer stängsel vid den österrikiska gränsen hade rivits månaderna innan. Ett kvarts sekel senare ser jag stor potential i detta land – både politiskt och ekonomiskt.
Tidigare under året 1989 hade ett ”demokratipaket” antagits som bland annat ändrade stora delar av konstitutionen och säkrade relativt långtgående medborgerliga friheter samt pressfrihet. Regeringen hade börjat förhandla med den antikommunistiska oppositionen – inklusive det nybildade ”Fidesz”. En central person i dessa samtal var den då 26 år gamle studenten Viktor Orbán som under sommaren 1989 gjorde sig internationellt känd genom ett offentligt tal i Budapest där han krävde att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern. Bara några veckor innan jag anlände till Ferihegy hade ett flerpartisystem antagits och kapitlet ”Folkrepubliken Ungern” var i praktiken avslutat.
Som affärsman lagd åt det antikommunistiska hållet var Ungern en spännande plats för mig att vistas på vid tidpunkten. Efter nästan ett halvt sekel av kommunistisk ockupation var det ungerska folket redo att börja skriva ett nytt kapitel. Flera generationer ungrare var uppväxta i ett totalitärt system och nu skulle man plötsligt börja bygga en nationell demokrati.
Kulturkonservativ som jag är minns jag även hur jag imponerades av det starka, levande och stolta kulturarv som väntade mig i Ungern. Det första som mötte mig var Budapest – en magnifik europeisk metropol där varenda gathörn skvallrar om en stolt och rik historia. Jag hann även besöka en landsbygd med charmiga byar och pampiga gårdar. Men framförallt mötte jag ett folk med en stark identitet som värdesatte nationella värden, kultur och historia.
Besöket i Ungern 1989 satte avtryck. När jag nu, ett kvarts sekel senare, börjar etablera en andra bas i Budapest så är det efter att med glädje ha kunnat konstatera att ungrarna har lyckats behålla sin känsla för det egna: För nationen och kulturen – trots över 25 år av Hollywoodkultur och lockande löften och kapital från väst (vilket inte alltid har slutat så väl).
Och inte bara det. Sedan Fidesz kom till makten 2010 upplever jag att ungrarna på allvar har tagit kommandot över det egna landet och visar att man är herrar i eget hus – hur mycket EU, USA, IMF och deras vänsterliberala vänner i internationell media än försöker hunsa landets befolkning. Europa har de senaste åren kunnat skåda hur ett europeiskt land vågar utmana den annars så starka vänstereliten på alla arenor. Med en nationalkonservativ kulturpolitik, utbildningspolitik och utrikespolitik. Och med en ekonomisk politik som, helt utifrån ungerska förutsättningar, försöker bygga hållbar tillväxt och välstånd över en längre tidshorisont än den aktuella mandatperioden (till skillnad från tidigare vänsterregeringars kortsiktiga ”låna och spendera”-politik).
När regeringen i april valdes om kände jag mig trygg i att den sunda politiken för tillväxt och ekonomiskt oberoende kommer att fortsätta. Dessutom har Ungern ett unikt politiskt klimat i det att en nationalkonservativ regering inte bara representerar en bräcklig högerfalang. Fidesz har en dominerande ställning i mitten-höger av ungersk politik och på båda sidor om regeringen finns det naturliga oppositionsblock. Ett där de globalistiska liberala, gröna och socialistiska partierna försöker samsas och ett yngre och mer radikalt nationalistiskt och traditionalistiskt som utgörs av Jobbik.
Detta politiska fält ger goda förutsättningar för att Ungern för lång tid framöver ska kunna ha en balanserad, pragmatisk och konservativ regering som värnar den egna nationen. Skulle man börja vackla i grundläggande nationella värden finns Jobbik på kanten och bevakar att kursen ligger fast och att det egna landet inte säljs ut eller försakas.
Det nuvarande kulturella och politiska klimatet gör att jag trivs i Ungern och planerar att spendera mycket mer tid i landet framöver. Den ekonomiska inriktningen gör att jag tror på Ungern som ett land värt att investera i för den som är långsiktig och inte jagar snabb profit. Därför tar jag nu ett steg med ena foten från Berlin till Budapest och det är med nästan barnslig förtjusning jag ser fram emot detta äventyr.
Patrik Brinkmann von Druffel-Egloffstein
Entreprenör och mecenat
