Rapporten tecknar bilden av en skola som inte styrs utifrån vetenskap utan snarare av subjektiva tolkningar, trender och ideologiskt färgade uppfattningar.
Skolforskningsinstitutet kritiseras särskilt hårt. Institutet använder metoder som ger stort tolkningsutrymme, där översiktsförfattarnas egna politiska och ideologiska uppfattningar kan färga resultaten.
Riksrevisionen konstaterar att resultaten ”inte är replikerbara” och att myndigheten inte kräver att forskarna redovisar hur egna perspektiv kan ha påverkat slutsatserna – så kallad självreflektion – något som internationellt anses grundläggande.
"Sådan reflektion anses viktig eftersom det finns utrymme för subjektiva bedömningar i arbetet med kvalitativ syntes", skriver Riksrevisionen.
Skolforskningsinstitutet menar att ett uttalat krav på att dokumentera självreflektion inte behövs, eftersom sådan reflektion redan är en integrerad del av forskningsprocessen. Det köper emellertid inte Riksrevisionen.
Samtidigt visar granskningen att systemet för att ta till vara lärares beprövade erfarenhet i princip inte existerar. Ingen myndighet har i uppdrag att samla in och värdera den professionella erfarenhet som skollagen kräver, och erfarenhetsutbyte sker sporadiskt och odokumenterat.
Därmed glider skolan bort från en av sina mest stabila kunskapskällor: det som visat sig fungera i praktiken över tid.
Även Skolinspektionen får kritik. De kvalitetskriterier som används vid granskning av skolor saknar både tydligt forskningsstöd och koppling till elevers faktiska kunskapsresultat, men får ändå normerande effekt över hela skolväsendet.
Riksrevisionen sammanfattar: statens stöd till skolan vilar inte på bästa tillgängliga kunskap och riskerar därför att ”begränsa elevers rätt att utveckla kunskaper och färdigheter”.
