I debattartikeln som publicerades i september konstaterar ekonomerna att den sönderreglerade bostadsmarknaden gör att svensk fördelningspolitik blir meningslös och innebär en kraftig förskjutning av kapital från den fattigaste till den rikaste delen av befolkningen.
Debattartikeln bygger på en rapport från Reforminstitutet som visar att storleken på förmögenhetseffekterna varierar kraftigt mellan kommuner och mellan fattiga och rika. Konsekvenserna kan visa sig ödesdigra för den sociala rörligheten, hävdar rapporten.
I Reforminstitutets studie tjänar Finland som referensfall eftersom byggtakten där följt befolkningsutvecklingen i en takt som är normal för ett nordeuropeiskt land som varken försvårar byggandet i onödan eller har haft någon överdriven byggboom eller bostadsbubbla.
Om Sveriges bostadsbyggande hade följt Finlands sedan 1997 hade antalet nybyggda bostäder varit ungefär en halv miljon fler, enligt rapporten. Ekonomerna hävdar att detta skulle ha genererat en samhällsekonomisk vinst på 74 miljarder kronor beroende på hur konsumenter värderar bostäder. Därtill hade tillväxten förbättrats eftersom företag som vill expandera lättare hade kunnat få anställda att flytta dit de behövs.
Sveriges bostadsägare beräknas ha ökat sin förmögenhet med 972 miljarder kronor på grund av att byggandet inte har varit lika högt som i Finland. Av detta har 865 miljarder gått till den rikare halvan av befolkningen och 350 miljarder till den rikaste tiondelen.
Stockholm läns bostäder är värda 375 miljarder mer på grund av utbudsbegränsningen. Som en jämförelse var intäkterna från den nu avskaffade förmögenhetsskatten 6 miljarder kronor per år och kanske ännu mindre när indirekta effekter beaktats.
Enligt rapporten är var tredje svensk nettoskuldsatt och har alltså större skulder än tillgångar bostaden inräknad. I övrigt äger de 20 procent rikaste ungefär 80 av nettoförmögenheterna, inklusive bostäderna, i Sverige.
