Idag 14/12 handlar nyheterna om hur stygg president Bashir al-Assad varit eftersom han inte levererat mat och medicin till de internationella jihadistarméernas motståndsficka i Alleppo.
Att en belägringsarmé knappast i världshistorien levererat förnödenheter till den inneslutna armén förbigås av medias experter. Nu i november när den amerikansk-irakiska belägringen av Mosul utspelades, precis samtidigt som den rysk-syriska belägringen av Aleppo, gjorde man från amerikansk sida ett undantag. Och det var just ett undantag. Nyhetsmedias experter har inte särskilt långa minnen när det gäller sina hussars handlingar, men Fria Tiders läsare minns nog hur det lät i april 2016 vid den amerikansk-irakiska belägringen av Fallujah. Den traditionella taktiken kom till användning. Hundratals civila svalt ihjäl. Jag citerar Huffington Post: "Asked if the U.S. was comfortable with Iraq’s siege tactics on Fallujah, White House Press Secretary Josh Earnest said this week that the government in Baghdad is dealing with a very difficult situation." Inga följdfrågor.
Låt oss nu se det positiva! När nyhetsmedia jämrar sig över hur stygga frihetens försvarare har varit är detta ett gott tecken. Sunni-islam och västvärldens politiker kommer nu att förlora sitt krig mot Syrien.
Men detta är definitivt ingen förlust för USA. De ändlösa krigen mot olika regimer i Mellanöstern har kostat landet biljoner dollar i skattemedel – helt utan nytta för amerikanerna utanför militärindustrin. Och det har återigen visat sig att meningslösa krig är betydligt mer skadliga för de egna soldaterna än vad ärofulla krig är. Idag tar i genomsnitt 20 hemkomna amerikanska soldater sina liv – varje dag. Avslutningen av Syrienkriget, liksom Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, är amerikanska segrar över landets egen ondskefulla "deep state".
Den största segraren är emellertid Ryssland. Genom sitt framgångsrika stöd till Syrien har man visat att man är en allierad att räkna med, även mot stora västerländska sammansvärjningar. Med krigets avslutande sätter man stopp för den jihadisttrafik mellan sitt eget land och Mellanöstern som man sett som en inrikespolitisk fara. Den egna militären har fått stridserfarenhet och fått visa vad man kan, framför allt inför det egna folket.
Dessutom var den ryska framgången i Syrien både militär och utrikespolitisk, vilket förbättrar förtroendet för staten och statsledningen. Oavsett vem man röstar på ger detta trygghet och framtidstro, något som är lika viktigt för ryssar som det är för oss.
För Iran gäller i stort sett detsamma som för Ryssland. Varje framgång, ekonomisk eller militär, är extra viktig för ett land med många fiender. Det vapen som de sunnimuslimska diktaturerna och USA har använt sig av mot Iran har varit ekonomisk belägring, dvs handelsbojkott. Skillnaden mellan ett ekonomiskt krig och ett militärt krig är att militära krig är oerhört lönsamma för den statsnära militärindustrin. Enorma pengar kommer i rullning vid krig och detta har en tendens att förlänga krigen.
Ett bojkottkrig däremot har inga ekonomiska vinnare – handel är som bekant alltid lönsam för både köpare och säljare. I princip förlorar angriparen lika mycket, krona för krona, som den angripne. Sanktioner är därför meningsfulla bara ifall det angripna folket är så fattigt och i ett sådant politiskt upplösningstillstånd att den extra fattigdomen leder till uppgivenhet och politiskt kaos i landet. Omvänt gäller att utrikespolitiska och militära framgångar stärker regimens ställning hos folket. Avsevärda framgångar gör sanktioner mot landet meningslösa.
Europa då? Vi är också stora vinnare. Migrantströmmarna kan nu vändas åt rätt håll. Miljoner unga män från Syrien kan nu flytta hem och börja bygga upp sitt land, det land som de borde ha stannat kvar i och försvarat från början.
Miljoner andra asylbedragare är också berörda. "Syrier" som egentligen kommer från andra länder – alla de som hoppade på tåget när våra politiker öppnade portarna till Europa – förlorar nu sin ursäkt för att stanna kvar hos oss. Freden i Syrien gör det allt svårare för våra lokala landsförrädare att förklara varför vi måste erbjuda Mellanösterns och Nordafrikas unga män socialstatens bekväma levnadsförhålladen i våra länder – i synnerhet när många av dessa tycks tolka erbjudandet på samma sätt som en sämre medeltida ockupationsarmé, dvs fri våldtäkt och plundring.
Carl Lundström, Zürich
carl@lundstrom.com
+41 763 262630
