Terrorismen stoppas varken med kärlek eller övervakning

Insändare

Publicerad 15 april 2017 kl 16.46

Insändare. Man kan inte bekämpa terrorism med kärlek, öppenhet och tolerans. Istället är det just dessa ledord inom svensk politik som har låtit terrorismen invandra till vårt land från första början. Och om vi inte står upp mot floskler och politisk korrekthet kan makthavarna ta chansen att skapa ett mångkulturellt övervaknings­samhälle i terrorismens spår, varnar Nils Degerlund.

Gilla artikeln på Facebook

Efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm har den svenska debatten främst fokuserat på olika former av känsloyttringar. Det budskap som basunerats ut har varit att om vi bara visar mer kärlek, öppenhet och tolerans så kommer Sveriges problem att lösa sig. Att det är just den naiva och ansvarslösa mentaliteten som till stor del ligger bakom Sveriges nuvarande problem verkar ingen på den "goda" sidan ens reflektera över, utan huvudena sitter fortfarande fast förankrade i sanden. När så diskursen ibland lyckats ta sig förbi alla hycklande floskler har den sällan berört grundproblemen utan oftast fastnat vid symptomåtgärder så som skärpt lagstiftning, fler poliser, mer övervakning, förbud mot medlemskap i olika organisationer och så vidare, vilket om inte annat visar på hur enögd den svenska samhällsdebatten är idag.

Förvisso behövs vissa av dessa symptomåtgärder som fler poliser och rent generellt bör straffen vara hårdare på många brott i Sverige, men vi ska inte leva i villfarelsen och tro att det kommer stoppa framtida terrorister. Vi skulle rent hypotetiskt kunna ha dödsstraff på terrorism, men det skulle inte hjälpa de som redan drabbats av ett terrordåd och skulle heller inte avskräcka en radikal islamist då det martyrskap döden innebär snarare ses som något eftersträvansvärt och inte ett straff.

Allvarligare blir det när symptomåtgärderna innefattar förslag som ökad övervakning, förbud mot medlemskap i vissa organisationer eller ens att uttrycka stöd för vissa grupperingar. Jag förstår att det i stundens hetta låter lockande, men tänker man ett steg längre så inser man att dessa snarare är kontraproduktiva åtgärder som kommer att användas mot oss och inte för oss.

Om vi börjar med idén om ökad övervakning. Ofta proklameras fördelarna med ökad övervakning av dess anhängare med devisen "om du inte har något att dölja så behöver du inte heller vara orolig". Felet med det tankesättet är att det inte är du som avgör om du har något att dölja, utan det är staten som godtyckligt avgör om du har något att dölja. Frågan man också måste ställa sig är om man verkligen vill ha ett samhälle där varje steg man tar och varje ord man säger ska kontrolleras av staten för att man ska få uppleva en känsla av trygghet. Just det, en känsla av trygghet, med andra ord en falsk trygghet, för inget system i världen kommer kunna hindra en enskild individ från att begå ett terrordåd likt det i Stockholm om vi ska ha en frihet värd namnet. Mer övervakning leder inte till faktisk ökad trygghet, istället leder den till ett fängelse för folket.

Som tidigare nämnts så har tankar på förbud mot medlemskap i vissa organisationer eller ens att uttrycka stöd för dylika dykt upp som förslag på förebyggande åtgärder för att bekämpa terrorism. För att specificera vilka grupperingar man syftar på så har vanligen begrepp som terroristorganisation eller våldsbejakande organisation använts. Det är egentligen ganska irrelevant vilka begrepp man väljer att använda, utan det intressanta är vad som inkluderas i begreppet och vem som definierar valt begrepp. De som förespråkar olika typer av nämnda förbud bör vara medvetna om att definitionen kommer att bestämmas av och uttolkas av det kulturmarxistiska etablissemang som idag sitter vid makten. Det får antas vara osannolikt att tro att de skulle stifta lagar som slår mot deras egna led eller mot den mångkultur de omhuldar, utan det troliga är att en sådan lagstiftning framförallt kommer riktas mot så kallade högerextrema. Ett epitet som alla riskerar att få klistrade på sig som uttrycker någon form av kritik mot dagens mångetniska samhälle, vi riskerar med andra ord att gräva vår egen grav genom att stödja ett sådant förslag. Och även om en sådan lagstiftning mot förmodan skulle tillämpas relativt objektivt så tror jag inte på själva idén om att förbjuda uttryck av stöd för vissa åsikter.

Om man går in på de mer grundläggande problemen så har många en tendens att stirra sig blinda på islam, som att islam isolerat är problemet här. Den 39 årige uzbeken som nu sitter anhållen misstänkt för terrordådet på Drottninggatan levde inte något renlärigt muslimskt liv, han konsumerade alkohol och festade enligt vad bekanta sagt. På samma sätt var det med den tunisiske terroristen som i Nice förra året, även han med en lastbil som vapen, dödade 84 människor. Det var alltså inte primärt någon religiös eller ideologisk övertygelse som drev dessa personer till att begå terrordåd, det var snarare det utanförskap som ofrånkomligt bildas som en naturlig konsekvens av ett mångetniskt samhälle. Det är den rotlösheten som driver dem till radikal islamism, däri finner de den identitet de eftersöker samtidigt som den legitimerar ett kanaliserande av den aversion de känner för västvärlden.

Grundproblemet är alltså varken avsaknad av tolerans eller för lite hjärtformade händer, det är heller inte för lite övervakning eller för låga straff. Och för att krossa alla counterjihadisters endimensionella världsbild, är problemet heller inte bara islam. Det fundamentala problemet är det mångetniska samhället som våra politiker, oaktat dess negativa konsekvenser, aktivt förespråkat i decennier. Från vänster till höger har man konsekvent bedrivit en politik som länge visat sig vara skadlig för vårt folk, men som visade sig från sin allra mest uppenbart destruktiva sida vid terrordådet i Stockholm.

Som jag ser det finns det egentligen bara en sak som på sikt kan få Sverige och Europa på rätt köl igen och det är ett avvecklande av det mångetniska samhällsexperimentet. En kursändring där idén om integration läggs på historiens skräphög till förmån för en storskalig repatrieringsplan som med hjälp av olika incitament på sikt kan få det stora flertalet av alla utomeuropéer att återvända till sina hemländer. På så sätt kan vi överlämna ett Sverige och Europa till framtida generationer som varken är ett övervakningssamhälle eller en totalitär polisstat där man förbjuds att sympatisera med vissa åsikter, men där man ändå är fri från en konstant känsla av otrygghet och rädsla för våld och terror från utomeuropeiska etniska och religiösa grupper.

Nils Degerlund


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Marginalen bank: Fel att beskriva våra lån som en gåva från skattebetalarna

"Är inte återbetalningsfria".. Så svarar banken på gårdagens artikel om subventionerade lån till kvinnor och minoritetsgrupper.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.