Agendasättarna och verkligheten

Publicerad 31 augusti 2015 kl 00.03

Kolumn. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har svårt att bestämma sig för när tidningar egentligen ska skriva ut etnicitet på personer som har begått brott. Jan Tullberg granskar ett maktspråk med kluven tunga.

Dela artikeln

En av den pågående invandringens nackdelar är enligt kritikerna en ökande kriminalitet som drabbar svenskarna. Varje enskilt brottmål blir ett fall som tynger i vågskålen för eller emot den tesen. Media har gång efter gång manipulerat genom att beskriva invandrarbrott som om det var svenska förövare. Men kopplingen mellan invandring och ökad kriminalitet blir allt mer uppenbar, så media driver alltmer hårdvinklade kampanjer för att ändra den verklighetsuppfattningen.

Peter Wolodarski försöker i en ledare att hitta en förklaring till varför traditionell media ibland anser att etnicitet är relevant och ibland irrelevant (DN 16/8). Det går inget vidare. Han påstår att det som grundregel är önskvärt att inte nämna etnicitet. Den pressetiska regeln lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Generellt kan sägas att det alltid är besvärande för en etnisk grupp att kopplas med ett brott, så omnämnande kan alltid bedömas som ”missaktande”. ”Berörda personer” betyder rimligen såväl offer som gärningsman, och knäckfrågan är när uppgiften om deras etnicitet är relevant.

Det är svårt att inte koppla relevant till den dominerande politiska agendan. Invandring är en kontroversiell fråga i Sverige och kriminalitet över etniska gränser blir därför synnerligen viktig. För Wolodarski, liksom för hans anhängare och motståndare, är etniciteten i kriminella situationer alltid relevant, även om han hävdar att han har en annan åsikt.

Informationen kan vara ”positivt relevant” och stödja ens åsikter eller vara ”negativt relevant” för ens position. Enligt den agenda som DN och övriga i hela den traditionella pressen driver så är våld av svenskar mot invandrare något som stöder agendan och därför gärna poängteras eller fabriceras. Men våld av invandrare mot svenskar går emot agendan och utgör de situationer där etniciteten gärna ses som något som ”saknar betydelse i sammanhanget” och därför med hänvisning till de pressetiska reglerna utelämnas.

När det gäller övergrepp mot invandrare är känsligheten desto större och även händelser som borde ses som betydelselösa och irrelevanta får relevans. Handgranater är artikelstoff, men inte smällare, om nu inte smällaren går av nära en romsk tiggare, för då ges incidenten feta rubriker. En sådan prioritering är naturligtvis grovt partisk och har låg legitimitet utanför journalistkåren.

Desinformationen ska ses i det ljuset. Det gäller att tona ner det hot som utgörs av invandrare och skruva upp hotet som utgörs av svenskar mot de stackars invandrarna. Det kan sägas att alternativ media också har en agenda, men den är i hög grad en reaktion på de etablerades partiskhet. När dominerande medier börjar censurera och desinformera skapas en nisch för ny och mer sanningsenlig media.

Nya medier startar inte med hög goodwill och utsätts dessutom för en massiv negativ propaganda. De måste därför visa sig vara sanningsenliga. Därför finns inga fall där en gärningsman som lärt sig lite turistturkiska manipulativt beskrivs som ”turkisktalande”. De visar inga gärningsmannabilder med pålagt pigment.

Per Gudmundsson noterar att ”vanligt folk vänder sig till Flashback för att få fakta”. Och Wolodarski protesterar ineffektivt. Han har själv tagit upp nätets ökade inflytande, men hävdar nu med emfas att de traditionella mediernas sajter ”har fler läsare än någonsin”. Ja, massor av människor går in och tittar på tv-program och sportresultat. Men alternativ media blir allt viktigare när det gäller den kontroversiella informationen. Enligt en undersökning av Martin Borgs om spridning av artiklar om Ikeamorden på sociala medier så hade Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag tillsammans fler delningar än Sveriges Radios och Sveriges Televisions sajter ihop. Sveriges Television hade flest delningar, men Fria Tider hade endast något färre.

Ikeamorden hade kunnat beskrivas som ”de misstänkta är en 23-åring och en 34-åring från Arboga” – medias standardbeteende vid agendanegativ information. Wolodarski påtalar med viss stolthet att DN i detta fall inte bluffade; men anger inte något riktigt argument utan påstår plötsligt att i detta fall hade etniciteten ”betydelse för förståelse av händelsen”. Med hänsyn till att hans ledare har rubriken ”Lyssna på polisen som varnar för lynchstämning” blir det svårförklarligt att han går emot sin rekommendation att smussla och istället publicerar att de två misstänkta är från Eritrea. Här borde han berätta varför, men det gör han inte varför jag känner mig kallad att fylla luckan.

En vanlig våldtäkt kan skylas över med en kommentar som ”den misstänkte gärningsmannen bor i Gällivare”. Endast lokalt kommer allmänheten så småningom till insikt om att förövaren var från Syrien eller Somalia. Men vid större tragedier som har ett längre medialt liv kryper sanningen fram med större kraft. Traditionell media lärde sig en läxa med våldtäkten på Finlandsfärjan Amorella som samtliga drakar beskrev som förövad av ”åtta svenskar”.

Alternativ media lyckades bryta igenom bluffmuren och större delen av svenska folket noterade en osmaklig politiskt motiverad lögn. Nu försöker Wolodarski lyfta fram den sporadiska ärligheten som något fint och lägger till sina högaktade ideal om sanning och ”den grundläggande journalistiska instinkten att berätta om verkligheten”. Det finns en brasklapp på annan plats i samma ledare ”men publiceringar kan också skada enskilda och grupper av människor även om informationen är sann”. Det finns inga moraliska skrupler som förhindrade honom från ännu en mörkläggning eller lögn. Det som främjade sanningssägande var vissheten om att sanningen kommer fram i omskrivna fall som Ikea-morden.

Men varför ljög tidningarna i Amorellafallet istället för att bara mörklägga? Medborgarna har trots desinformationen en relativt klar bild av kriminaliteten och vet att det mesta av grov brottslighet utförs av invandrare. När det gäller ett sådant här brott var den självklara hypotesen att våldtäktsmännen var invandrare. Vill media desinformera räcker inte tystnad utan det krävs direkta lögner. Görs detta konsekvent och gemensamt med andra media finns en chans att lyckas, men brottet var engagerande alltför länge och sprickorna i den officiella versionen glipade alltmer.

När en lögn är avslöjad upphör inte bara dess bedrägliga effekt, utan den blir till en belastning för lögnaren. Vi är alla betydligt mer misstänksamma i fortsättningen till en person som obesvärat tittat oss i ögonen och ljugit. Det enda skälet till att DN och andra inte smög undan etniciteten i Ikeafallet är att de skulle ha ertappats. Deras moral har inte blivit bättre, men tack vare alternativa media tvingas de agera något mer ärligt.

Enligt Wolodarski är traditionella media pålitliga i motsats till alternativa ”forum där sant och osant blandas medvetet”. Han har inget exempel på detta utan hans varning för lynchstämning bygger på ett finskt exempel från Uleåborg där en våldtäkt på en 15-åring flicka utfördes av två finnar, men misstankarna på nätet var att förövarna var invandrare. I det fanns dock ingen desinformation från en ond nättidning, utan frånvaron av uppgifter om förövarnas etnicitet stärkte högst rimliga misstankar att det var två invandrare.

Den reflekterande läsaren drar slutsatser inte bara av vad som står utan också av vad som inte står i tidningen. Ansvaret är alltså inte desinformation på nätet, utan utebliven information via traditionell media – och detta helt enligt den regel Wolodarski rekommenderar.

Även i Finland finns förmodligen en bias där agendastödjande information ses som relevant och agendamotverkande fakta som irrelevant. Men situationen är inte lika extremt partiskt som i Sverige, utan här avvek finska media från att fria invandrare från misstankar genom att följa linjen att betrakta etniciteten som irrelevant. Men den linjen bryts av en polis som varnade för lynchstämning. En själsbroder till den svenska polis som varnade för att ”mörka krafter” skulle angripa asylboenden. Märklig är de ständiga återuppståndna tidningsankorna om lynchstämning och kommande hämnd på invandrare. De plockas fram lika regelbundet och svårförståeligt som kaniner ur trollkarlens hatt.

Wolodarski för sällan sammanhängande resonemang utan skriver ett antal spretiga stycken som dock tillsammans ska ge ett intryck. Wolodarski har vuxit ifrån ambitionen att försöka verka smart utan vill nu främst vara tung. En man som talar med auktoritet eftersom han är chefredaktör på den Stora Tidningen och då kan det få vara osammanhängande och motsägelsefullt. Den store står över simpla invändningar; det är som att lyssna på en gammal morbror, andra har att lyssna och lära.

Påfallande är de frekventa moralistiska anklagelserna. Wolodarski utser sig till förespråkare för saklighet, humanism och anständighet, inte minst anständighet återkommer ofta. Men detta självporträtt för ”en civiliserad samtalston” skär sig mot invektiven som haglar över motståndarna. De anklagas för yxhugg, förgrovningar, förvrängningar och försåtlighet. Ja de är så motbjudande att Wolodarski inte ids föra en debatt med argument, utan föredrar en pondusdebatt om karaktär.

Det stora problemet för läsaren ligger dock inte i redaktörens bristfälliga karaktär utan i agendajournalistiken som sådan. Den gamla journalistiska devisen var ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. När relevant kopplas till huruvida det hjälper eller stjälper agendan, istället för till sant och konsekvensneutralt, spårar en tidning ur. Den kris som DN och annan traditionell media nu genomgår är i hög grad en välförtjänt bestraffning från läsarna. Man har tillrättalagt, kampanjat och manipulerat alltför mycket, alltför lätt.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Har gett flera tusen vård. Hänvisar till "humanitära" skäl – möter skepsis.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Åkesson till firande syrier: Åk hem

al Qaida-anhängare firade på Sergels Torg. "Ni borde se det här som ett bra tillfälle att åka hem".0 

Ekonominyheter

"Praktiskt redskap för statlig toppstyrning." Larm om potentiella problem med "digitala centralbanksvalutor" i redan kontantfritt samhälle.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.