Tyska förbundsarkivet

Att räkna de döda: En tveksam historia

Publicerad 26 juli 2012 kl 02.00

Gilla artikeln på Facebook

Till stor bestörtning för västerländska journalister och intellektuella har den ungerska regeringen beslutat sig för att finansiera museet House of Terror i Budapest, ett museum som har fräckheten att belysa inte bara nazisternas utan också kommunisternas brott mot mänskligheten.

Alltsedan de så kallade “antifascisterna” (i praktiken vår tids stalinistister) grep makten i våra “liberala demokratier” har det blivit allt mer opassande och till viss del även antisemitiskt att jämföra nazistiska (eller "fascistiska") grymheter med de sidoeffekter som uppstod under kommunisternas marsch mot en global framtid.

Men i Ungern säger direktören för House of Terror, Gábor Tallai, att det stundtals är svårt att göra någon distinktion mellan de brott som begicks under det nazistiska och det sovjetiska väldet i landet.

- Många ungerska judar som flydde Auschwitz släpades bort av Röda armén för att utföra tvångsarbete i Sibirien, säger han.

Eftersom min kusin var en av dessa tvångsarbetare, är jag inte sen att skriva under på det påståendet.

Än viktigare är att Tallai påpekar det absurda i att man delat upp de som mördades i "första och andra klassens offer". Offer för mordiska regimer är offer oavsett om fashionabla intellektuella fördömer somliga massmord samtidigt som de ursäktar andra. I tyska tidningar, politiska tal och bland akademiker fördöms varje försök att ta upp sovjetiska brott mot tyskar. Att ens nämna att Stalin dödade människor som inte var "fascister" avfärdas enkelt som Holocaust-Verharmlosung, trivialisering av nazisternas folkmord. De mellan tolv och 14 miljoner tyskar som fördrevs från Östeuropa efter andra världskriget anses därför ha förtjänat allt de utsattes för eftersom de var nazistiska kollaboratörer. Detta gäller även för de antinazistiska tyskarna i Sudetenland och östra Tyskland.

Den tyska "konservativa" förbundskanslern Angela Merkel tackade förra året den ryska regeringen för Stalins vänlighet, då denne befriande tyskarna från fascismen. Ett sådant agerande är alls inte förvånande från en person som var trogen kommunist nästan ända fram till murens fall och vars far förblev inbiten stalinist fram till sin död förra året. Tvärtom är det ett talande exempel på den dubbla måttstock som Merkel och andra i det politiskt korrekta väst använder när det gäller tyranniet i Europa. Tidigare Stasiagenter är fortfarande nyckelaktörer i den tyska politiken och kan även komma att hamna i förbundsregeringen efter nästa allmänna val.

På grund av denna kväljande dubbelmoral vad gäller nazistiska och sovjetiska brott välkomnade jag inledningsvis publiceringen av Yale-historikern Tim Snyders Bloodlands, som var tänkt att bringa rättvisa i historieskrivningen om de brott som båda dessa diktaturer genomförde i Central- och Östeuropa under första hälften av nittonhundratalet. Snyders slutsatser publicerades i New York Review of Books och efter att ha läst artikeln blev det uppenbart för mig varför vänstern var lyrisk över hans arbete.

Även om Snyder visserligen nämner att Stalin och hans hantlangare mördade mängder av människor, är hans skildring av tyskar och ryssar mycket olika. Till skillnad från de utsatta ryssarna under Stalin är tyskarna alltid på jobbet - liksom de är även i Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners - upptagna med att mörda och tortera judar och slaver. Även det tyska motståndet 1944 fördöms som om det egentligen handlat om en samling nazistiska massmördare som beslutat sig för att överge skeppet innan det sjunker. Den här slutsatsen når Snyder genom att behandla två perifera figurer som typiska för denna motståndsrörelse, en rörelse som innefattade äkta antinazister såsom Leipzigs borgmästare Carl Goerdeler och preussiska aristokrater som länge varit motståndare till Hitlers regim.

En klok vän till mig, Alfred de Zayas, har publicerat flera böcker om behandlingen av etniska tyskar efter kriget. Den mest upplysande av dessa är 50 Theses on the Expulsion of the Germans from Central and Eastern Europe 1944-1948, som finns i utdrag här. Zayas arbete bygger på det tyska förbundsarkivets utredningar från 1959 till 1970-talet, som visar att mer än två miljoner tyskar miste livet under brutala deporteringar från Östeuropa mellan 1944 och början av 1950-talet. Denna siffra ska ses mot bakgrund av de "befolkningsförflyttningar" som de västallierade godkände vid segrarmakternas möte i Potsdam.

Snyder beskriver dessa utvisningar som en rutinmässig förflyttning av människor från ett ställe till ett annat, och låtsas som att de massakrer av etniska tyskar som genomfördes i Tjeckoslovakien, Jugoslavien och på andra ställen i östra Europa aldrig har inträffat. Efter en asterisk, får vi dock veta att:

"...av de tolv miljoner tyskar som flydde eller fördrevs från Östeuropa i slutet av kriget kom de allra flesta från Tjeckoslovakien eller Polen ... ungefär hälften av de tolv miljonerna flydde medan ungefär hälften deporterades - men ekvationen går inte ihop, eftersom en del av de som flydde återvände, bara för att deporteras."

Han nämner inte med ett ord något om de många mord som ägde rum i deporteringarnas spår.

Dessa utvisningar och organiserade mord var inte enbart, som Snyder antyder, motiverade reaktioner på tyska krigsförbrytelser. Tjeckiska, polska och andra mellankrigstida Öst- och Centraleuropeiska regeringar hade, vilket Zayas medger, välkända planer på att utvisa sina stora tyska minoriteter. Efterdyningarna till andra världskriget tjänade som en förevändning för nationalister och sovjetlojala styrkor i hela Östeuropa att genomföra etnisk rensning i stor skala. Som Zayas påpekar accepterar både FN och den katolska kyrkan de siffror över tyska dödsfall och utvisningar som han påvisar, siffror som däremot inte accepteras av Snyder och New York Review of Books.

Tyska forskare och historiker skriver numera rutinmässigt ned siffrorna för tyska dödsfall under krigets brandbombningar och de senare utförda utvisningarna. Sedan 1970-talet tycks de dödsfall som var ett resultat av bombningarna av Hamburg, Dresden och andra då försvarslösa tyska och österrikiska städer ha sjunkit stadigt. Intrycket man vill skapa är att endast nynazister köper att dessa påstått motiverade bombningar fick förödande effekter. Dödssiffrorna sänks med förklaringen att endast en exakt räkning av "geborgenen Leichen" (intakta lik) kan ses som acceptabel för att fastställa vem som avled där. Uppmärksammandet av människors försvinnande från planeten räcker inte. Inte heller räcker det att någon vittnade om att han såg sin familj eller sina grannar dödas. Sådana människor var uppenbarligen bara självömkande nazistiska krigsförbrytare.

Om någon skulle få för sig att tillämpa samma stränga regler vid räkningen av judiska offer för nazisternas förföljelser så skulle forskaren i fråga betraktas som förintelseförnekare och åka i fängelse, förutsatt att han levde i Centraleuropa eller i Kanada. Men eftersom ingen på New York Times, Weekly Standard eller någon annan av etablissemangets publikationer klagar över massakrerade tyskar - och eftersom de flesta tyskar inte bryr sig ett skvatt om de grymheter som deras förfäder utsattes för - så är det osannolikt att Zayas forskning kommer att mötas av någon som helst uppmärksammad kritik.

PAUL GOTTFRIED

Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America. Du kan provläsa första kapitlet i varje bok eller köpa dem som e-böcker eller tryck via länkarna nedan.


Attackerade tv-profilen i grupp. Men det slutade med att vänsterextremisterna fick fly undan 57-åringen i panik.0 Plus

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.