Det var många som blev en aning förvånade när Annie Lööf i somras, från talarstolen i Almedalen, utlyste ett möte för de övriga alliansledarna i sitt föräldrahem i Maramö. Glöden i Alliansen har falnat, klagade Lööf, och lät därmed förstå att hon ansåg att ett medialt hårdlanserat möte i den småländska urskogen torde vara det bästa sättet att blåsa liv i den falnande glöden. Det var ett mycket oklokt beslut redan då. Det blev nämligen skriande uppenbart för alla och envar att Lööfs tilltag kom som en överraskning för de övriga styrelsemedlemmarna i allianstrojkan. Lööf visade därmed att hon över huvud taget inte förstått vad allianssamarbetet egentligen handlar om: Förutsägbarhet. Men denna bristande känsla för takt är som bekant kronisk inom Centerpartiet.
För de borgerliga väljare som i kraft av sin ålder fått erfara svensk politik under några årtionden är detta knappast ens nyheter. Det finns inget annat parti som så genomgående systematiserat att bete sig märkligt, otaktiskt och oberäkneligt, och därmed gjort sig omöjligt inom de samarbeten i vilket det har ingått. Fälldin gick över lik i sitt skenbart principiella motstånd mot kärnkraften, och Olof Johansson knäckte ett tidigare borgerligt samarbete genom sitt obegripliga motstånd mot Öresundsbron. Stefan Torsell har kallat det ett självskadebeteende, och jag är benägen att hålla med. Till skillnad från KD vars problem är en brist på beteende över huvud taget är Centerpartiets problem att de ständigt handlar på ett sätt som blir skadligt både för dem själva och för deras omgivning.
Det har de senaste månaderna slösats så mycket bläck på att beskriva gycklarkonsterna runt Centerpartiets nya idéprogram, att det inte finns behov att säga mer om den saken. Men mötet i Maramö kan kasta nytt ljus på situationen. Jag skrev nyss att Lööfs misstag var att hon misslyckades med att förstå att allianssamarbetet handlar om förutsägbarhet. Men kan det ändå inte finnas en viss nytta med att träffas, diskutera sinsemellan, och arbeta fram de idékoncept som ska ge nytt syre till den falnande alliansglöden? Nej. Åtminstone inte under sådana här förutsättningar. Allianssamarbetet har förövrigt aldrig varit så principiellt att det handlat om att realisera ideologiska koncept. Alliansens chairman of the board, Fredrik Reinfeldt, tog Moderaterna till valseger just genom att kasta allt vad idéer och ideologiska föreställningar hette överbord. Det lilla som sedan fanns kvar kunde, som en enkel och lättbegriplig produkt, förpackas och säljas till väljare som var mätta på socialdemokrati efter elva år med Persson som kapten på skutan.
Allianssamarbetet har aldrig handlar om idéer; hur många röstar på ett borgerligt parti av andra skäl än lägre skatter och en motvilja mot vänstern? Deras lockelsevara har alltid varit ett löfte om att deras samarbete ska vara en garant för enighet och stabilitet. Svenska väljare vet alltför väl vad som har hänt under tidigare borgerliga regeringar, som har präglats av just splittring och instabilitet. En förklaring till Socialdemokraternas framgångar är säkerligen bristen på ett fungerande alternativ. Men under snart sju år så har faktiskt den här stabilitetspakten fungerat så tillfredsställande att en borgerlig regering har kunnat hållas samman, vilket på flera sätt är ett historiskt unikum.
Emellertid är framtiden desto mer osäker. Centerpartiets ledarskap har misslyckats med att förstå att deras marginella väljarstöd bygger på att merparten av deras väljare förblir ointresserade av att hålla sig a jour med hur partiet faktiskt utvecklas. Så länge Kristdemokraterna lever i förhoppningen att lanserandet av Lars Adaktusson som EU-parlamentariker är ett avgörande valstrategiskt drag, kommer de också att balansera på randen till avgrunden. Vid något tillfälle kommer väljarna inse att Folkpartiet, trots sina ivriga löften inför varje valår, faktiskt inte är SD. Då kommer också detta parti att ligga mycket illa till.
Det synes mig att den nödvändiga diskussionen för Alliansen att föra inte kretsar kring om glöden har falnat en aning, utan hur den alls ska kunna hållas vid liv.
Thomas Weber
