Hur är det egentligen att arbeta som riksdagsledamot? De flesta av oss står så pass långt från politiskt inflytande att vi inte kommer att få uppleva det i första hand, och utförliga referat från de invigda är tämligen sällsynta. Men i dagarna skrev Sven Britton, tidigare professor i medicin och under ett halvår ersättare i socialutskottet, en mycket informativ artikel om hur livet går som riksdagsledamot. Britton har enligt egen utsago en lång bakgrund som oavlönad torgpolitiker, men aldrig varit placerad på valbar plats på riksdagslistan. Det var en serie avhopp som oväntat gjorde Britton aktuell som ersättare.
Arbetet skulle visa sig vara mycket intressant. Bland annat åkte hela socialutskottet på studieresa till Brasilien och Argentina. Överlag var det en trevlig och givande resa, även om sällskapet blev aningen förläget när deras artiga värdar vid hälsoministeriet i Argentina frågade varför de inte bara mailat eventuella frågor. Men det är bara att se fram emot nästa resa. Alla ledamöter har nämligen, utöver den interkontinentala resan, också rätt till en inomeuropeisk resa per mandatperiod. Men det går även att genomföra enskilda tjänsteresor, och för att inte ledamöterna ska dräneras fullständigt i rikets tjänst kan varje ledamot disponera en budget om 50.000 kronor per mandatperiod, som är vigd exklusivt för detta ändamål. Alla inrikesresor är naturligtvis fullt finansierade genom svenska folkets försyn, och sker, som Britton noterar, medelst tåg eller flyg i första klass. Väl hemma i Sverige fann Britton att han kunde fylla i en blankett för att få ut dagtraktamente, trots att allt var betalt från början till slut.
Men uppgiften som riksdagsledamot kan ju knappast skötas på resande fot, och Britton fick därmed anledning att också skildra det arbete som sker på fosterländsk mark. Om detta har han bara gott att säga. Arbetet sker i komfortabla och ombonade miljöer, tjänstemännen är synnerligen kompetenta, och lönenivåerna och ersättningarna är ytterst generösa. Däremot är det inte alltid helt enkelt detta med ersättningar, vilket Britton fick erfara. Det ingick nämligen i hans uppdrag att sitta med i riksdagens EU-nämnd som sammanträdde på fredagsförmiddagarna. Dessa sammanträden fungerade yttermera på ett sätt som Britton till en början inte helt förstod sig på. Ersättare och ordinarie ledamöter bytte nämligen plats mitt under pågående möte. Men uppenbarligen var fallet så att ersättning för mötet endast utgick till de som suttit vid förhandlingsbordet, om än bara i några minuter. Ersättningen om 700 kronor var instiftad eftersom ledamöterna som inte var bosatta i Stockholm var tvugna att stanna kvar i huvudstaden ändå till fredagen, och inte kunde åka hem på torsdagen som annars brukligt var.
Britton skriver sammanfattande att han har all förståelse i världen för att ledamöter biter sig kvar till varje pris vid sin riksdagsplats. Vem vill, när allt kommer omkring, lämna ett sådant drömjobb? Tankar om att minska antalet riksdagsplatser är någonting som Britton, såvida han inte ägnar sig åt satir, avfärdar med bestämdhet. Nog för att Sverige har fler riksdagsplatser än många andra länder, men varför vara som alla andra? Faktiskt, anser Britton, borde antalet platser utökas så att fler medborgare får möjligheten att pröva på det goda livet i maktens korridorer.
Jag måste erkänna att Brittons avslutande ord gjorde mig ordentligt förvånad. För mig framstod artikeln nämligen som en genomgående beskrivning just över hur bortskämda riksdagsledamöterna har blivit. Vana vid generösa förmåner och ombonade miljöer, som snabbt förväntar sig extra ersättning när omständigheterna driver dem utanför den invanda komfortzonen. Det blev inte minst uppenbart att dessa privilegier, för väldigt många, är det verkliga skälet till varför en plats i riksdagen är så åtråvärd.
Därmed lyckas Britton med att, utan att inse det själv, sätta fingret på en av den svenska politikens svagaste punkter: Svenska politiker i det övre skiktet har givits så goda förmåner att dessa blir viktigare än andra skäl som kan locka någon att ägna sig åt politik. Men också det att ingen inblandad har kommit att förvänta sig någonting mindre än det som bjuds gör situationen än mer problematisk. Omständigheten att någon som Britton inte ens ifrågasätter huruvida det är rimligt att åka på skattefinansierad utskottsresa till Sydamerika för att hålla en liten frågestund, understryker detta faktum ytterligare. Att en sådan politikerkultur frodas är inte minst ett illvarslande tecken; det är nämligen i ett samhälle på dekis som de styrande tar sig rätten att ge sig själva omåttliga förmåner på de styrdas bekostnad.
I ett sundare samhälle skulle det knappast vara behövligt att påpeka för en professor i medicin att en riksdagsman inte avlönas för nöjet att få ha ett roligt jobb, utan uteslutande uppbär lön för att på ett effektivt sätt kunna representera sina väljare. Det kan ur just effektivitetssynpunkt berättiga vissa förmåner, men någonstans övergår nödvändigheten till ren lyx och det är inte acceptabelt. Då uppstår en politikerkultur där ledmotivet för det politiska arbetet stavas "ersättning".
FRIA TIDER
